Publicerad May 2, 2017

Från svårigheter med demokratin mot framtidens delaktighet

Författare
Ledande Expert, Förutsägelse, Sitra
Elina Kiiski Kataja är framtidsexpert på Sitra. Hennes uppgift är att greppa de utvecklingstrender som redan nu påverkar vårt samhälle och som kan ha stor betydelse för vår framtid.

Förord

I redan ett par decennier har det i västvärlden talats om att demokratin bryts ned eller till och med genomgår en kris. Röstningsprocenterna och partiernas medlemsantal har stadigt gått nedåt. De krismedvetna diskussionerna har ändå inte lett till insatser som stärker demokratin. Inte ens finanskrisen eller den ökande populismen har medfört förnyelser. Inte förrän spelreglerna ändrades 2016. Storbritanniens beslut att lämna EU, den destruktiva valkampanjen i USA och Donald Trump som president hotar alla de politiska modeller man är vana vid och har lyft fram många smärtpunkter hos demokratin som behöver åtgärdas snabbt. Den här artikeln granskar demokratins förändringskraft och föreslår lösningar för att förbättra delaktigheten.

År 2016 visade att de västerländska demokratierna har förändrats på ett mycket oförutsägbart sätt. Det talades om populism, om tiden efter sanningen, västvärldens slut och demokratins kris. Det hade dock sitt ursprung i en mycket mer långvarig diskussion om uppfyllandet av demokrati och delaktighet. Redan i en rapport som Europarådet beställde 2004 konstaterar man att demokratin måste förändras betydligt för att förtjäna sin rättmätighet. Den kan inte förbli som den varit under de tidigare decennierna om människornas, ekonomins och samhällenas agerande samtidigt förändras radikalt. År 2007 publicerade riksdagens framtidsutskott rapporten Demokratia tulevaisuuden myllerryksessä skriven av framlidne framtidsforskaren Mika Mannermaa. Rapporten är fortfarande utmärkt i sitt sätt att lyfta fram de utvecklingsförlopp som oundvikligen inverkar på demokratins utformning i framtiden. Enligt rapporten finns det inget som garanterar att vi i framtiden får se en utveckling som följer demokratins ideal om frihet, jämlikhet, respekt för lag och rättvisa. I Mannermaas rapport citeras även professor Olavi Borg:

Det är viktigt att notera att den representativa demokratin som stöder sig på majoritetens makt under det gångna århundradet på sätt och vis har nått vägs ände; de som en gång utgjorde massorna av fattiga, lågutbildade och undersåtar, den gamla allmogen, har i de utvecklade demokratierna blivit en överlägsen majoritet. Den är jämförelsevis välbärgad, allt mer utbildad och genom sina egna organisationer och representanter en maktutövande, dominant majoritet. Av någon anledning är en betydande del av denna majoritet ändå inte nöjd med det resultat den har uppnått, men dessa missnöjda är ändå inte villiga eller kapabla att gå samman för att skapa en annan status. Å andra sidan ser man heller inte till någon faktor som skulle förena de som verkligen lider brist, de som är marginaliserade från välfärds- och kulturutvecklingen, de splittrade och heterogena minoriteterna, till en social kraft som förändrar samhället. Nöjer sig samhället med att majoriteten mår bra? Klarar majoriteten faktiskt inte att lösa problemet med de som mår dåligt har eller vill den inte det? Eller saknar vi överlag en modell för att föra in demokratin i det nya århundradet och årtusendet i ett samhälle som har en helt annan struktur och där dess ursprungliga ideal om majoritetsstyre skapades?

Olavi Borg i verket Demokratia ja poliittinen osallistuminen (2006)

Det är fortfarande öppet om det i de aktuella politiska händelserna är fråga om en demokratisk kris, som när den får sin lösning för oss mot ett helt nytt avsnitt i demokratin eller ett helt annat styrelsesystem. Eller är det fråga om normal säsongsväxling, som leder till att den demokrati vi har nu i västvärlden fortsätter i lite annan form?

Ur framtidstänkandets perspektiv är demokratin ett speciellt svårt ämne. I västvärldens politiska kultur finns många drag som nästan är motsatsen till framtidstänkandets grundläggande utgångspunkter. Skillnaderna beskrivs bra i avsnittet om demokratins framtidsparadox i Mannermaas rapport:

Spänningar mellan demokratin och framtidstänkandets

Framtidstänkande Dominerande (representativ) demokrati
Framtidsperspektiv: lång sikt, årtionden eller mer. Framtidsperspektiv: kort sikt, parlamentarisk cykel t.ex. fyra år eller ett budgetår
Långsiktighet – ”Ibland behöver man säga nej nu, för att något bättre ska kunna komma senare.” Kortsiktighet – ”Man måste få belöning och tillfredsställelse direkt.”
Multisektoriellt systemtänkande. Sektoriellt “not my job”-tänkande.
Nya tankemodeller och sätt att organisera samhällsfunktioner uppstår i informationssamhället och i dess anhängares omständigheter. Tankemodellerna och sätten att organisera samhällsfunktioner härstammar från agrar- och industrisamhällena.
Ett komplicerat (komplext) samhälle: svårt och utmanande att uppfatta helheter. Förenklande: frestelse att sälja in lätta lösningar hos medborgarna som ”folket” också förväntar sig.
Förändring – accelererande förändring, svaga signaler, överraskningar som saknar motstycke. Status quo: de situationer som uppnåtts hålls fast, föregripande beständigheter och trender.
Visioner: mål och de värdediskussioner som de ger upphov till. Det moderna informationssamhället har täckt över gamla ideologier; nya har inte uppkommit.
Proaktivitet – ”vi gör framtiden” framtidsanalys av förändringsfaktorer i verksamhetsmiljön och inspirerande visioner utgör grunden för strategier som tar framtiden i besittning. Retroaktivitet eller passivitet – vi reagerar i sista stund eller tvingas till framtidstänkande; bristfälliga ideologiska och inspirerande visioner om framtiden.

Ursprung: M Mannermaa 2007

Kanske det just är på grund av dessa framtidsparadoxer som västvärlden inte har sett en särskilt ambitiös demokrati utvecklas, utan utvecklingen har bara bestått av finslipning av och åtgärder i det befintliga systemet. I Finland har det till exempel införts ett medborgarinitiativ som har visat sig vara ett bra sätt att lyfta upp saker till diskussion och till lagstiftningsprocessen som partierna inte har lyckats eller velat lyfta fram. I partierna, det vill säga kärnaktörerna i representativ demokrati, har det dock inte några särskilt radikala förnyelser noterats. Den största krisen i det politiska området i västvärlden har också att göra med uppkomsten av protest- och populistpartier och med hur de förändrar den befintliga politiken och systemet av delaktighet.

Det är också en viktig fråga om demokratin är kapabel att lösa utmaningar som människor håller på med och som å andra sidan uppfyller de löften som västvärlden i stor utsträckning har byggt upp sitt samhällssystem på. Dessa kärnlöften gäller människors möjlighet att genom utbildning skaffa sig ett arbete, en utkomst och därigenom bli en fullvärdig i samhället. Till löftena hör också att ekonomin växer om man arbetar. Den ekonomiska tillväxten ger påtaglig ökning av levnadsstandarden, som kulminerar i materiella saker såsom boende, konsumtionsmöjligheter, fritidsaktiviteter och offentliga tjänster. Den representativa demokratin erbjuder och lovar däremot möjlighet att välja de beslutsfattare som bäst garanterar att de ovan nämnda sakerna uppfylls.

På grund av dessa kärnantaganden har politiken under de senaste årtiondena åtminstone ytligt smalnat till löften om jobb och ekonomisk tillväxt. För tillfället befinner vi oss dock i ett läge där det har blivit svårare att uppfylla dessa kärnlöften. Bakom det ligger i synnerhet globaliseringsutvecklingen och den enorma brytningstiden inom teknologin.

Den nordiska samhällsmodellen har varit väldigt förmögen att tillgodose flera av de grundläggande samhällslöftena samtidigt och skicklig i att i stor utsträckning täcka olika grupper i samhället. För den nordiska modellens framtid är det därför viktigt att försöka hitta lösningar som samtidigt stärker såväl välfärden, delaktigheten som den ekonomiska funktionsförmågan. Å andra sidan måste man acceptera att demokratin alltid är multilateral; ingen får allt man vill och därför måste man stå ut med besvikelser och med att det går långsamt för att helheten ska fungera. Demokratin kräver förutom en reform på systemnivå även medborgare som förstår demokratins grundläggande funktioner.

I denna Nästa rond-promemoria tar vi upp vilka slags förändringar som skakar västvärlden för tillfället och hur det har påverkat på demokratins och delaktighetens olika delområden. Promemorian sammanställer olika diskussioner om och perspektiv på demokratins och delaktighetens framtid. Som bakgrundsmaterial har olika rapporter, statistik och forskning samt även journalistiska analyser och visionära idéer använts. Målet med promemorian är att erbjuda perspektiv på den pågående diskussionen om förändringarna som sker i demokratin samt konkreta och praktiska förslag på hur demokratin och delaktigheten kan stärkas i Finland och i övriga västvärlden.

Vi hoppas att promemorian fungerar som en grund för utvecklingen av framtidens demokrati och delaktighet även på sätt som vi ännu inte har kunnat föreställa oss. Detta arbete kommer vi att utföra i Sitras visionsarbete under 2017, där vi skissar upp ett Finland med hållbar välfärd och framtidens nordiska samhällsmodell.

Demokratins analyserings metoder

Hurdan demokrati och delaktighet?

Olika sätt att se på demokratins karaktär erbjuder från varandra avvikande svar på hur demokratin borde utvecklas. Indelningen nedan strukturerar upp de utgångspunkter som diskussionen om demokrati ofta utgår från.

Elitdemokrati: Enligt denna uppfattning är det moderna samhället så invecklat att enbart särskilda eliter eller experter och professionella beslutsfattare klarar av att hantera samhällsfrågorna. Enligt denna uppfattning kan demokratin i bästa fall bara innebära att medborgarna med jämna mellanrum ges möjlighet att besluta vilken elitgrupp de ger makten under följande period.

Diskursiv demokrati eller deliberativ demokrati: Äkta fungerande indirekt demokrati består inte enbart av att medborgarna då och då kan rösta i val och utse beslutsfattare för följande period. Två andra saker hör också dit: För det första behövs ett aktivt medborgarsamhälle. Det innebär att invånarna diskuterar samhällsfrågor och formulerar sina synpunkter om dem i olika forum, till exempel på gator och torg, i föreningar och organisationer samt på webben. För det andra behövs fungerande kommunikation mellan beslutsfattarnas politiska diskussioner och diskussionerna på medborgarnivå. På båda nivåerna måste man kunna lyssna på varandra. Deliberativ (övervägande) demokrati har samförstånd om olika lösningar människor emellan som mål. Samförstånd uppnås genom diskussion och genom att leta efter gemensamma åsikter.

Kamp- och protestdemokrati eller agonistisk demokrati: Enligt denna uppfattning har inte alla medborgare tillräcklig förmåga att delta i diskursiv demokrati. Det här gäller i synnerhet de mer vanlottade i samhället. De upplever själva många av missförhållandena i samhället, men får inte nödvändigtvis tala om dem och lyfta upp sina frågor för offentlig diskussion. De vanlottade har också ofta bristande kunskap, självkänsla eller kommunikationsförmåga. Enligt det här synsättet borde det i en demokrati borde det förutom röstning och saklig medborgardialog även finnas utrymme för mer känslomässiga protestformer. Enligt det agonistiska synsättet är politiken en kamp och det är viktigt att göra kampen synlig.

Genom att analysera krisen i demokratin och delaktigheten samt genom att kartlägga framtidsdiskussionerna om dem kan man notera att alla ovan nämnda demokratiska uttrycksformer är aktuella och närvarande i högaktuella diskussioner om demokratins tillstånd.

Ursprung: Internetix läromedel

1. Förändringen av demokratin och delaktigheten

Megatrender såsom globalisering, snabb teknologisk utveckling, klimatförändring och naturresursernas tillräcklighet är ämnen som olika delområden i samhället har funderat på i stor omfattning de senaste årtiondena. Vilka slags förändringar i megatrenderna och i demokratin och delaktigheten är det då fråga om?

Globalisering

Globaliseringen har förändrat politiken radikalt, i synnerhet sedan början av 1990-talet. En inbördes beroende och stigberoende värld, där saker, tjänster, kapital, tillverkning, processer och människor rör sig obegränsat, har på demonterat det politiska och demokratiska fältet betydligt där medlemsstater också kan påverka sina demokratiska processer. I en värld med allt större inbördes beroende, där det som sker på ena sidan jordklotet påverkar människor tiotusentals kilometer därifrån, kräver en ny slags politik och delaktighet. En sådan delaktighet finns inte ännu. En osäker och spänd miljö utmanar demokratins tillvägagångssätt och berättigande i väst. Stigberoende formar å sin sida framtiden utifrån beslut som fattats i det förgångna.

Kinas och Asiens uppgång har utmanat det monopol som demokratierna i tiderna hade på ekonomisk välfärd och tillväxt. I västvärlden har de traditionella samhällsklassernas tillbakagång i och med att arbetena försvunnit in i globaliseringens gap däremot förändrat den politiska agendan. En så kallad elefantkurva beskriver förändringen i den globala inkomstfördelningen under de tre senaste årtiondena. Ekonomen Branco Milanovićs kurva visar att det har skett stora förändringar i den globala inkomstfördelningen under den tiden. Fem procent av världens fattigaste är fortfarande i dålig ställning och har knappt haft någon nytta av tillväxten. De ekonomier som är på uppgång har enorma befolkningsmängder, ungefär hälften av jordens befolkning har kommit med i den ekonomiska tillväxten och rest sig ur fattigdomen. Den förmögna medelklassen i Indien och Kina hör till exempel till den del som har haft stor nytta av den nya inkomstfördelningen. Den traditionellt förmögna medelklassen i västvärlden har däremot hamnat i en svacka. Dess inkomster har knappt växt alls under de gångna trettio åren. De allra rikaste, en liten global elit, har däremot fått betydligt större förmögenheter.

