Artikel
Inför stora utmaningar krävs social innovationsförmåga. Men hur lär man sig det? Artikelserien handlar om social innovation och söker exempel på framgångsrik förnyelse från nutiden, det förgångna och även framtiden.
Publicerad
16.10.2025
Artikelns författare Katja Lindroos är expert på interaktion och tvärsektoriellt samarbete och har både forskat och genomfört sociala innovationsexperiment med olika samfund. Hon är verkställande direktör för Urban Practice Oy, ett företag som specialiserar sig på stadsförändringar.
Våren 2020 förändrades finländarnas vardag plötsligt. Covid-19-viruset spreds över hela världen och för att begränsa spridningen beslutade regeringen i Finland att begränsa sociala kontakter. Kontor, skolor och kaféer tystnade, offentliga evenemang och familjefester ställdes in och stadens gator blev öde.
Även om restriktionerna var långt ifrån enkla genomfördes de till slut förvånansvärt snabbt och i förvånansvärd omfattning. På nolltid var vi tvungna att anpassa oss till nya vardagsrutiner, oavsett om det gällde att delta i arbetsmöten eller gå och handla. På genomgripande samhällsnivå var det möjligt att hitta dittills helt nya lösningar, till exempel att isolera landskap eller hela människogrupper från andra.
Många av er har säkert undrat: om vi är beredda på så stora omvälvningar mitt under ett undantagstillstånd, varför är reformer ofta så svåra under normala omständigheter?
Finland har kämpat med att genomföra nödvändiga förändringar de senaste decennierna. Oavsett om det handlar om reformen av social- och hälsovården eller om en svag produktivitetsutveckling har förnyelsetakten varit trög i förhållande till förändringstakten i den omgivande verkligheten. Ökande geopolitiska spänningar och den accelererande klimatkrisen ökar ytterligare svårighetsfaktorn för genomförandet av förnyelser.
Det är därför inte konstigt att tilltron till vår förmåga att genomföra stora förändringar utan en kris sätts på prov. Behöver vi ett undantagstillstånd likt det under Covid-19-pandemin och är förnyelse bara möjligt under tvång? Eller har vi ett bättre alternativ?
En social innovation är, som namnet anger, en produkt, tjänst, process eller strategi som förbättrar samhället. Alla innovationer kan således sägas ha en social dimension.
Det som skiljer social innovation från andra innovationer är dock dess utgångspunkt: i stället för att tillgodose ett specifikt behov som identifierats på marknaden tar den itu med bredare utmaningar kring hållbarhet och delat välbefinnande i samhället.
Att skapa betydande sociala innovationer och stärka Finlands innovationsförmåga är en del av Sitras strategi.
Trots att sociala innovationer medför nya lösningar, är de inget nytt i sig. Det finska samhället har via sin historia erfarenhet av framgångsrika sociala innovationer – till exempel grundläggande demokratiska rättigheter som att ge kvinnorna full rösträtt eller att kraftigt minska spädbarnsdödligheten genom barnrådgivningssystemet.
Ett av de mest kända exemplen på social innovation i Finland är reformen av grundskolan på 1970-talet. År 1921 fick Finland en lag om allmän läroplikt med avsikt att säkerställa utbildning för hela befolkningen.
Men trots lagen blev många finska barns utbildningsvägar avbrutna i det parallella skolsystemet. Medborgarnas låga allmänbildning bromsade hela samhällets utveckling.
Skolstyrelsens överdirektör Oskari Mantere föreslog för första gången en utveckling av skolväsendet på 1930-talet. Det var dock inte förrän efter andra världskriget på 1950-talet som de egentliga reformförberedelserna inleddes. Ordet ”grundskola” användes för första gången 1964, och fyra år senare antogs ramlagarna för grundskolan av riksdagen.
I dagens Finland kan det vara svårt att tro att det ursprungligen fanns så starka meningsskiljaktigheter om grundskolans genomslagskraft. Partierna, regionerna och städerna var inte eniga om reformen, för att inte tala om skolorna och föräldrarna. Reformen genomfördes ändå och de första grundskoleeleverna i första klass började i norr och slutligen i söder 1972–1977.
Som social innovation var den omfattande skolreformen exceptionellt imponerande, eftersom den genomsyrade hela åldersgruppen. Finska barn började placera sig bland de bästa i den internationella PISA-studien som jämför inlärningsresultat. Den ökade tekniska kompetensen på 1990-talet och den efterföljande ekonomiska tillväxten på 2000-talet var möjlig tack vare att medborgarnas utbildningsnivå hade förbättrats.
Reformen hade också en inverkan på jämställdheten i samhället. Före grundskolereformen hade Finland i stor utsträckning varit ett klassamhälle, och utbildningen hade ingen betydande inverkan på jämlikheten. I en studie från 2007 fann ekonomerna Roope Uusitalo, Tuomas Pekkarinen och Sari Kerri att effekten av en fars löneinkomst på sonen löneinkomst hade minskat med 23 procent efter grundskolereformen.
