De rätta frågorna på vägen mot den agentiska staten (sammanfattning)

Många organisationer inom den offentliga sektorn testar sig fram inom artificiell intelligens, men fler pilotprojekt bidrar inte automatiskt till en förnyelse av den offentliga sektorn. Likartat arbete omformas och upphandlas fortfarande separat inom olika organisationer, ärenden fastnar vid organisationsgränserna och invånarna ombeds upprepade gånger att lämna uppgifter som den offentliga sektorn redan förfogar över. Nästa fråga är därför inte bara vilka AI-verktyg som myndigheterna bör införa, utan på vilken nivå det offentliga arbetet bör förstås, jämföras och omformas. I detta arbetsdokument föreslås att en funktion bör fungera som en gemensam utgångspunkt för detta.

En funktion är en återkommande offentlig uppgift med ett tydligt resultat, till exempel att ta emot en ansökan, bedöma behörighet, utfärda ett tillstånd, göra en utbetalning eller erbjuda rådgivning. Samma funktion kan sträcka sig över organisationsgränser eller återkomma i liknande form inom många offentliga organ.

Agentbaserad AI förändrar vad som är möjligt, och detta bygger grunden för funktionsbaserat tänkande. AI-agenter kan i allt högre grad utföra avgränsade arbeten i flera steg som sträcker sig över system- och organisationsgränser. Denna förmåga skapar en möjlighet att omforma återkommande offentliga uppgifter i sin helhet, i stället för att bara utöka befintliga organisatoriska processer med ny teknik.

Ett funktionsbaserat tänkande innebär inte att organisationer, lagstadgade mandat eller ansvarsskyldighet försvinner. Det synliggör återkommande arbetsuppgifter genom alla dessa. Det gör det möjligt för ledare att skilja mellan vad som kan delas och vad som bör förbli specifikt, identifiera var återanvändbar kapacitet kan skapa värde samt samordna beroendeförhållanden som ingen organisation kan lösa effektivt på egen hand.

Funktionen kopplar samman strategiska prioriteringar med det operativa arbetet. Den befinner sig under offentliga syften och portföljer, men ovanför arbetsflöden och uppgifter. Denna roll utgör den nivå där ledare kan jämföra återkommande arbetsuppgifter och avgöra vad de ska fokusera på, samtidigt som den exakta gränsen mellan människa och agent fastställs inom arbetsflödet. Det lagstadgade ansvaret ligger fortfarande hos den ansvariga offentliga myndigheten.

Funktionsbaserat tänkande förändrar också hur möjligheterna inom AI bör prioriteras. Teknisk genomförbarhet räcker inte som enda krav. Ledare måste beakta värde, omfattning, genomförbarhet och leveransförmåga som en helhet: Är det värt att ändra funktionen? Är möjligheten tillräckligt stor? I vilka sammanhang kan AI bidra på ett säkert sätt? Kan de deltagande organisationerna verkligen åstadkomma förändringen? Inte alla tekniskt genomförbara möjligheter är värda att satsa på.

De större möjligheterna sträcker sig bortom automatisering. Gemensamma definitioner, gränssnitt, säkerhetsåtgärder och underlag kan göra det möjligt för flera offentliga organ att återanvända delar av samma kapacitet samtidigt som berättigade skillnader bevaras. Erfarenheter från samarbete mellan människor och agenter kan också delas mellan organisationer, vilket gör att förbättringar av en viss tillämpning kan leda till förbättringar av samma återkommande funktion på andra håll. På så sätt kan lärdomar från en organisation skapa värde även utanför den organisationen.

Innan en organisation bestämmer sig för var man ska satsa måste ledningen först förstå i vilka sammanhang agentbaserad AI kan vara lämplig. Publikationen First Moves: A Finland-Specific Assessment of Agentic AI Potential in Government gavs ut i samarbete med stiftelsen The Agentic State i anslutning till detta arbetsdokument och kartlägger områden där återkommande offentliga uppgifter kan vara tekniskt och juridiskt lämpliga för agentbaserad AI. Kartläggningen är en utgångspunkt, inte en investeringsplan: den visar inte faktiska arbetsflöden, kostnader, fördelar, tjänsteresultat eller organisationers beredskap. I detta arbetsdokument ställs följande relevanta frågor: Hur bör regeringen omsätta den framväxande potentialen i beslut om vad som ska omformas, testas och skalas upp?

I detta arbetsdokument föreslås att de kommande 18 månaderna bör betraktas som en avgränsad inlärningsperiod, inte som en kapplöpning för att bygga en nationell plattform. Målet är att ta reda på vad som kan återanvändas, styras och skalas upp, inte att bevisa att en förutbestämd lösning fungerar. För att uppnå detta bör Finland välja en återkommande funktion med begränsad skönsmässig bedömning och med tydliga gränser för mänskligt omdöme. De deltagande organisationerna bör fastställa utgångsläget, omforma arbetsflödet och data innan de anskaffar teknik, samt testa om återanvändbar kapacitet kan fungera inom flera offentliga organ.

Handläggningen av ansökningar, inklusive den inledande behandlingen, är en lämplig kandidat för en sådan funktion eftersom den återkommer inom hela den offentliga sektorn, innehåller mätbara återkommande moment och fördröjningar samt kan skiljas från det slutliga rättsliga beslutet.

Senast 2030 kommer Finland att behöva ta ställning till svårare frågor om långsiktig förvaltning, finansiering, standarder och ansvarsskyldighet. För tillfället är den praktiska uppgiften enklare: att hitta en viktig funktion som flera offentliga organ redan utför, synliggöra det gemensamma arbetet och bestämma vad dessa offentliga organ bör omforma, lära sig eller bygga upp tillsammans.