Står västvärlden inför en svår fråga. Fungerar demokrati även i en stor ekonomisk strukturell förändring?

Även om inkomstskillnaderna har jämnats ut på global nivå, har de ökat inom landsgrupperna. Missnöjet hos medelklassen i de utvecklade industriländerna som har förlorat sin ställning är en av förklaringarna till Brexit, Donald Trumps framgång, socialdemokratins trångmål och de populistiska partiernas uppgång. Samtidigt står västvärlden inför en svår fråga. Fungerar demokrati även i en stor ekonomisk strukturell förändring?

I framtiden kräver trovärdiga politiska lösningar en äkta lokal och å andra sidan även global dimension. Ingen traditionell politisk rörelse eller parti har än så länge tagit som ledande agenda att ta fram globala lösningar och politik på en planetär skala. Det omfattande bevismaterialet visar dock att allt fler politiska frågor berör hela mänskligheten.

Den snabba teknologiska utvecklingen

Teknologins kraftiga utveckling på 2000-talet, uppkomsten av internet och sociala medier, brytningstiden i journalismen och media har varit utvecklingsförlopp vars omfattning ofta jämförs med den industriella revolutionen. På 1800-talet inleddes en brytningstid som pågick i årtionden och där samhällets grundstrukturer förändrades kraftigt, inkomstformerna förändrades radikalt och fördelningen av välståndet förverkligades på ett helt nytt sätt. Även demokratin fick en ny form i och med att ståndssamhället försvann och den representativa demokratin blev verklighet genom partierna.

Efter andra världskriget levde man i en värld där de stora samhällsvisionerna utformades på det politiska planet i västvärlden och ofta också genomfördes framgångsrikt. Den politiska hierarkin var hård, journalismens plats som fjärde statsmakt var stark och medborgarnas roll bestod närmast i att rösta i val med några års mellanrum. På 2000-talet har dessa konstellationer förändrats betydligt i och med teknologins brytningstid.

Internets uppkomst har demokratiserat makten på ett aldrig förut skådat sätt och gjort människor till aktiva aktörer. Det här har skett på alla nivåer från grannskapsverksamhet till globala diskussioner, nätverk och verksamhet. Genom internet har det ändå uppstått diskrepans mellan maktutövning, demokrati och politiska processer. Västvärldens demokratier har ställt in sig på 1900-talets industriella period, men samtidigt skapar den nya typ av oförutsägbart flöde och makt som atomiserats till digitala nät och som internet har gett upphov till nya fenomen som vi ännu inte kan ge en etablerad plats eller namnge i demokratins historia.

De senaste åren har man funderat väldigt mycket på hur arbete och kunnande förändras under trycket från den teknologiska förändringen. Utmaningen är framför allt den ekonomiska tillväxt som teknologin ger upphov till men som dock inte skapar några jobb. Grunden för demokratierna i västvärlden har ändå varit att sträva efter full sysselsättning.

Ekologisk hållbarhetskris

Den politiska och demografiska verkligheten kombinerad med klimatförändringen och tillgången på mat och vatten tyder på att Mellanöstern, Afrika och delar av Centralasien är allra känsligast för kriser orsakade av klimatförändringen. Om klimatförändringen fortsätter med den nuvarande takten, kan delar av jordklotet bli obeboeliga. Sådana förändringar i människans levnadsförhållanden kan medföra enorma massförflyttningar och konflikter. När människor kämpar för sin överlevnad spelar landsgränserna sannolikt väldigt liten roll. Därför ställer de ekologiska hållbarhetsfrågorna människans gemensamma frågor på sin spets när det gäller hur klimatförändringen hanteras, hur resurserna fördelas och hur vi löser globala frågor i en värld som är allt mer inbördes beroende.

Jordens ekologiska bärkraft konkretiserar hur jorden sedan 1900-talet har blivit en liten planet för den stora mänskligheten. Inget land och ingen nationalstat kan ensam lösa denna utmaning. De senaste åren har viktiga vändpunkter uppnåtts i arbetet med att lösa dessa frågor. Klimatavtalet från Paris sätter upp ambitiösa globala mål, som ska begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Många teknologiska genombrott, till exempel införandet av förnybar energi, har också varit positiva trender som för sin del har vänt oron för jordens ekologiska bärkraft till hoppfullhet.

Hur får man befogenhet att lösa frågor som är oundvikliga för mänsklighetens framtid även från människor som inte berörs direkt utan bara indirekt av problemen?

Jordens ekologiska ramvillkor har också ställt mänskligheten inför många frågor som gäller demokrati och delaktighet. Lämpar sig demokrati för att lösa globala problem? Hur får man befogenhet att lösa frågor som är oundvikliga för mänsklighetens framtid även från människor som inte berörs direkt utan bara indirekt av problemen?

2. Hur och varför allt förändras

För tillfället ger forskningen om demokratin inte en entydig uppfattning om hur stark den pågående brytningstiden inom demokratin är.

Numera lever strax under hälften av jordens befolkning i land som klassificeras som demokratier, men demokratins utbredning har avstannat på 2000-talet. I etablerade demokratier har demokratins kvalitet ifrågasatts och det här framgår till exempel av diskussioner om stagnerande beslutsfattande eller demokratiunderskott som beror på globaliseringen. Alternativ till demokrati diskuteras aktivt eller testas. Andra modeller utvecklas i många auktoritära länder, till exempel i Kina, eller i formellt demokratiska länder såsom Ryssland. Även inom EU har till exempel Polen och Ungern genomfört politik som kan anses stå i konflikt med Europeiska unionens principer för demokrati.

I nästa del tittar vi närmare på vilka slags smärtpunkter som framkommer i framtidsdiskussionerna om demokrati och delaktighet.

Konflikten mellan globaliseringen och demokratin

De politiska jordskalven i västvärlden 2016 var Storbritanniens beslut att lämna EU och Donald Trumps seger i presidentvalet i USA. Båda fallen skakade om den politiska grund som västvärldens ledare i årtionden har byggt sin politik på. En av hörnstenarna i denna grund har varit att främja global handel, till och med i den utsträckning att tiden efter 1990 har kallats hyperglobaliseringens tid. Den så kallade hyperglobaliseringen har i synnerhet betecknats av att lagstiftning som försvårat rörelse av kapital har slopats och å andra sidan har transnationella institutioners verksamhet stärkts utan ett direkt demokratiskt mandat. Världshandelsorganisationen WTO har fungerat som grund för frihandeln, i Europa har EU sedan 1990-talet utökat sin politiska roll kraftig genom att utforma en hybrid mellan en demokratisk förbundsstat och en odemokratisk internationell organisation.

Samtidigt har människors rörlighet globalt ökat kraftigt. Enligt FN:s internationella immigrationsraport har den internationella rörligheten mellan 1990 och 2015 ökat med över 60 procent. Flyttrörelsen har i ökande takt skett på alla axlar, i synnerhet på det södra halvklotet, från söder till norr, från norr till söder liksom norrut i norr. Samtidigt har västvärldens ekonomiska och politiska dominans sedan andra världskriget utmanats av nya aktörer, där en av de största och starkaste är Kina.

När det gäller lösningarna för och hanteringen av klimatförändringen står vi inför globala utmaningar. Om vi vill stoppa klimatförändringen måste man få hela det globala samfundet med och införa en så stor mängd olika mekanismer som möjligt som gör det möjligt att till exempel styra marknaden mot renare lösningar inom handeln.

Kortsiktigheten inom politiken och en slags konflikt mellan demokrati och globalisering är också utmaningar på många sätt.

Dessa trender hör ihop med diskussionen om vad som hör ihop med demokratins och delaktighetens framtid. Kortsiktigheten inom politiken och en slags konflikt mellan demokrati och globalisering är också utmaningar på många sätt.

Dani Rodrik, professor i politisk ekonomi vid Harvard, har skrivit om globaliseringens paradox. Rodriks kärnargument är att demokrati, nationell självbestämmanderätt och globalisering utgör ett trilemma som inte går att lösa. Enligt Rodrik går det alltid att kombinera två av de tre ovan nämnda, men inte alla tre samtidigt. Om man vill främja globaliseringen, måste man ge upp nationalstaten eller den demokratiska politiken. Om man vill bevara eller fördjupa demokratin, måste man välja mellan nationalstaten och internationell integration. Om man vill behålla nationalstaten och självbestämmanderätten, måste man besluta om man ska fördjupa demokratin eller globaliseringen.

 

Bild 1: Världsekonomins politiska trilemma. Ursprung: Rodrik 2011

Det är lättare att inbilla sig att man kan återgå till den gamla goda tiden eller fortsätta på den linje man har valt, istället för att radikalt utmana de rådande sanningarna.

De aktuella politiska smärtpunkterna är ofta så komplicerade att man inte vill ta tag i dem ordentligt. Klimat, vatten och matproduktion är till exempel frågor som är viktiga globalt. Nationella intressen förhindrar i allmänhet god global förvaltning av dessa saker. Om vi talar om immigration måste vi också tala om utrikespolitik, global fattigdom, globala rättigheter för arbetare, ojämställdhet, ekonomisk tillväxt, reglering av globaliseringen, klimat och krig. Dessa ämnen har ändå inte varit överst bland de politiska temana på nationell nivå. Det är lättare att inbilla sig att man kan återgå till den gamla goda tiden eller fortsätta på den linje man har valt, istället för att radikalt utmana de rådande sanningarna och dessutom förklara det för väljarna.

I framtidsdiskussionerna har man även tangerat tanken på städernas förmåga att fungera som motorer för stora systematiska lösningar. Tanken hör ihop med den kraftiga megatrenden med urbanisering, som förekommer runt om i världen och å andra sidan en kraftig politisk klyfta mellan landsbygden och städerna i västvärlden. Enligt FN:s prognoser kommer 70 procent av världens befolkning att bo i städer år 2050, och städerna fungerar redan nu som tillväxtmotorer på olika håll i världen genom att dra till sig unga i arbetsför ålder, teknologi och investeringar.

Ett globalt parlament av borgmästare uppger att det har som uppgift att lösa praktiska globala problem som till exempel har att göra med säkerhet, ekologisk hållbarhet eller frihet, och som enskilda nationalstater eller FN inte har haft förmåga att lösa. Tanken är att den här typen av problem både är globala och lokala till sin natur. Städer är tillräckligt stora och enhetliga enheter för att det på riktigt ska gå att göra effektiva systematiska förändringar i dem. I städer kan förändringar även genomföras så att människor genom närdemokrati kan få bättre delaktighet i beslutsfattandet. Dessutom är medborgarsamhället och företagen är också en naturlig del av städernas beslutsfattande och i lösningen av gemensamma problem.

Det är förstås lätt att föreställa sig livskraftiga framtida metropoler som drar till sig människor, begåvning, teknologi och business, men den här utsikten räcker inte till i sig, eftersom den inte ger svar på den svåra frågan vad som finns i områdena utanför städerna. Flera analyser av Storbritanniens brexit och valet av Trump som ledare i USA behandlar den här frågan i förhållande till motsättningen mellan landsbygden och staden och försvinnandet av industriella arbetsplatser på avlägsna platser i USA och i Storbritanniens industribälte. Inom frihandeln har man till exempel sedan länge kunnat sätta upp betydligt mer ambitiösa standarder och gemensamma spelregler, som kunde ha dämpat globaliseringens avigsidor. Det är möjligt att nationalstaternas urval av metoder inte har använts för att underlätta människors bekymmer och trångmål eller för att till exempel hitta en lösning på klimatförändringen.

Globaliseringen, urbaniseringen och centraliseringen av teknologin har varit enorma trender som har utgjort huvudströmningen från 1990-talet ända till 2010-talet. För tillfället syns en mottrend i form av nationalism. Framtidens besvärliga frågor har dock att göra med hur mänskligheten tillsammans klarar av att lösa globala problem.

Den industriella tidens partiapparat kärvar

Röstningsprocenterna och partiernas medlemsantal har stadigt gått nedåt de senaste årtiondena. Nu på 2010-talet är det i genomsnitt bara tre procent av européerna och sex procent av finländarna som hör till partier. Siffrorna är förbryllande låga med tanke på att partierna ändå fortsättningsvis är den viktigaste maktutövningskanalen i representativ demokrati. Separationen mellan människor och partier är en mycket oroande utveckling, eftersom den demokratiska processen också borde skapas genom politisk delaktighet.

Den försvagade representativa demokratin och de försvagade partierna är en följd av förändringarna i produktions- och klasstrukturerna i samhällena i västvärlden. Partikartan i de flesta länder är fortfarande en bild av klasstrukturen i början av 1900-talet; det finns arbetare, jordbrukare och en mer välbärgade medel- och överklass och alla har sitt eget parti. Dessa partier knöts även samman med människors vardag, arbete, fritidsaktiviteter, boningsort och utbildning. Utifrån partierna byggde man upp identiteten och engagerade sig. Det var solklart för folk vilket parti de skulle rösta på från ett val till ett annat.

Nu har partiernas ställning som dem som förenar sociala klasser eller skapar identitet försvunnit, och i den postindustriella världen kämpar partierna om samma väljare. Man har övergått från klasspartier till partier som försöker nå alla och som med hjälp av undersökningar alltid försöker charma nya väljargrupper i valen. Deras viktigaste löfte är förmågan att sköta offentliga saker på ett effektivt och sakkunnigt sätt. I beslutsfattandet har dock alternativen blivit smalare. Regeringspartierna, även populisterna, tvingas allt oftare in i ett läge där de i praktiken inte har några politiska alternativ att välja på. Den offentliga ekonomin, avtal med arbetsmarknadsparterna och till exempel EU-länderna emellan hindrar dem.