Grundskolereformen drevs av en stark känsla av kris: den nyligen avtalade freden och behovet av återuppbyggnad. Det var nödvändigt att göra någonting. Ändå tog det mer än 40 år att slutföra reformen. Har vi tid med en motsvarande reform igen?
Sociala innovationer sker inte över en natt, men de kan få fart på ett enda ögonblick. Ett bra exempel är kopplingen mellan konceptet Nationella dialoger och Covid-19-krisen.
De nationella dialogerna utgör en ny modell för social dialog i form av ett samarbete mellan medborgare, samfund och offentliga myndigheter. Konceptet med en tydlig dialog gör det möjligt för såväl myndigheter som frivilligorganisationer, företag och privatpersoner att organisera diskussioner utifrån egna utgångspunkter, utan en specialiserad interaktionsexpert.
Konceptet utvecklades 2017–2018 utifrån diskussionsmodellen Dialogpaus, som byggts upp av Sitra och DialogAkademin. Bakgrunden är en lång tradition av dialog i Finland, som förmedlas genom både mentalvårdstjänster och fredsförhandling.
Vintern 2020 fanns konceptet dialog, men det var ännu inte så utbrett. I och med begränsningarna av sammankomster i kölvattnet av Covid-19-epidemin ökade behovet av dialog bland medborgarna kraftigt.
Konceptet kallades Undantagstidens dialoger, och diskussionerna arrangerades av finansministeriet, Sitra, DialogAkademin samt flera kommuner och andra organisationer runt om i Finland, främst på distans.
Trots – eller till och med på grund av – distanskontakten gav dialogerna människorna möjlighet att inte bara lätta på rädslan för viruset, utan också på pandemins sociala pris. En var orolig för en äldre familjemedlem, en annan för sitt eget barns ensamhet då det inte var möjligt att leka med vänner, för en tredje omintetgjorde begränsningarna för sammankomster näringsverksamheten. Det privata blev gemensamt, det avskilda delat.
Under två år hölls nästan 300 Undantagstidens dialoger, där mer än 2 100 personer deltog. Betydelsefullt var också det att dialogerna involverade många utsatta grupper av människor som inte nås av mer traditionella metoder för deltagande.
Resultaten av Undantagstidens dialoger fick OECD att rekommendera att Finland etablerar modellen så att ”en nationell praxis som upprätthåller förtroende, demokrati och social fred förankras i vårt samhälle”.
I dag har konceptet som kallas Nationella dialoger spridits inte bara inom Finlands gränser, utan även till andra länder och anses vara den enda demokratiska innovation som har sitt ursprung i Finland. Dialogpaus-stiftelsen, som grundades 2019, främjar också användningen av dialogen på bred front i samhället.
”Vi klarar oss igenom de dåliga tiderna, men hur öppnar vi upp för nytt under goda tider?” funderade Tekes, numera Business Finlands, generaldirektör Martti af Heurlin om Finlands smärtpunkt för tjugo år sedan. Även om få kallar den utmanande moderna tiden för ”goda tider”, är budskapet i sig fortfarande relevant: varför kan vi inte förnya oss?
Social innovation handlar i grunden om förmågan att tillsammans möta en identifierad utmaning som förenar både grundskolereformen och de Nationella dialogerna.
Grundskolereformen var ett svar på behovet av att höja medborgarnas utbildningsnivå. I ett litet land behövdes de bästa färdigheterna hos varje barn och ung person för att säkerställa en framgångsrik framtid för nationen.
De växande motsättningarna i samhället var drivkraften bakom de Nationella dialogerna. Covid-19-krisen orsakade inte, utan snarare förstärkte behovet av en konstruktiv och bred samhällsdebatt och därför tog inte dialogerna slut med undantagstillståndet.
Ett behov är startpunkten för innovation, inte slutpunkten. Enligt en allmänt vedertagen definition kan en lösning kallas innovation först efter att den har skalats upp eller mångfaldigats. Sociala innovationer växer och sprids inte på digitala plattformar, utan genom människor – genom samarbete, förhandlingar, konsolidering av praxis och möten. Det finns ingen förnyelseförmåga utan förståelse för innovationens inverkan på samhället och människorna.
Från de nationella dialogerna har följande intervjupersoner använts som källor: finansråd Katju Holkeri från finansministeriet, direktör Kai Alhanen från DialogAkademin och ledande expert Hannele Laaksolahti från Sitra.
Artikeln är den första i en serie i tre delar om social innovation. I följande artikel diskuterar vi sociala innovationer som en drivkraft för social förändring. Den sista artikeln handlar om hur sociala innovationer utmanar vår förståelse för vad innovation i slutändan är, och bidrar därmed till att styra in Finland på vägen mot hållbar tillväxt.