Den irländska politikforskaren Peter Mairs livsverk var att jämföra partisystem i olika länder. I Mairs bok Ruling the Void – The Hollowing of Western Democracy från 2013 påstår han att orsaken till krisen i politiken egentligen finns inom politiken. När världen förändras klarar politiken inte av att reagera tillräckligt snabbt, utan de interna strukturerna i politiken styr den åt fel håll. Mairs huvudpåstående är att politiken och politikerna de senaste årtiondena avsevärt har lösgjort sig från medborgarna och medborgarsamhället. Politikerna och partierna har blivit en del av förvaltningen och medborgarna har blivit politikens anhängare.

Enligt Mair fungerar representation på två sätt i en demokrati: Det första sättet är då medborgaren själv genomför makten och har kontrollen (governing by people) på det sättet att partierna är folkrörelser och politikerna väljs till sina uppgifter som medborgare, inte som sakkunniga. Det andra sättet är verkställande makt och kontroll som agerar å medborgarnas vägnar (governing for people), där partierna och politikerna sköter samhällsuppgifter som om de gjorde medborgarna en tjänst. Mair lyfter fram att verkställande å medborgarnas vägnar i europeiska demokratier de senaste årtiondena har framhävts på bekostnad av medborgarnas egen förvaltning. Liksom i det övriga samhället har även politisk expertis framhävts och allt färre har möjlighet att ta ställning med bara vardagsförnuft. Politiken har blivit professionell och beslutsfattandet har gått åt ett mer kunskapsbaserat håll.

I sista hand är det fråga om att partierna är oförmögna att skapa nya lösningar för att uppfylla “governing by people”. Det här syns bland annat i det ökade antalet rörliga väljare och i partiernas låga medlemsantal. I alla etablerade demokratier har partiernas medlemsantal sjunkit med 25–67 procent åren 1980–2009. Mair påstår att politiken framför allt har blivit en rekryteringskanal för eliten. Partierna har fortsättningsvis en stark kartell när det gäller att sköta många uppgifter och många uppgifter både inom och utanför politiken är svåra eller omöjliga att uppnå utan partipolitik. Det innebär också att människor som söker sig till vissa uppdrag blir mer enhetliga än tidigare vad kunnande och livserfarenhet beträffar. De förenas av samma slags karriärsutveckling inom politiken och de ritualer, samtalsämnen och intressen som hör till det.

Gruppartitanken stöder sig på tanken om ett samhälle som lätt går att dela in i sociala klasser och grupper vars intressen man kan arbeta för. Välfärdsstatens tillväxt och nedbrytningen av gruppidentiteterna har medfört att väljarkåren inte längre är lätt att gruppera och definiera långsiktiga mål för. Även partiernas medlemskår har minskat de senaste årtiondena och unga går inte längre med i partier på det sätt de gjorde tidigare. Man kan alltså anta att det i framtiden kommer att vara ännu svagare anslutning till partierna. Påverkan på missförhållanden kanaliseras inte nödvändigtvis till partierna längre. Många vill påverka omvärlden direkt och på andra sätt än bara med fyra års mellanrum. Om partideltagandet fortsätter sjunka, kan man anta att även befogenheten för deras maktutövande faller sönder. Därför måste partierna också seriöst tänka om när det gäller de metoder de använder för att bygga upp sin relation till väljarna, samt sätten som man kan delta i deras verksamhet på.

Teknologi och förändring av maktens karaktär

Början av 2000-talet präglades av stor entusiasm vad ny teknologi beträffar. Internetpionjärer trodde att de hade hittat nyckeln till demokratins guldålder. Vem som helst skulle via internet ha tillgång till obegränsade informationskällor, möjlighet att skapa politiska rörelser och diskutera med vem som helst från grannskapet till de mest avlägsna avkrokarna i världen. Senast i slutet av 2010-talet har många idealister blivit besvikna. När människor fått möjlighet att diskutera med varandra direkt har det uppstått hatretorik, internetbubblor och en oro för om demokratin överhuvudtaget ska klara sig i internettiden.

Internets kraft antingen lätt romantiseras av de teknologifrälsta eller underskattas på ett farligt sätt av skeptiker.

Jeremy Heimans och Henry Timms är förgrundsgestalter för internetaktivismen. De har funderat på maktens karaktär före internet och efter internetrevolutionen. I en mycket uppmärksammad skrivelse i Harvard Business Review 2014 konstaterade duon att internets kraft antingen lätt romantiseras av de teknologifrälsta eller underskattas på ett farligt sätt av skeptiker. Förhoppningarna man hade i början av 2000-talet om att internet skulle ha en idealisk demokratiserande kraft har strandat, men å andra sidan kan man inte heller påstå att världen inte skulle ha förändrats på grund av internet.

Heimans och Timms konstaterar att det inte är fråga om en snäv antingen-eller-förändring, utan om en komplicerad brytningstid som precis har börjat och som präglar spänningen mellan den traditionella och den nya makten. Heimans och Timms hänvisar till den traditionella makten genom att jämföra den med en valuta. Det är bara få som har traditionell makt, liksom valuta. När man har fått den vaktar man den svartsjukt och är noga med hur man ransonerar ut den. Den traditionella makten är sluten, det är inte lätt att uppnå den och den har varit kraftigt ledarstyrd.

Den nya makten fungerar däremot på ett annat sätt. Enligt skribenterna kan den jämföras med en flod som uppstår när tillräckligt många deltar. Den är öppen, engagerande och får sin kraft från jämlikar. Liksom en flod är den som kraftigast när den svämmar över. Den nya makten yttrar sig inte genom att behålla makt utan genom att kanalisera den. Heimans och Timms förutspår att denna kamp mellan två olika maktuppfattningar kommer att prägla samhällena inom den närmaste framtiden.

Den nya maktanvändningen karaktäriseras förutom av konsumtion av innehåll även av delning, bearbetning, finansiering, produktion och samägande. Detta innebär att man hoppar över traditionella institutioner och mellanhänder såsom banker, tidningar och representativ demokrati. Denna makt flödar alltså inte bara på ett nytt sätt utan makten överförs på människor som använder den på områden där det inte nödvändigtvis har varit möjligt tidigare. Detta agentskap och denna maktöverföring har koppling såväl till tonåringarnas egna YouTube-kanaler med miljonpublik och tjänster som erbjuder lån från privatpersoner till andra privatpersoner som till webbplatser och diskussionsforum som sprider fake news eller hatretorik.

Många, i särskilt de som är yngre än trettio år, har en tydlig åsikt: alla har rätt att delta, producera, dela och agera. För de tidigare generationerna var det möjligt att delta i val, förbund eller exempelvis via kyrkan. Nu har alla sitt eget språkrör, sin egen producent och förläggare, som med hjälp av internet har direkt tillgång till andra människors medvetande.

När man talar om förvaltning föredrar den nya makten en informellt nätverkande approach till beslutsfattande. I synnerhet det etos som hörs från Silicon Valley präglas av en tro på innovationers och nätverks förmåga att skapa det gemensamma goda som tidigare skapades av statliga aktörer eller stora institutioner. Till det nya etoset hör att formell representation inte uppskattas. Informellt samarbete belönas, och sammanslutningar fastställer sina regler själv, till exempel genom att värdera nätverkets användare. Om en Airbnb-gäst har varit stökig, kanske han eller hon inte hittar nästa ställe att bo på så lätt. Gör-det-själv-kulturen blomstrar, och amatörskap har hamnat i rampljuset från att ha varit i skuggan av specialisering och yrkeskunskap. Skiljemurarna mellan det privata och offentliga är vacklande.

Den nya makten stöden entusiastiskt de saker den har valt, men på lång sikt fastnar den väldigt lätt. Människor ansluter sig snabbt till sammanslutningar för att understöda något som intresserar dem, men går också snabbt vidare till nästa. Därför är den nya makten väldigt flyktig och ombytlig. Det här tänkesättet identifierar inte nödvändigtvis institutioners betydelse till exempel för genomförandet av rättsstatsprinciperna. Den nya makten har inte heller lyckats kanaliseras till en kollektiv styrka som får långsiktig förändring till stånd.

Den nya makten förändrar i varje fall grundligt sättet människor ser på sig själva i förhållande till institutioner, auktoriteter och varandra. Den nya makten ger människor makt att agera och föra fram sin åsikt, men samtidigt kan det också förekomma mobbning och rentav uteslutande av hela grupper.

Gör organisationen sådant som får folk att helhjärtat vilja förbinda sig till den?

Heimans och Timms uppmanar traditionella organisationer att granska sig själva utifrån de nya maktens perspektiv. Vad skulle radikal transparens berätta om organisationen? Skulle organisationens verksamhetssätt klara av offentlig värdering? Gör organisationen sådant som får folk att helhjärtat vilja förbinda sig till den? Vilken roll spelar omgivningen i organisationens verksamhet? Finns det verkligen plats att gå med i den? Och hur kunde den nya och gamla maktens bästa sidor kombineras?

Nedbrytningen av jämlikhet och förtroende

I januari 2017 publicerade konsultbolaget Edelman en global barometer om förtroende i olika samhällen, och siffrorna var alarmerande. Två tredjedelar av de länder som undersöktes i barometern befann sig i ett läge av misstroende, när bara hälften gjorde det ett år tidigare. I barometern mättes misstroendet genom att fråga dem som svarade om de trodde att regeringar, företag, medborgarorganisationer och media handlade rätt.

I analysen av barometern kom man fram till att människors förtroende för institutioner har försämrats eftersom institutionerna inte har lyckats skydda människorna från de negativa effekterna av globaliseringen och teknologins brytningstid. Oron för sysselsättningen och osäkerheten när det gäller utkomsten håller enligt barometern på att bli verklighet åtminstone i det upplevda förtroende människorna har gentemot samhället som omger dem. Analysen uttryckte en djup oro över hur samhällen överhuvudtaget kan fungera om det allmänna förtroendet fortsätter sjunka. Grundläggande antaganden om renhårighet, delade värderingar och likadana möjligheter är hotade. Genom den politiska kartan kan man se att globaliseringen, innovationerna, nedmonteringen av reglering och multinationella institutioner inte ger det de borde. I barometern nämns korruption och globalisering som de faktorer som medför mest oro. Så mycket som 72 procent av de som svarade globalt är redo att skydda lokalt arbete och lokala branscher genom regeringsåtgärder, även om det skulle innebära långsammare ekonomisk tillväxt. Förtroendet för media är också i en kris. 59 procent av de som svarade litar hellre på svar från en sökmotor än från journalister. Det är också fyra gånger mer troligt att de som svarade är likgiltiga inför information som inte stöder deras egen uppfattning.

Även frågor som gäller den personliga säkerheten fanns bland det man oroade sig för. Dessa saker var bland annat att gemensamma värderingar försvinner, immigration och hur snabb förändringen är. Misstroendet är stort gentemot ländernas regeringar, tjänstemannakårer och företag när det gäller deras förmåga eller vilja att lösa de problem de står inför. Däremot upplever man förtroende gentemot sina jämlikar. ”En sådan person som du själv är” har blivit lika kompetent att ge sin åsikt om dagsaktuella ämnen som akademiker eller tekniska experter, och jämlikar upplevs betydligt mer pålitliga än tjänstemän eller verkställande direktörer. I länder där man både misstror institutioner och har känner djup oro för den sociala situationen, går även de politiska trenderna tydligt mot populism. Sådana länder är till exempel Frankrike, Italien, Sydafrika, USA och Mexiko.

I en politisk undersökning anses allmänt taget politiskt förtroende vara en förutsättning för en välmående demokrati. Stort förtroende gör institutionernas verksamhet mer effektiv, gör marknadernas verksamhet smidigare och minskar behovet av tillsyn och kontroll i samhället. På längre sikt kan bristen på förtroende försvaga det demokratiska systemets stabilitet och befogenhet. Forskarna är inte eniga om huruvida den förtroendet för politiken kommer att fortsätta sjunka eller om det är fråga om en kortvarig växling. Oavsett hur det är ställt är det skäl att fästa uppmärksamhet vid det politiska förtroendet.

Till exempel presenterar professor Robert Putnam, som har forskat i sociala band, socialt kapital och förtroenderelaterad tematik, framfört sin oro för att USA delas in socialt i mycket olika sociala klasser, som reflekterar hela landets demokratiska system. Putnam ser två slags hot med den här uppdelningen. För det första innebär den differentiering som hör ihop med klasser att det politiska systemet i USA blir mindre representativt. Gradvis blir de svagares röster i samhället ohörda i beslutsfattandet, eftersom de helt enkelt inte vill eller kan delta i det politiska beslutsfattandet. Det här underminerar den politiska jämlikheten och därigenom systemets befogenhet. Enligt Putnam utgör den allt större mängden unga som marginaliseras socialt ett ännu större hot mot det amerikanska systemet och demokratins stabilitet.

Putnam hänvisar till den kända politiska teoretikern Hannah Arendts och sociologen William Kornhausers tankar om orsaken till totalitarismens uppgång på 1930-talet. Enligt Arendt och Kornhauser är en atomiserad och differentierad grupp människor, som inte upplever sig ha någon förbindelse till sociala institutioner, i normala förhållanden bara ett minimalt hot mot den politiska stabiliteten. Men när det ekonomiska eller internationella trycket ökar som på 1930-talet i Europa och USA, kan en sådan grupp snabbt bli oförutsägbar och mottaglig för antidemokratisk manipulation. I sin klassiker Origins of Totalitarianism som utkom 1951 skrev Hannah Arendt att denna grupp inte karaktäriseras av tillbakagång eller okunnighet, utan av ensamhet och avsaknad av sociala relationer och nätverk.

I sin artikel Why America is Self-Segregating funderar danah boyd (som skriver sitt namn med små bokstäver), som undersöker växelverkan mellan samhälle och teknologi, på varför vi i en tid där vi tack vare teknologin i teorin kunde ha mer kontakt med varandra än tidigare, ser en enorm trend med differentiering, bubblor och standardisering i våra egna grupper. Som exempel lyfter boyd fram universitetscampus och armén, som har varit viktiga mötesplatser för människor med olika bakgrund i det amerikanska samhället.

I USA:s armé gjorde tidigare alla som tjänstgjorde allt och fick förutom stridsutbildning väldigt varierande utbildning för framtiden, till exempel i underhållstrupper, i köket eller i underhållet av boendet. Dessa uppgifter krävde också teamwork mellan människor med olika bakgrund. Enligt boyd har armén också varit en viktig kulturell smältdegel i det amerikanska samhället, där amerikaner med olika bakgrund har lärt sig lita på varandra och samarbeta. Under de senaste tjugo åren har stora delar av de olika uppgifterna i USA:s armé privatiserats, och dessa privata bolag har inte den sociala missionen att indoktrinera trupperna så att de blir sammansvetsade. Dessutom är de uppgifter armén erbjuder snävare nuförtiden, så många får ingen utbildning som de skulle behövt i olika uppgifter i det civila.

Ett annat perspektiv boyd tar upp på den sociala differentieringen i USA är förändringen i livet på universitetens campus. Traditionen var länge att de bästa universiteten hade campus med studerande med mycket olika bakgrund som bodde tillsammans i samma rum och internat. Det skapade nya slags sociala band och hjälpte till att skapa vänskap mellan människor med olika bakgrund. Boyd konstaterar att även om campuslivet är väldigt stökigt och människor ständigt klagar på sina rumskompisar, har de studerande ändå lärt sig att lösa konflikter och komma överens med olika människor. Enligt boyd har det från generation till generation varit ett viktigt sätt att stödja en varierande social struktur i det amerikanska samhället. På universitetscampus har också mångsidigt nätverkande främjats för framtidens elit, eftersom de kontakter som knutits vid universiteten ofta fortsätter senare både på ett personligt och yrkesmässigt plan.

Det här har förändrats i och med att Facebook och internet flyttat in i mobilerna. Boyd säger sig ha märkt förändringen så fort Facebook blev vanligare runt år 2006. De som ska börja på universitet skapar grupper på Facebook redan innan terminen börjar och utifrån uppgifter på Facebook ber de redan i förväg om att få byta rumskompisar till någon som de själva tycker passar bättre. Ett par år senare blev fenomenet ännu större i och med att smarttelefoner blev vanliga. De nya studerande tog hand om sin hemlängtan genom att hålla nära kontakt med sinagamla vänner, och tillbringade mindre tid med att bygga upp nya sociala relationer.

Genom dessa exempel funderar boyd på kopplingen mellan hur man gör i det verkliga livet och de möjligheter teknologin ger att kringgå situationer där vi skulle tvingas att möta mångfald. När Netflix gissar vad vi vill titta på, utan att erbjuda oss alternativ som skulle öppna vårt sinne, eller en algoritm erbjuder oss de nyheter som vi kan antas vilja läsa baserat på vad vi har klickat på, är vi hela tiden längre bort ifrån sätt som tidigare har skapat ett lim som håller samman samhället, det vill säga möten som skapar tillit.

Att förstå andra åsikter kräver förtroende och erfarenhet av samröre med olika människor.

Mer omfattande trender som till exempel differentiering av bostadsområden och skolor polariserar samhället utan att vi märker det. Genom att reglera Facebook eller algoritmer kan man inte åtgärda den mer djupgående problematiken, om det inte finns några riktiga möten i levande livet mellan människor med olika bakgrund. Att förstå andra åsikter kräver förtroende och erfarenhet av samröre med olika människor. En fungerande demokrati behöver mångformiga sociala strukturer där möten sker. Dessa strukturer borde inte brytas ner systematiskt, utan tvärtom borde flera sådana byggas upp nu. ”Social infrastruktur” behövs minst lika mycket som traditionell infrastruktur såsom broar och vägar – det kanske behövs mer än tidigare i en värld fylld av teknologi. Den politiska frågan är viken roll den offentliga makten har i skapandet av social infrastruktur.

3. Fortsätter Finland vara modelland för demokrati?

Finland har en fin historia som modelland för demokrati. Finländska kvinnor var de första i Europa som fick allmän och likvärdig rösträtt 1906. Finland lyckades även efter självständigheten och inbördeskriget hela såren i samhället så att man lyckades att behålla självständigheten i de senare krigen. När totalitarismen svepte över världen 1941 fanns det bara 11 demokratier – Finland var en av dem.

I det aktuella världsläget är det viktigt att fundera på vad Finlands politiska delaktighet och demokratins tillstånd är och hur det framträder i jämförelse med de allmänna fenomen som präglar delaktighet och demokratin i västvärlden. Enligt justitieministeriets demokratiindikatorer som publicerades 2015 klarar sig Finland sig fortsättningsvis relativt bra. Indikatorerna tyder på att finländarna allmänt sett är nöjda med hur demokratin fungerar och förnöjsamheten är stabil och hög i internationell jämförelse. Finländarna placerar sig också i topp tio när man mäter olika det allmänna intresset för politik hos medborgare från olika länder. Intresset har koppling till utbildningsnivån. Ju högre utbildad du är, desto större är sannolikheten för att du ska vara intresserad av politik.

Av finländarna är det ändå bara sex procent som hör till något parti och antalet rörliga väljare är förhållandevis hög. Det är mer sannolikt att människor som hör till de äldre åldersgrupperna ska identifiera sig med något parti, men av de yngsta väljarna är det till och med tre av fem som inte upplever att de står något parti nära. Finländarna anser också att politik är mer komplicerat och svårare att förstå sig på än vad andra nordbor gör.

I omfattande europeiska jämförelser hör Finland till de länder där förtroendet för politiken och institutionerna är förhållandevis hög. Förtroende anses allmänt vara en förutsättning för demokrati. Förtroendet varierar beroende på vilken institution det är fråga om. Finländarna litar mest på republikens president. Finländarna litar också på polisen och rättsväsendet samt på universitet och forskningsanstalter. Minst förtroende får politiker och EU. Förtroendet för partierna ligger också under medelnivån. Det är också intressant att det i OECD:s mätning har skett en stor nedgång mellan åren 2007 och 2015 Finland när det gäller förtroendet för den nationella regeringen, något som man inte ser i de övriga nordiska länderna. Fallet är omkring tjugo procentenheter och således betydande. Trots detta fall hör Finland fortsättningsvis till de länder som har en relativt bra nivå när det gäller förtroende.

Justitieministeriets demokratiindikatorer var en del av en större undersökning som justitieministeriet publicerade 2015 under namnet Poliittisen osallistumisen eriytyminen (Det politiska deltagandets mångfald). Undersökningen tar upp den finländska demokratins tillstånd och medborgarnas delaktighet och anknytning till politiskt inflytande. I undersökningen har man enligt rubriken fäst särskild uppmärksamhet vid utvecklingen av ojämlikhet och följderna av den ur demokratins synvinkel.

I undersökningen noterade man att det finländska samhället också är allt tydligare indelat i välmående och svagare, även om de samhälleliga skillnaderna i vårt nordiska välfärdssamhälle inte är lika stora som på andra håll. Enligt undersökningen upplever omkring hälften av finländarna fortfarande att de sitter i samma båt och 82 procent anser att ojämställdhet hotar det finländska samhället. En god ekonomisk ställning ökar det politiska deltagandet och en dålig ekonomisk ställning gör det motsatta. Skillnaderna i deltagande har också ökat i takt med att den allmänna röstningsaktiviteten har börjat gå nedåt. Samtidigt har man noterat att föräldrarnas partiståndpunkt och röstning går i arv till nästa generation. Det är en utmaning även för Finland att makten hopar sig hos en välsituerad elit. Det är också viktigt att notera att människans ekonomiska ställning inte är det enda som begränsar om en människa är lyckligt lottad eller illa lottad. Andra viktiga faktorer är arbetsförhållande, familjetyp, hälsa, bostadsområde, utbildningsmöjligheter, sociala nätverk och förmåga att använda informationsteknologi.

Det kan vara svårt för alla medborgare att fatta informerade politiska beslut, inte bara för osäkra och rörliga väljare. De resurser individen har tillgång till inverkar på i vilken utsträckning en människa dels klarar av att skaffa sig information om politik och dels att utnyttja den. Knapphändighet verkar vara en central bakgrundsfaktor till ”dåliga” beslut. Olika samhällsgrupper lider av olika slags knapphändighet. En person som arbetar i en lågavlönad bransch kan lida av materiell knapphändighet, medan en person som arbetar i ett bättre avlönat expertarbete kan ha brist på tid. Effekten är ändå densamma, det mentala bredbandet blir smalare och drabbas av tunneleffekten. Knapphändighet i olika former gör att man främst fokuserar på att klara av de problem som orsakar den, såsom att betala hyra som håller på att förfalla eller slutföra ett projekt som är försenat. I en sådan situation är det svårt att utnyttja eller utöka sitt eget kunskapskapital. Man kan alltså inte tänka att vissa väljare naturligt skulle vara mer kapabla att fatta bättre beslut än andra. Andra har bara tillgång till bättre resurser och därigenom förutsättningar att fatta politiska beslut. Dessutom finns det även andra än rationella motiveringar som inverkar på alla medborgares röstningsbeslut.

En central hotbild för demokratins hållbarhet har att göra med om ekonomiskt marginaliserade medborgare inte längre tycker att det är meningsfullt att delta i kollektiv aktivitet.

Det mest effektiva sättet att förbättra den politiska jämställdheten skulle vara att utjämna ojämlikheten i samhället. En central hotbild för demokratins hållbarhet har att göra med om ekonomiskt marginaliserade medborgare inte längre tycker att det är meningsfullt att delta i kollektiv aktivitet. I en undersökning som genomfördes i Nederländerna upptäckte man till exempel att ekonomisk ojämställdhet försvagar i synnerhet lågavlönade medborgares sociala tillit till andra människor.

Demokratins hållbarhet mäts i dess förmåga att åtgärda sina egna brister. Det är dock inte enkelt att åtgärda brister, eftersom lösningarna hör ihop med många saker. Politisk engagemang är alltid bundet till hela samhällssystemet. Om man undersöker ojämställdhet undersöker man även demokratin, och genom att granska demokratins tillstånd kan man bedöma hela samhällets välfärdsnivå. En valundersökning från 2015 visar att det finns många bra saker i Finlands demokratiska system. Det människor har högt socialt förtroende för varandra i samhället. Man litar även på politiska institutioner.

Jämfört med övriga Norden används ändå inte de traditionella kanalerna för politiskt engagemang så mycket i Finland. Skillnaden i röstningsaktiviteten i Finland är nästan 20 procent jämfört med Danmark och Sverige. I Finland är röstningsaktiviteten bara på medelnivån i EU.

Än så länge verkar det som den största delen av finländarna ändå fortsättningsvis tror att det finns möjlighet till social rörlighet. Därför är man redo att utstå en del ekonomisk ojämlikhet. Här kan man utnyttja en analogi om att röra sig i rusningstrafik: om man ser att filen bredvid drar, höjer det ens egen tilltro till att man själv också ska komma framåt snart. Tron på social rörlighet är därigenom en viktig faktor för demokratin och för social harmoni.

Hur klarar sig då Finland i olika slags jämförelser som har att göra med jämlikheten i samhället? Under de senaste åren har Finland vant sig vid att ligga i topp i många slags internationella jämförelser. År 2016 var Finland till exempel världens socialt sett mest progressiva land enligt det globala Social Progress Index, när progressivitet definierades så här: ”Den kapacitet inom vars omfattning samhället uppfyller medborgarnas basbehov och erbjuder medborgarnas byggstenar som möjliggör framgång för medborgare och sammanslutningar och upprätthåller livskvalitet och skapar förutsättningar för alla individer att uppnå deras fulla potential.”

Finland har också i flera år legat i topp i jämförelser som mäter pressfrihet, låg korruption eller statens stabilitet. Det här är det skäl att vara stolt över. Däremot låg Finland, till skillnad från övriga Norden, inte i topp tio i World Economic Forums jämförelse av inkluderande tillväxt 2017. I denna indikator mätte man hur stor andel av medborgarna som har nytta av att ekonomin växer.

Även om indikatorerna visade att den demokratiska nivån är förhållandevis bra i Finland, kan Finland inte invagga sig i att det här skulle fortsätta automatiskt. De globala trenderna med osäker verksamhetsmiljö och allt mer oberäkneliga situationer i internationell politik återspeglas också på Finland. Därför är det viktigt att utveckla nya verksamhetssätt medan det fortfarande är förhållandevis lugnt.

4. Förslag på hur delaktighet och demokratiska löften kan uppfyllas

Härnäst kommer olika förslag på lösningar som kan ge råd vägkost för att stärka delaktigheten och demokratin i samhällen i västvärlden och i synnerhet i Finland.

Förslag A

Aktuella frågor om fördelningen av välståndet måste lösas

De demokratiska samhällena måste kunna fördela det välstånd de producerar så att känslan av rättvisa och upplevelsen av att sitta i samma båt förverkligas i samhället. Ojämställdhet är en mekanism som tydligt skapar demokratiunderskott. Det är svårt att ingripa i det, men det är väldigt viktigt för att demokratin ska fungera i framtiden. Om ekonomin växer utan att arbetsplatser skapas, måste västvärlden hitta på ett nytt sätt att organisera sitt samhälle. Det kräver modiga och innovativa sätt att fundera på människors utkomst. Till exempel kan basinkomst i framtiden vara en ny version av den nordiska universalismen. Det vore viktigt att erbjuda någon slags gemensam grund som var och en kan bygga en bättre utkomst åt sig på.

Bakgrund:

Upplevelsen av rättvisa och tillit både till andra människor och till institutioner är en grundförutsättning för demokrati och delaktighet. Dessa upplevelser har stark koppling till människors upplevelse av att ”sitta i samma båt”.

Det har redan länge talats om en stor brytningstid för arbetet. Det fördes på tal under 90-talet och den tilltagande globaliseringsutvecklingen, när arbetet började föras över till länder med billigare produktion. När 2020-talet närmar sig diskuterar man den enorma automatiseringen och inträdet av artificiell intelligens för allt mer krävande arbeten. Digitaliseringen och globaliseringen verkar bryta kopplingen mellan tillväxt, produktion och välfärd. För tillfället visar sig förändringen först som en stark differentiering av arbetsmarknaden i arbeten med hög produktivitet som kräver hög kompetens och arbeten med låg produktivitet och som kräver låg kompetens samt ett avtagande av nivån mitt emellan dem. Uppskattningar av hur många och hur snabbt yrken kommer att försvinna och i vilken utsträckning ersättande arbeten kommer att uppstå varierar mycket. Hittills har det uppkommit flera typer av nya jobb än de arbeten som har försvunnit, oftast från helt oväntade håll.

Lönearbete är inte det enda betydande sättet att producera värdefulla saker för samhället. Därför kan inte heller ett inkomstutjämningssystem bygga enbart på fördelar som är bundna till lönearbete. En uppdaterad version av den nordiska universalismen kunde höra ihop med att alla skulle erbjudas en ekonomisk frihet på basnivå att utveckla sätt att vara till nytta. Det skulle vara möjligt exempelvis genom en basinkomst. Utöver den skulle man sedan kunna skaffa sig bättre utkomst. Det skulle förbättra människors förmåga att bygga upp utkomst och alla skulle ha en gemensam grund att bygga en utkomst ifrån.

Därför har basinkomst diskuterats i många olika länder de senaste åren. Förutom i Finland testas basinkomst på flera orter i Holland och åtminstone i Oakland i USA. Även Island, Kanada och Indien är intresserade av det här. I Finland har det funnits en stark tanke om att människan själv måste förtjäna sin utkomst genom arbete. I praktiken alla politiska grupper har tänkt att lön som betalas för arbete är den främsta källan till utkomst. Socialskydd, utbildning, sysselsättningspolitik och beskattning är styrt och stöttat människor till att få en självständig utkomst.

I världshistorien finns dock många exempel som avviker från den här modellen och som visar till vad och hur människor kan uppmuntras att agera. Dessa politiska beslut återspeglar allihop förhållanden med arbete, produktion och verksamhet. I Alaska har man i nära 40 års tid delat ut dryga ettusen dollar åt varje invånare som “oljeutdelning” från skatteintäkterna för delstatens oljeinkomster. Med den välfärd oljan skapar har man velat aktivera alla medborgare snarare än att göda statens offentliga budget. Den traditionella exportindustrin har varit vår “olja” i Finland. Nu har den sinat och inga utdelningar görs.

För att möjliggöra nya inkomstöverföringar behövs också nya sätt att skaffa skatteintäkter som också beaktar den nya logiken i värdeskapandet. I och med digitaliseringen skapar nästan all verksamhet allt viktigare data. Med andra ord registreras och mäts vår verksamhet allt mer noggrant. I princip öppnar detta upp en helt ny slags möjlighet att beskatta till exempel arbetsprestationer och ta avgifter för olika nyttjande av olika förnödenheter såsom exempelvis vägar.

Tack vare digitaliseringen kan allt utbyte i samhället göras transparens och beskattas i realtid och rättvist. Nya miljöskatter erbjuder till exempel intressanta möjligheter.

Även om inkomstskatteackumulationen är svår att ersätta med andra skatteformer, finns det ändå andra saker som nationalstaten kan beskatta i framtiden. På så sätt kan man åtminstone delvis överbygga den klyfta som uppstår i inkomstkatteintäkten. Andra skatteobjekt är kapital, fast egendom och förbrukning. Det finns också olika slags styrande skatter som används för att försöka förändra beteende. Det finns betydande möjligheter med styrande skatter, eftersom den data som finns att tillgå och det ideologiska motstånd som finns mot ovillkorliga förbud ökar deras betydelse. Även diskussionen om ett utvidgat internationellt beskattningssamarbete som blivit vanligare de senaste åren kan leda till åtgärder som stärker skatteunderlaget i en global, digital ekonomi.

Den stora risken med den aktuella ekonomiska och samhälleliga situationen är att om arbetsplatser inte uppstår, kan inte mycket hända i människors liv heller. Då försvinner dynamiken mellan ekonomin och människors aktivitet.

Människors förmåga att inleda nya saker går att stärka genom politiska beslut. Det förutsätter dock att politikerna är modiga nog att dela nyttor och nackdelar på ständigt nya sätt, som följer med omständigheterna i omvärlden. Den nya produktiva tiden kräver att politiska frågor identifieras lite på samma sätt som den industriella tiden på sin tid. Den industriella tiden gav upphov till stora ideologier såsom kapitalism och socialism och de centrala politiska frågor om arbete och ägande som hör till dem.

Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee beskriver digitaliseringens långsiktiga konsekvenser på produktiviteten i sin bok Second Machine Age. De betonar den politiska och demokratiska processens konsekvenser för individernas utkomst och lön. Många saker som styr den teknologiska utvecklingen, såsom fördelningen av den välfärd som arbete och produktion skapar, är sist och slutligen också politiska frågor. Man stod inför motsvarande frågor till exempel när jordbruket mekaniserades. Om det verkar som om digitaliseringen och robotiseringen häftigt kumulerar välfärd och en allt större grupp människor hamnar utanför utvecklingen, måste beskattningen riktas in på nya områden och inkomstutjämning måste användas på nya, innovativa sätt.

Förslag B

Stärka förtroende och dialog i samhället

Förtroende är kärnan i demokratierna och realiseringen av delaktighet. Så gott som alla krävande former av samarbete, i närsamarbete, i arbetslivet, i politiken, inom vetenskapen och konsten förutsätter förtroende människor emellan. För att bygga upp förtroende behövs både fungerande demokratiska institutioner och samarbete mellan olika slags människor. För att samhällen ska fungera behöver de social infrastruktur på samma sätt som de behöver vägar, broar eller digital infrastruktur. Utmaningen är att fundera på vad som utgör byggklossarna för denna sociala infrastruktur på 2000-talet.

Utbildnings-, boende- och socialpolitik är till exempel verktyg som kan användas för att bygga upp den sociala infrastrukturen. I människornas vardag möjliggör exempelvis grupper för olika bostadsområden på sociala medier en ny slags social gemenskap. I framtiden kan detta sociala lim ge upphov till exempel till forum som skapats enkom för människors möten, och vars syfte skulle vara att bygga möten och förtroende. Institutioner måste å sin sida kunna producera vad de lovar. Samtidigt måste det bli lättare att förstå de många funktioner som samhällets institutioner och tjänster har. Exempelvis grundskolan är inte endast en plats för lärande, utan den skapar också social samhörighet.

Bakgrund:

Samhällen där det råder högt förtroende och erfarenhet av ömsesidighet är tryggare, mer flexibla och får mer till stånd än samhällen där differentiering, misstro och misstänksamhet råder. Saker sköts smidigare och mer effektivt när individerna inte ständigt räknar ut exakt vilken nytta och vilka förmodade nackdelar de kan få.

I Finland har man än så länge högt förtroende både för andra människor och för institutioner. Ett viktigt socialt lim är de gemensamma erfarenheter och ritualer där samhörighet och möten mellan människor med olika bakgrund sker. Grundskolan och för män armén har än så länge varit relativt stabila institutioner där många slags människor möts och samhälleligt förtroende byggs upp. I boendepolitiken har man försökt blanda både offentligt producerat boende och fritt finansierade hus.

Det förekommer dock tecken på att finländarna håller på att differentieras allt starkare. Även om inkomstskillnaderna i till exempel huvudstadsregionen har ökat lugnt, har differentieringen mellan olika områden i höginkomst- och låginkomstområden ökat kraftigt. I en undersökning märks det här till exempel i att skolorna är differentierade utifrån elevernas föräldrars inkomster. I en allmän jämförelse mellan OECD-länderna är inkomstskillnaderna för tillfället de största på trettio år, så grogrunden är lämplig för att differentiering ska utvecklas. Hur inkomstskillnaderna och differentieringen de till exempel skapar regionalt utvecklas beror på vilken riktning politiken tar.

Teknologin erbjuder sannolikt inga trollkonster som ökar samhörigheten och förtroendet, även om internets tidiga visionärer hoppades särskilt på det. Det är skäl att komma ihåg att internets tidevarv bara har börjat. Den här teknologin har bara funnits i ett tjugotal år. I tiderna förändrade tryckpressen radikalt människosläktets umgänge med varandra. Utveckling händer ändå aldrig på ett kick. Därför kan dagens nya teknologi möjliggöra häftiga saker, förtroende och kollektiva fenomen i framtiden som vi ännu inte kan föreställa oss.

Det är intressant hur exempelvis grupper på sociala medier skapar tillit till exempel i bostadsområden: man byter och lånar saker, varnar för vägbyggen, letar efter hobbygrupper eller människor som kan ordna till exempel en fest i grannskapet. Det är som en individualiserad kollektiv verksamhet, där man deltar i och förändrar samhället genom vardagliga saker. Svenska Michele Micheletti har undersökt den här typen av delaktighet. Hon beskriver sådan här verksamhet som ansvar för den gemensamma välfärden så att människor utifrån sina egna premisser skapar de vardags- och mötesarenor där de tillsammans kan behandla och lösa utmaningar som hör ihop med ett bra liv. I det avseendet kan vardagsverksamhet vara politisk till sin natur. Den riktar sig ändå inte till det politiska systemet, utan till den egna närmiljön eller till nätverk som människor vill delta i. Så byggs även en ny slags social infrastruktur upp och så påverkar man saker som man upplever som viktiga i ens eget liv.

Man måste modigt fundera på hur man kan skapa gemensamma mötesplatser och möjligheter till samhällsdialog. I samband med politiska reformer borde man också fundera på om de driver oss isär eller förenar oss. I Sverige har man till exempel haft en vision om en medborgarservice som ska vara för alla. Ungdomsforskare Sanna Aaltonen har i en artikel som analyserar det nuvarande regeringsprogrammet konstaterat att man för att öka tilliten kanske inte behöver ett digitalt språng utan ett omsorgssprång. Då skulle resurserna riktas till betydelsefulla möten ansikte mot ansikte med till exempel unga som söker arbete och sin plats.

Tillit och samhörighet är saker som inte uppnås genom att bara prata om det. Diskussioner och äkta dialog är när de är som bäst en bra metod, men forum som skapats ovanifrån räcker knappast i sig själva. Om man däremot byter infallsvinkel så att den utgår från strukturer och institutioner som ger upphov till och upprätthåller ömsesidig förståelse och tillit, kan det innebära att man får en långsiktig effekt. Det är viktigt att notera att samhällets strukturer och institutioner förutom uppenbara funktioner också har dolda funktioner. Byskolor och bibliotek är exempel på saker vars dolda funktioner borde få mer synlighet.

I en komplex värld borde man kunna värdesätta saker från andra perspektiv än enbart det ekonomiska. Även om exempelvis ett bibliotek kostar pengar, måste man förutom utifrån kostnaderna även värdera det för den omfattande påverkan det har på till exempel välmående, utbildning och socialt umgänge. Sådan mer omfattande förståelse av påverkan borde det finnas mer av även inom politiken.

Förslag C

Från hörande till medborgardiskussion

Om man mer rutinmässigt skulle ha faciliterade medborgardiskussioner om politiska frågor och i synnerhet om ämnen som kraftigt delar samhället, kunde upplevelsen av politiskt deltagande öka betydligt. Om beslutsfattarna skulle åta sig att prova på och delta i deliberativa medborgardiskussioner, kunde det vidga deras förståelse för människors bekymmer. I bästa fall kunde införandet av deliberativa medborgardiskussioner i samband med exempelvis medborgarinitiativ och eventuella folkomröstningar skapa betydligt bättre och mer luttrade synpunkter om aktuella frågor både hos politiker och medborgare. Partierna kunde också utnyttja medborgardiskussionerna i sitt eget programarbete. I framtiden måste politiken övergå från hörande till äkta diskussion med medborgarna.

Bakgrund:

De utmaningar som det finländska samhället står inför just nu kräver en ny typ av demokratisk diskussionskultur och sätt att kanalisera medborgarnas åsikter till beslutsfattandet. Den ökande ojämställdheten förutsätter former av deltagande som hjälper till att trygga olika befolkningsgruppers representation i beslutsfattandet. Immigrationen fungerar som exempel på en fråga som delar medborgarna i åsiktsläger som det är svårt att skapa en diskussion mellan utan faciliterade verksamhetsmodeller. Röstningsaktiviteten är på nedgång, och i synnerhet unga väljer allt oftare nya sätt, som ofta fokuserar på en sak, att delta istället för att delta i traditionella val och partier.

Den deliberativa demokratins metoder kunde om de infördes i stor omfattning hjälpa till att skapa bättre delaktighet i demokratiska processer och i beaktandet av medborgarnas åsikter. Deliberativ demokrati avser demokrati som bygger på diskussion och övervägande. I det ingår tanken att alla medborgare bör ha rätt att delta i beslutsfattande som rör dem och informeras om faktorer som inverkar på beslutsfattandet. Å andra sidan borde beslutsfattarna offentligt motivera sina beslut. Till deliberationsmodellerna hör tanken på faciliterade medborgardiskussioner som kan användas för att överväga aktuella saker i politiken genom diskussion och komma till bättre och mer acceptabla resultat. En konkret fråga är alltså att samla ihop människor för att gemensamt diskutera viktiga frågor. I internets tidevarv framhävs värdet i riktiga möten istället för webbdiskussioner.

Det finns mycket erfarenhet av deliberativa medborgardiskussioner ute i världen. Ett exempel är slumpmässigt utvalda medborgarråd som bedömer olika alternativ gällande eventuella resultat av en direkt folkomröstning. Medborgardiskussionerna skapar perspektiv på olika valresultat. Till exempel i Oregon i USA har dessa perspektiv sedan skickats till varje hem för att hjälpa till att fatta beslut inför val. Medborgarråd eller bedömningspaneler har i Oregon skapat röstningsrekommendationer om bland annat kriminalpolitik, ekonomisk politik, genmodifiering och pensionspolitik. I Danmark har medborgarråd bedömt effekterna av införandet av olika teknologier.

När det gäller panelerna som genomfördes i Oregon 2010–2014 har man observerat att en stor del av väljarna kände till att panelerna existerade. Dessutom satte två av fem väljare sig in i panelens rekommendationer. Det är också uppmuntrande att panelerna har ökat väljarnas kunskapsnivå om de politiska frågor som en folkomröstning gäller med 10–20 procent. I Finland kunde bedömningspaneler bra tillämpas för bedömning av folkomröstningsalternativ antingen på statsnivå, landskapsnivå eller kommunnivå.

Antalet försök med deliberativa verksamhetsmodeller i Finland är än så länge ganska lågt. Det har dock genomförts tiotals medborgarråd liksom deliberativa World Café-tillställningar. Åbo Akademi har genomfört tre omfattande försök med medborgardeliberation med deliberativa åsiktsmätningar som ideal. Det har också genomförts några försök med deltagande budgetering, fastän man kan tvista om ifall deltagande budgetering ska räknas som deliberativ demokrati.

Det kunde genomföras betydligt fler försök med deliberativ demokrati i Finland än i nuläget. Projekten har hittills genomförts med liten budget, de har gällt ganska små frågor och saknat tydlig, på förhand fastställd anknytning till beslutsfattandet.

Om exempelvis riksdagen beslutar tillämpa en deliberativ modell för att behandla någon större fråga tillsammans med medborgarna, kan det lyfta den finländska demokratin, delaktigheten och beslutsfattandet till en helt ny nivå. Farhågan att deliberativa diskussioner bara når dem som redan är aktiva sedan tidigare har ofta tagits upp i motiveringarna till varför deliberativa metoder inte införs i mer omfattande utsträckning. Farhågan är förvisso befogad, men samma slags problem gäller även traditionella omröstningar, en del stannar alltid hemma. I försök med deliberativa modeller borde man alltså fästa uppmärksamhet vid deras kvalitet, på att övertala deltagarna och få med stora grupper samt skapa en äkta länk till beslutsfattandet och beslutsfattarna. Det här kräver en ny typ av kunnande från partier och förvaltningen; de måste kunna genomföra faciliterade diskussioner och delta i dem.

Sitra kommer under 2017 att prova på olika sätt att inleda konstruktiv samhällelig medborgardiskussion genom projektet Rondpaus. Rondpaus-evenemang ordnas runt om i Finland. Målet är att modellen 2018 ska användas för vilket ämne som helst som kräver konstruktiv förståelse och möte mellan olika perspektiv.

Förslag D

Radikal reform av partiernas verksamhetssätt

Partierna måste hitta nya verksamhetssätt om de vill behålla rätten att verka i demokratins och delaktighetens kärna. Människor måste kunna påverka partiernas verksamhet och linje. Till exempel borde partierna främja öppnare medlemskap, programutveckling, beredningsarbete, idéproduktion och röstning. Partierna borde ha riktig växelverkan med människor och samhället runt omkring. Urvalet av metoder kunde utökas kraftigt jämfört med det nuvarande. Partierna kunde ha flera ledare, en för varje ämne på agendan. Partierna borde finnas till för medborgarna och deras deltagande, inte tvärtom.

Bakgrund:

Partierna är en av aktörerna i kärnan av den representativa demokratin och de har mycket makt. Det är möjligt att det vid sidan om partierna i framtiden kommer att uppstå nya kanaler för organiserad påverkan som vi ännu inte ens kan föreställa oss. För tillfället utser partierna valens agenda och kandidater och åtnjuter partistöd för att trygga sin verksamhet. Dessutom innehar de en stor del osynlig makt exempelvis i utnämningar.

Många indikatorer visar att partierna och partisystemen inte uppfyller de krav som de i tiderna skapades för. I politiska tal hör man ändå ofta att demokrati endast kan förverkligas genom partisystemet. Om man anser att det är så borde partierna vara väldigt oroade över en situation där bara sex procent av finländarna hör till partierna. Om partierna utses som en förutsättning för att demokratin ska fungera, är deras nedbrytning ett tecken på att hela systemet håller på att brytas ned.

Människor vill inte vänta i flera år på att kunna påverka genom något parti. Komplicerade och delvis kvasidemokratiska makt- och organisationsstrukturer, verkningslös mötespraxis, annan byråkrati och svårbegripligt organisatoriskt språk ökar inte partiernas dragningskraft. Värnande om organisationstraditionerna borde inte få vara viktigare än att fundera på verksamhetens framtid.

De senaste åren har det kommit många förslag på hur partierna kunde förnya sina verksamhetssätt så att de motsvarar 2000-talets behov. Några förnyelser har förstås gjorts, och vissa partier har till exempel öppnat upp omröstningarna om ledarplatserna till hela medlemskåren eller gjort det möjligt att ansluta sig direkt till moderpartiet. Ändå borde det vara möjligt att göra många slags förnyelser som skulle kunna stödja partiverksamheten.

Under 2016 utkom två mycket praktiska publikationer som gav partierna olika idéer på hur de kan förnya sig. SDP:s tankesmedja Kalevi Sorsa-stiftelsen publicerade rapporten Kenen demokratia? (Vems demokrati?) och EVA pamfletten Pelastakaa puolueet (Rädda partierna). Båda var intressanta eftersom de har uppkommit inifrån politiken; den ena stod ett partis tankesmedja bakom och den andra den långvariga politiska inre kretsen. Båda betonar kraftigt interaktionen mellan partier, människor och det omgivande samhället. Utifrån de förslag som ingår i dessa skrivelser har ett antal lösningar sammanställts för hur partiernas verksamhet kan förbättras och hur tröskeln kan sänkas för deltagande i partiverksamhet.

I partiernas medlemskap kunde det finnas olika kategorier såsom exempelvis traditionella medlemmar, intressentmedlemmar och personer som är registrerade som anhängare. Rättigheterna kunde variera, men alla medlemstyper skulle till exempel få rösta om partiledningen. Verksamheten borde vara riktad utåt. Det människor har att ge borde vara viktigare än renlärighet. Alla som är villiga borde få söka sig till olika beredningsgrupper och därigenom direkt påverka partiernas arbete.

Partierna kunde leta efter och rekrytera förstärkning på icke-ideologiska grunder bland många slags experter och därigenom stärka sin kompetens inom många olika branscher. När ett nytt parti i nuläget först väljer ordförande och partisekreterare, skulle den nya typen av parti skapa ett nätverk. Nätverket kunde ledas av flera personer istället för en.

Minskad hierarki och crowdsourcing skulle innebära att makten lämnas över till flera. Då skulle även nya stjärnor kunna uppstå kring den nuvarande ledningen. Istället för en ordförande kunde det finnas en kavalkad av ljusstarka politiker med olika idéer. Världen skulle förändras genom olika projekt som olika människor kunde leda. Partierna kunde tillfälligt ha flera ledare enligt olika teman, till exempel en person för hälsorelaterade teman, en annan för exempelvis säkerhetspolitik och så vidare. Tankarna skulle tävla sinsemellan och kunde vara väldigt motstridiga. I de nuvarande partierna är det en väldigt liten inre krets som slutligen fattar avgörande beslut och avgör partiets roll, uttryckssätt och anda. Politiken blir snävare om bara en liten grupp deltar i den offentliga diskussionen och i att skapa innehåll.

Partiernas produktutveckling borde vara organisk och kontinuerlig. Partiorganisationerna borde inte själva få kväva nya idéer utan vid behov skulle omgivningen göra det. Kärnan i partiverksamheten borde vara att lära sig nya saker. Framtidens partier skulle inte ge direkta riktlinjer utan skulle skapa scenarier som man väljer det bästa alternativet bland och partierna skulle rikta in sin energi på hur de bäst förbättrar sannolikheten för att de ska gå mot de bästa scenarierna.

De möjligheter internet erbjuder har inte alls utnyttjats fullt ut i partiarbetet. Utvecklingen kunde gå mot ett slags nätpartisystem där medborgarna på projektbasis kan påverka saker som är viktiga för dem genom att rösta på olika partier enligt behov. Via nätet kunde man också påverka till exempel partiernas personval och politikens innehåll. Partierna borde observera att en rörlig väljare samtidigt kan vara flera partiers väljare samtidigt. Partierna borde öppna upp beslutsfattandet och sänka tröskeln för deltagande. Mer omfattande användning av olika folkomröstningar med hjälp av den nya teknologin kunde fungera som stöd för beslutsfattandet. Det kunde även utnyttjas i partiernas medlemsomröstningar om olika linjefrågor och partiernas ledning. Man borde acceptera att medlemsomröstningar inte nödvändigtvis ökar antalet medlemmar permanent. De kunde dock öka medlemmarnas aktivitet.

De största problemen i partiernas verksamhet är bristen på riktig interaktion med omvärlden. Genom att öka interaktionen kunde många utmaningar som har att göra med deltagande eventuellt kunna lösas. Man kunde också ta lärdom av den vetenskapliga eller teknologiska utvecklingen. I båda de områdena är det viktigt att utveckla tänkandet och lösningarna så att de ständigt blir bättre. Hit hör kritisk granskning av egna produkter och vidareutveckling med hjälp av en större grupp. På 2000-talet är det svårt att föreställa sig att en sådan här approach inte skulle vara speciellt viktig för att göra politik.

Förslag E

Utnyttjande av långsiktiga politiska verktyg

Kommande generationers rättigheter måste tas i bättre beaktande än tidigare i demokratiskt beslutsfattande. I Finland finns det utmärkta framtidsorienterade långsiktiga politiska verktyg såsom riksdagens framtidsutskott, framtidsredogörelsen och Det nationella framsynsnätverket. Det arbete som har gjorts inom ramarna för dem borde införas strategiskt och mer omfattande till stöd för beslutsfattandet.

Bakgrund:

Om man talar om ämnen som klimatförändring, pensioner, förebyggande av olika katastrofer, immigration, säkerhetspolitik, utbildningspolitik, framtidens demografiska förändringar och teknologi måste man tala om mycket längre tidsperioder än valperioderna.

Demokratiernas utmaningar i dessa frågor har att göra med de politiska systemets verksamhet. Politikernas intresse att bli valda till nästa period, teoretiska utmaningar som har att göra med de effekter invecklade problem har på framtiden, begränsade resurser och väljarnas otålighet försvårar framtidsorienterat beslutsfattande. Samtidigt som kraven på att de politiska verktygen ska uppdateras till 2020-talet ökar, måste man också fundera på hur man ska agera långsiktigt och strategiskt i världen som den är nu. Man måste fundera på hur långsiktig politik genomförs. Det finns inga mirakelmediciner för att bli av med kortsynt politik. En förutsättning för fungerande förvaltning är att ständigt anpassa sig och söka efter nya riktningar för att kunna agera i nuet men ta långsiktiga utmaningar i beaktande.

Ett förvaltningssystem som tar långsiktiga strategiska mål i beaktande på ett bra sätt är förutseende, systembaserat, har lätt att återhämta sig, är kunskapsbaserat, experimentellt och deltagande. De verktyg som behövs för att uppnå dessa verksamhetssätt kan till exempel vara juridiska. Sådana är exempelvis olika juridiska instrument, som hör till FN:s konventioner. FN:s stadga från 1945 uppger att det är FN:s orubbliga vilja att rädda kommande generationer från att plågas av krig. År 2015 gav FN:s mål för hållbar utveckling den globala förvaltningen i uppgift att utrota fattigdom och hunger. Även regeringarna i exempelvis Sydafrika och Wales har formulerat olika lagar som innehåller långsiktigt tänkande om kommande generationers rättigheter.

Många kommittéer och råd i olika länder har fått i uppgift att bedöma politiken ur kommande generationers perspektiv. Till exempel på finns det en miljökommissarie Nya Zeeland och en naturresurskommitté i Storbritannien, vars uppgift är att stödja och förbättra åtgärder som har med naturresurser att göra ur ett långsiktigt perspektiv. I Wales finns en kommissarie för kommande generationer och Sverige har haft en framtidsminister.

I Finland finns det redan många saker som stödjer långsiktig politik. Dessa är:

Framtidsredogörelse: Framtidsredogörelsen görs fyra gånger om året på något visst tema. I den funderar man på frågor som är strategiska för temat inom en tidsrymd på 10–20 år. Framtidsredogörelsen fungerar som underlag för regeringens och riksdagens framtidsdiskussion.

Framtidsutskottet: Riksdagens framtidsutskott etablerades 1993 och blev bestående år 2000. Framtidsutskottet bereder riksdagens svar på framtidsredogörelsen och ger riksdagen en uppfattning om framtidens förändringsfaktorer och deras konsekvenser.

Framtidsöversikter: Ministeriernas framtidsöversikter gäller olika förvaltningsområden. Utifrån dem försöker man göra läges- och framtidsbedömningar till stöd för beslutsfattandet.

Det nationella framsynsnätverket: Det nationella framsynsnätverket är ett öppet nätverk som leds av statsrådets kansli och som samlar i synnerhet offentliga instansers förutsägelseverksamhet. Det främjar även användningen av prognoser i beslutsfattandet. Framsynsnätverkets verksamhet leds av framsynslotsen, som består av erfarna experter på förutsägelse, framtidsarbete och förvaltning.

Sitra: Sitra är jubileumsfonden för Finlands självständighet. Det grundades som ett framtidshus när Finland fyllde 50 år. Sitra både förutspår och genomför framtidsorienterade förändringsprocesser i det finländska samhället.

Forskningscentralen för framtidsstudier: Forskningscentralen för framtidsstudier (Tulevaisuuden tutkimuskeskus) är en del av Åbo universitet och genomför tvärvetenskaplig akademisk framtidsforskning. Den producerar även information till stöd för ansvarsfullt beslutsfattande.

Ur ett internationellt perspektiv är Finland en föregångare när det gäller att skapa verktyg för långsiktig politik. De befintliga verktygen för långsiktig förvaltning borde i framtiden utnyttjas bättre och länkarna mellan bland annat prognoser och beslutsfattande borde stärkas. Man har strävat efter långsiktighet och smidighet till exempel genom ett strategiskt regeringsprogramarbete, som borde vidareutvecklas.

Förslag F

Förnybar, öppen och människocentrerad förvaltning

Politiken och förvaltningen måste vara mer flexibla och agera smart när de möter utmaningar i verksamhetsmiljön som förändras snabbt. Utvecklingsprojekt behöver stora mängder människor, och problem kan inte lösas med enstaka beslut. Förvaltningen borde leda strategiskt och utifrån vad man vet. Det är viktigt att kunna samarbeta smidigt över förvaltningsgränserna. Det kräver ny kapacitet till interaktion, diskussion och utveckling av tjänster tillsammans med människor över traditionella silor. Människor bedömer den offentliga förvaltningen i allt större utsträckning utifrån kvaliteten på de tjänster och möten de producerar. Förvaltningens tjänster är en manifestation av politikens resultat i människors vardag.

Bakgrund:

Förvaltningen bör kunna agera i en utmanande, komplex miljö på ett förebyggande och öppet sätt i samarbete med medborgarna och andra aktörer. Problemen i nutidssamhället, såsom ungdomsarbetslöshet och marginalisering, berör många olika förvaltningsområden och kräver ett nytt sätt att tänka och ett nytt grepp för att kunna göra något åt dem snabbt och effektivt. Det måste finnas samarbete över förvaltningsgränserna. Ett fungerande samarbete kräver en gemensam vision för framtiden som man har byggt upp tillsammans. Sitra har varit med och främjat införandet av idén på ett strategiskt förvaltningsprogram. När det är som bäst kan ett strategiskt förvaltningsprogram ge långsiktiga visioner, men lämnar utrymme för smidiga verksamhetssätt i en verksamhetsmiljö som förändras snabbt.

Medborgarna ska också erbjudas fler möjligheter att delta i utvecklingen av förvaltning och tjänster. En bra modell erbjuder en deltagande budgetering där till exempel de som bor i ett visst bostadsområde tillsammans fattar beslut om hur pengarna ska fördelas. Internet erbjuder nya sätt att påverka som aktiva medborgare på eget initiativ har börjat utnyttja. Gatuevenemang som har uppstått i sociala medier har blivit en naturlig del av stadsbilden, och förvaltningen har ofta fungerat som samarbetspartner i dem.

Ämbetsmannakåren borde utbildas i öppen förvaltning. Smidig gemensam utveckling med medborgarna blir allt viktigare. Ofta kräver nya typer av samarbetsmodeller ny kapacitet från den offentliga förvaltningen, såsom kunskaper i facilitering, design, deltagande eller teknologi. Det är också viktigt att förstå vad människor håller på med. Antropologi och humanistiska vetenskaper kan till exempel ge nyttiga perspektiv på det. Det är också viktigt att se till att hitta och samla in sådant här mångsidigt kunnande till den offentliga förvaltningen.

Stora samhälleliga förändringar kan inte genomföras i ett enda slag, så det är bra att börja arbetet med förändringen ett steg i taget och lära av sina misstag. Aktörer som är väsentliga för förändringen bör sammanföras i en miljö där de ledigt och under handledning tillsammans kan skapa en vision för den framtid man hoppas på och vägar för att uppnå den. Hur de utvecklade lösningarna fungerar kan man sedan testa genom konkreta försök. Korta och begränsade försök är förmånliga att genomföra och fungerar som produktutveckling av nya idéer. Med hjälp av försök kan man snabbt testa om en ny typ av verksamhetsmodell skulle fungera i större omfattning i samhället. I Finland har den offentliga förvaltningen tagit stora steg framåt i utvecklingen av försöksverksamhet. För tillfället är försöksverksamhet en del av regeringsprogrammet. På en internationell skala har experimentet med basinkomst som inleddes i början av 2017 fått mycket uppmärksamhet. Att få experimentet med basinkomst till stånd i ett branschövergripande konsortium är ett bra exempel på hur politiken och förvaltningen samarbetar med forskare och tankesmedjor och på en ny slags beredning av en omfattande samhällsreform.

Förslag G

Gemensamma inlärningsprocesser för beslutsfattande

I en värld som sväller av information är det svårare än tidigare att hitta entydiga svar. Det går inte längre att tänka att klokhet bara finns i beslutsfattarens huvud. Det är också orealistiskt att föreställa sig att beslutsfattare automatiskt skulle läsa de senaste undersökningarna. I framtiden borde beslutsfattare, de som producerar information och de som utformar lösningar samlas för att lära av varandra. Ingen har ensam svaren på de aktuella problemen i världen. Det är inte fråga om att lära sig för att lära sig, utan om en nödvändig förutsättning för bra beslutsfattande. Hela konceptet för beslutsfattande håller på att förändras. Istället för att ett beslut skulle fattas en gång om hur saker egentligen ligger till, borde man snarare engagera sig i en gemensam inlärnings- och utvecklingsresa.

Bakgrund:

Det finns inga enkla botemedel för de svåra problemen som finns i vår komplicerade värld. En människa kan omöjligt ha all information som har koppling till besluten. Det har varit väldigt besvärligt att skapa visioner och genomföra stora politiska reformer.

De som forskar i komplexiteten betonar också hur viktigt det är med gemensamma inlärningsprocesser när komplexiteten utmanar de modeller för informationsanvändning som man vant sig vid. De borde bli mycket fler i beslutsfattandet. Varje människa är begränsad i sin intellektuella kapacitet, men i samarbete med andra kan denna kapacitet utökas och hitta möjliga lösningar som tidigare var gömda.

Numera talar man om användningen av kunskap i beslutsfattande ur ett väldigt mekaniskt perspektiv: universitet och forskningsanstalter producerar information sedan borde beslutsfattarna tillägna sig den. I verkligheten händer det ganska sällan. I kommunikationsbranschen har man övergett sådana här ”informationssprutemodeller” för flera decennier sedan. När världen förändras snabbt behöver vi allt fler metaundersökningar och synteser som inte längre bygger på förmedling av forskningsinformation utan på interaktion mellan vetenskaplig expertis och beslutsfattare.

Utmaningen när en gemensam inlärningsprocess ska skapas är den kultur som finns i det nuvarande politiska beslutsfattandet. Modellen från den industriella tiden med en allvetande ledare högst upp i hierarkin sitter hårt. Politiskt beslutsfattande och informationsanvändning borde ses som inlärningsprocesser och problemlösning. I praktiken skulle det innebära att olika aktörer måste stiga ur sina egna bekvämlighetzoner och ge upp eventuella förutfattade meningar eller ideologiska utgångspunkter.

I ett seminarium om arvet efter Georg von Wright gav president Tarja Halonen ett intressant perspektiv på hurdan auktoritet som behövs i den komplexa tid vi lever i:

Utifrån min egen erfarenhet av olika globala organ anser jag att beslutsfattarna, vetenskapen, affärsvärlden och medborgarorganisationerna på något sätt borde se åt samma håll och tillsammans söka svar på världens svåra problem. Just nu ser vi att människor söker svar hos auktoritära ledare. Men de kan inte erbjuda några fungerande svar på de aktuella problemen i världen, utan auktoriteten borde omskapas som ett resultat av inlärning människor emellan.

De svar president Halonen avsåg hittar man inte genom några människor bakom stängda dörrar, utan när olika kompetenser möts. Istället för att ett beslut skulle fattas en gång om hur saker egentligen ligger till, behövs en gemensam inlärnings- och utvecklingsresa.

Tillsvidare är finansieringen av informationsproduktionen inte riktad så att sådana beslutsfattare och gemensamma inlärningsprocesser för olika instanser skulle ses som en del av förvaltningen. Finansieringen är starkt riktad till informationsproduktionen (forskningsfinansiering) och till viss del till utnyttjande av information i samspel med samhällsaktörer (strategisk forskningsfinansiering). I framtiden kan man förutom dessa dock lyfta fram den räckvidd ny information har, som uttryckligen skulle täcka gemensam behandling, tolkning och nyttjande av informationen i problemlösning.

Förslag H

Utbildning som räcker hela livet

Utbildning är hörnstenen i en fungerande demokrati. När befolkningen lever allt längre i västvärlden måste man fundera på hur inlärningen kunde bli en del av hela livet. Det räcker inte längre med utbildning i början av livet. ”Life long learning” borde inte få bara vara ett slagord, utan borde genomföras i praktiken. Dellösningar kan exempelvis bestå av ett studiekonto för över 25-åringar, korta inlärningshelheter vid branschbyte och nätinlärning som öppnar upp teknologin. Det handlar också om att hitta drivkrafter så att tilläggsutbildningen bara hopar sig hos dem som redan har en bra kunskapsnivå.

Bakgrund:

Ett av de bästa botemedlen mot de slitningar som teknologins genombrott har orsakat i samhället är en bra grundutbildning och -examen. När befolkningen blir äldre i snabb takt räcker det i framtiden inte med att människors utbildning riktas in på början av livet. ”Long life learning” som det har pratats om borde förverkligas i praktiken också. När de unga håller på att bli minoritet, är samhällenas förnyelseförmåga och förutsättningarna för att kommande generationer ska ha ett bra liv i fara. Det är också fråga om jämlikhet, inlärning över generationsgränserna och möjligheter att vara en aktiv medlem i samhället hela livet.

Den snabbt utvecklande teknologin och de förändringar som sker inom olika områden i samhället och arbetslivet till följd av det understöder också uppfattningen att livslångt lärande kommer att vara ännu viktigare i framtiden. Teknologins snabba utveckling leder lätt till ojämlikhet på många andra områden på grund av hur mycket återverkan den har. Redan nu deltar de som välutbildade mer aktivt i politiken. Förverkligande av jämlikhet samt demokrati och delaktighet är nära kopplade till varandra. Politisk engagemang är alltid bundet till hela samhällssystemet.

Högklassig utbildning har traditionellt varit en av hörnstenarna i det finländska samhället. Det har också skapat jämlikhet. Därför borde man också våga fundera på utbildningens betydelse i samhällen där folk lever längre. I Finland görs högklassigt fritt bildningsarbete och antalet som deltar i vuxenutbildning är stor. Enligt Statistikcentralen att hela 2,1 miljoner finländare tog del av vuxenutbildning som inte leder till examen år 2015. Det håller också på att bli allt vanligare med nya plattformar för webbaserad inlärning (MOOC-kurser) där man kan studera allt från olika grundkurser till examina, till och med på världens toppuniversitet. Ny teknologi kommer att förändra utbildningen och tillgången till olika inlärningsplattformar och material kommer att bli enklare. Artificiell intelligens hjälper oss snart att få fram allt mer högklassig data och den virtuella verkligheten kan hjälpa till att ta globala inlärningsplattformar nära den studerande. Många slags undervisningsformer såsom kamratstöd och mentorskap blir hela tiden mer tillgängligt genom teknologi och nya plattformar.

För tillfället utnyttjas möjligheterna till livslångt lärande mest av dem som redan mår bra och är högutbildade. Till exempel har mer än 80 procent av dem som studerar via online-plattformen Coursera redan en högskoleexamen. Därför borde man också fundera på om man kan stödja livslångt lärande och uppmuntra det i större utsträckning och på ett mer inkluderande sätt.

I Singapore har alla medborgare över 25 år sitt eget studiekonto som de kan använda för att betala för vuxenstudier. I Finland skulle det också vara skäl att fundera på den här typen av lösning. Den basinkomst som har diskuterats kunde också kopplas till någon typ av fritt valbara utbildningsperioder som skulle återkomma under hela livet. Än så länge är erfarenheterna av studiekontot i Singapore väldigt goda. I Frankrike planeras också ett studiekonto för medborgarnas vuxenutbildning.

Inlärning i vuxen ålder är väldigt effektiv när den kombineras med arbete. Till exempel kunde fackföreningar ha en viktig roll i att fundera ut innovativa utbildningsmöjligheter. Fackföreningarna har möjlighet att noga följa med trender i olika branscher och fundera på de utbildningsbehov de skapar ur ett praktiskt perspektiv. Till exempel i Danmark samlas regelbundet fackföreningar, arbetsgivare och regeringen för att fundera på varje branschs framtid och trender ur kompetensbehovens perspektiv. Så kopplas utbildning ihop med framtidsvisioner. I Finland har FFC föreslagit bland annat öppna yrkesstudier, korta studiehelheter som syftar till branschbyte, förnyelse av vuxenutbildningsstödet så att det också kan användas för deltidsstudier eller korta studieperioder, samt karriärshandledning för personer som arbetar.

Även identifiering och erkännande av kunnande som införskaffats genom organisations- och frivilligarbete i arbetslivet kunde erbjuda möjligheter. Sitra och Finlands Scouter har utvecklat ett initiativ som utvecklar identifieringen av kunskap inhämtad genom frivilligarbete.

Inlärning via webbaserade plattformar fortsätter säkert att växa. Det är intressant att se om det uppstår verksamhetsformer i samhället som stöder webbstudier. Till exempel så att de vars egna motivation inte räcker till skulle få stöd för webbstudier. Till exempel i fritt bildningsarbete kunde man kanske utnyttja globala inlärningsplattformer, men även skapa fysiska sammanslutningar eller studiecirklar.

Under 1900-talet såg man väldiga innovationer i utbildningen. De har även varit avgörande för demokratins utveckling. 2000-Talets ambitionsnivå borde inte få vara lägre än så.

Förslag I

Globalt beslutsfattande och starkare närdemokrati

I världen finns flera elaka problem som inte kan lösas inom nationalstaternas gränser. Fördelarna och nackdelarna med globaliseringen, fördelningen av naturresurserna samt luftens, vattnets och odlingsmarkernas renhet är exempel på ämnen som berör alla som bor på jorden. De globala utmaningar de medför måste lösas. Människor borde ändå även lokalt uppleva att de på riktigt kan påverka sin egen livsmiljö. Därför är det allt viktigare att utveckla närdemokrati och delaktighet.

Många forskare och medborgarorganisationer funderar på lösningar för att förbättra det globala beslutsfattandet. Dessa lösningsförslag förtjänar att få verklig uppmärksamhet. Dessutom borde även politiker öppet erbjuda sina egna synpunkter om lösningarna på globala utmaningar i samhällsdebatten.

Bakgrund:

Globalförvaltning och globaldemokrati har länge varit teman som man hoppat över i den politiska debatten. De har ansetts för jobbiga eller utopistiska för att på allvar höra till politikens och partiernas agenda. År 2016 kom dock globaliseringen tillbaka på den politiska agendan, när Donald Trump valdes till president och meddelande att USA lämnar sina frihandelsavtal för att det inte längre ska försvinna industriella arbetsplatser från USA. Det återstår att se hur Trumps avsikter förverkligas. Ändå kan man inte längre hoppa över diskussionen om globaliseringens effekter.

Industriländernas ekonomi bygger inte längre bara på tillverkning och expert av varor. Numera fungerar länderna som en del av globala värdekedjor, och ländernas inkomster motiverar att de är med i värdekedjan. I Finland tillverkas exempelvis högteknologiska komponenter, men inte nödvändigtvis en slutprodukt som tillverkas av dessa komponenter. Det är inte så enkelt att stoppa globaliseringsutvecklingen som man vill låta påskina genom ilskna påståenden. Å andra sidan kunde de som lämnades utanför utvecklingen av globaliseringen redan för länge sedan ha tagits i bättre beaktande i beslutsfattandet. Forskningsanstalter och medborgarinstitutioner har redan länge föreslagit olika modeller för att öka den globala förvaltningen och demokratin. Varje politisk aktör och parti borde också ta den globala dimensionen på allvar och ge medborgarna sina egna förslag på hur de anser att globala utmaningar ska lösas.

Dani Rodrik som har funderat på globalförvaltning har konstaterat att alternativen på möjligheter till förvaltning av globaliseringen antingen skulle vara att skapa en verklig övernationell demokrati eller att gå tillbaka till att koncentrera sig på nationalstaterna.

I det första alternativet skulle den nationella bestämmanderätten överlämnas genom någon slags demokratisk politisk process till globala institutioner. En sådan här globalförvaltning skulle på global nivå sköta om många centrala funktioner i konstitutionella demokratier.

I det andra alternativet skulle den demokratiska förvaltningen och de politiska sammanslutningarna fokuseras mest till nationalstaterna. Då skulle de lokala demokratiska grundstrukturerna och processerna behöva stärkas så att globaliseringens legitimitet skulle förbättras. Man skulle överge tanken på en total hyperglobalisering, men istället kunde man ha en moderat globalisering som tacklar nackdelarna bättre. Om den institutionella infrastrukturen i världsekonomin byggs upp till att beakta nationalstaterna och deras skillnader på ett bra sätt, kan länderna fritt utveckla lokala författningar och institutioner som passar dem bäst. Exempelvis väljer européer i allmänhet hellre ett mer omfattande utkomststöd och högre skatter än amerikaner.

I Finland har till exempel Teivo Teivainen och Heikki Patomäki skissat upp politiska initiativ som kunde stärka global delaktighet och demokrati. Som exempel nämner de ett världsparlament som kanske skulle vara det enklaste sättet att demokratisera världssystemet. Världsparlamentet kunde till exempel ha globala diskussioner och genomföra folkomröstningar där ett statistiskt representativt urval av världens medborgare skulle få frågor som hör ihop med den globala demokratin. Teivainen och Patomäki föreslår även världsomfattande skatter. Enligt dem kunde de till exempel bestå av en valutaväxlingsskatt, föroreningsskatt och telekommunikationsskatt. De medel som skatterna skulle samla in kunde användas via en global fond.

Man borde försöka svara på de problem ojämställdheten medför, för att stärka känslan av rättvisa i samhällena. Så länge som torka, extrem fattigdom, våld, hunger, sjukdomar och avsaknaden på möjligheter är en del av utvecklingsländerna, vill många av de som lever där flytta bort i jakten på något bättre. Verkligt globalt samarbete är det enda sättet som samhällena i västvärlden på lång sikt kan bryta sin egen inre spänning när det kommer till immigration.

I framtiden kommer sannolikt det lokala att betonas vid sidan av det globala. Förutsättningen för en fungerande demokrati är att människor upplever att de kan påverka saker som rör deras eget liv. Vid sidan om modeller för globalförvaltning skulle även forskares och medborgarorganisationers modeller för förbättring av närdemokratin förtjäna betydligt mer uppmärksamhet än vad de fått i nuläget. I Finland står vi inför en enorm reform i och med att en ny landskapsförvaltning ska skapas inom den närmaste framtiden. Det är inte alls självklart att enbart en förvaltningsmässig ambitiös lösning räcker till, i samband med reformen bör man också fästa uppmärksamhet vid att uppfylla demokratin och stärka delaktigheten. När kommunerna inte längre har beslutanderätt i social- och hälsovårdsfrågor finns det en risk att medborgarnas koppling till när beslutsfattandet försämras. Å andra sidan ger reformen möjlighet att fundera på hur närdemokratin kan stärkas på ett ambitiöst sätt i framtiden. Det är uppenbart att allt man vid sidan om den globala politiska dimensionen måste ge mer betydelse till den lokala dimensionen för att stärka delaktigheten i beslutsfattandet.

Förslag J

Identitetspolitik är svår men måste diskuteras

Ekonomisk ojämställdhet är inte den enda faktor som förklarar de populistiska partiernas popularitet. Åsikter som har att göra med värderingar och identitet är också en förklaring. Diskussioner om identitet och värderingar är svåra, eftersom åsiktsskillnader inte nödvändigtvis kan snörpas åt på ett entydigt sätt. Ofta hör religion också ihop med diskussionerna. Till exempel genom deliberativa metoder kunde man ändå undvika tillspetsade konfrontationer och göra diskussionerna bättre. Det skulle vara viktigt att hitta ett gemensamt mål eller syfte för sammanslutningarna som de kan förbinda sig till även om deras medlemmar skulle ha väldigt olika bakgrunder.

Bakgrund:

Ekonomin har lyfts upp som en viktig faktor när man ska förklara Brexit och hur Trump kunde bli USA:s president. En betydelsefull förklaring till populismen har varit att globaliseringen har gjort att eliten har blivit rikare samtidigt som den stora majoritetens löneutveckling har avstannat.

Forskarna Pippa Norris och Ronald Inglehart har konstaterat att inkomstnivåns och den sociala klassens inverkan på röstningsbeslut har sjunkit sedan 1960-talet. Däremot har nya delningslinjer uppkommit i form av värde-, kultur- och identitetspolitiska frågor.

Man anser att utvecklingen fick sin början i det kulturella genombrottet på 1960- och 1970-talen, då de unga generationerna lyfte upp kvinnornas och minoriteternas rättigheter och miljövärden på den politiska agendan. Senare har postmateriella värderingar ökat i popularitet och man kan säga att de har blivit en huvudströmning. Brytningen skapade dock en motrörelse. De som understödde traditionella värderingar började understöda partier som strävar efter att bromsa förändring. Det uppstod nya populistiska partier i Europa, som på några decennier i genomsnitt har fördubblat sitt understöd. I USA:s tvåpartisystem fjärmade sig allt fler representanter för den vita arbetarklassen från demokraternas värdeliberala och kosmopolitiska agenda och övergick till att rösta på republikanerna, som representerar deras konservativa värderingar. Ålder, utbildningsbakgrund, kön, nationell identitet och religiositet verkar förklara stödet för populismen mer än inkomstnivå eller social klass. I många länder upplever i synnerhet lågutbildade vita män i de äldre åldersgrupperna att de traditionella värderingarna har blivit marginaliserade. De unga åldersgrupperna är minst rädda av alla åldersgrupper för negativa effekter av immigration.

Tea party-rörelsen som blivit väldigt populär i USA sågs ursprungligen som en reaktion på Obamas ekonomiska politik. I undersökningar har det dock framkommit att rörelsens kärnmotiv snarare har varit att påverka i kultur- och värdefrågor. Det här syntes även när Donald Trump blev president: Trump förstod att kulturella hot berör de djupa republikanska leden mycket mer än vad frihandeln eller skattesänkningar gör. Hela 65 procent av de vita amerikanerna uppgav sig i Justin Gests undersökning vara beredda att ”rösta på ett parti som driver begränsning av immigration, utlovar arbete åt amerikanska arbetstagare, värnar om det kristna arvet och stoppar hotet från islam”.

Charles Heckscher som har undersökt komplexitet och förtroende i samhället har för sin del gjort en skillnad mellan gammal och ny social gemenskap. Den gamla kretsar kring familj, grannar och bekanta. Ny social gemenskap innebär å sin sida att man även eftersträvar interaktion med främlingar för att skapa nya gemenskaper. Om dessa nya samhällen använder Heckscher termerna rika samhällen (rich communities), för att antyda att mycket olika människor klarar av att fungera tillsammans och berika och skapa variation i samhället. Enligt Heckscher uppfylls det när en grupp människor klarar av att definiera ett mål för sig själva som de försöker förstå varandra för. Ett sådant mål kan till exempel vara en trygg livsmiljö eller ren natur. När man har samma mål kan väldigt olika människor sträva efter målet tillsammans. Enligt Heckscher står vi nu inför en tid när man måste hitta på nya verksamhetssätt istället för de gamla som inte fungerar; globalisering och människors rörlighet har skapat en situation där människor måste hitta sätt att bilda ”rika samhällen”. Försök att gå tillbaka till det gamla och å andra sidan försök att skapa nya slags samhällen skapar för tillfället enorma spänningar i västvärlden.

Skillnaderna mellan generationernas värderingar kommer även i fortsättningen att förbrylla det politiska fältet i västvärlden. De politiska partierna borde också kunna hantera dessa ämnen i sina program. Politiska aktörer måste bemöta frågor om hur frågor som rör identitet kan behandlas på ett bättre sätt som är mer konstruktivt och tar människors oro och motiv i bättre beaktande i samhällsdebatten. Deliberativa metoder och medling är exempel på verktyg som kan införas till exempel på kommunnivå för att få till en bättre diskussion om svåra ämnen.

Förslag K

Teknologin går från att hota till att tjäna demokratin

För tillfället finns det ett enormt antal olösta frågor om teknologin ur demokratins synvinkel. Teknologikunniga och beslutsfattare borde tillsammans på ett kreativt sätt lösa problem såsom hatretorik, störande (ro)botproducerat webbinnehåll eller desinformation och hur man påverkar med hjälp av den. Att öppna algoritmer för att identifiera innehåll som producerats av botar och att förstå användarprofilering som ett verktyg för politiskt inflytande är ämnen som man direkt borde arbeta grundligt med. I tiderna riskerade e-post att bli oanvändbar på grund av skräppost, men teknologibolagen klarade av att lösa det problemet. För internets del borde man kunna uppnå samma slags förmåga att hitta lösningar på de nuvarande problemen.

Bakgrund:

Man har känt till länge att det blir en övergång från papperstidningar till digitala, men effekterna av det på de traditionella mediernas förtjänstlogik har kanske varit tuffare än väntat. Man vill inte ens betala för högklassigt innehåll och i och med att allt fler blockerar reklam krymper de traditionella mediernas inkomster jämfört med tidigare. Dessutom vacklar medborgarnas förtroende för de traditionella medierna. Till exempel har amerikanernas förtroende för massmedia minskat stadigt i flera år. Siffrorna som uppmättes under presidentvalet var de lägsta sedan man började mätningen.

Antalet användare av sociala medier ökar hela tiden. Det har blivit huvudnyhetskanal för dem som är under 24 år i USA. Enligt forskningsanstalten Pew läser hela sex av tio amerikaner nyheter via sociala medier. Skillnaderna mellan olika länder och åldersgrupper är stora, men det är tydligt att sociala medier håller på att bli ledande media även när det gäller nyhetsförmedling. Enligt institutet Reuters är Facebook den allra populäraste nyhetskällan på sociala medier, och strax efter kommer YouTube och Twitter. Dessa jättar har större publik än något av de tidigare medier som vi känner till. Därför har de också så stor makt att forma verklighetsuppfattningar med hjälp av algoritmer. Sociala medier har inte heller samma sporrar som traditionella medier att se till att innehållet är sanningsenliga. Det är lätt att sprida felaktig information och det är en del av internets frihetslogik. Konspirationsteorier, stadshistorier, legender och myter har funnits tidigare, men de har oftast stannat inom en begränsad publik. På nätet kan all slags desinformation om den sprids på ett skickligt sätt nå miljontals ögonpar runt om i världen på en liten stund.

Man ska dock undvika att skapa en förenklad tudelning, där de traditionella medierna är ädla sanningsförsvarare och de nya medierna suspekta spridare av desinformation. Verkligheten är mycket mer mångformig än så. I Storbritannien har till exempel euroskeptisk maktmedia i årtionden spridit vilda rykten om EU. EU påstås bland annat ha förbjudit arbete med bar överkropp, dubbeldäckare och Skottlands traditionella rätt Haggis…

Efter presidentvalet i USA analyserade forskare vid det informationsvetenskapliga institutet vid University of Southern California varifrån Twitter-meddelandena som publicerades under valdebatterna kom ifrån. De observerade att uppemot en femtedel av de tweets som kom ut under de tre tv-sända debatterna var skapade av botar, alltså datorprogram som uppträder som människor. Därför är det skäl över att vara oroad över botarnas inverkan. De kan enkelt tillspetsa diskussioner på nätet och öka internetmyllret runt felaktiga påståenden. Med en stor botarmé är det enkelt att förvirra den offentliga debatten, få människor att agera för någon viss sak eller rentav att rösta på en viss kandidat. Redan 2013 lyfte World Economic Forum upp desinformation som sprids på nätet som ett av vår tids största samhällshot.

Än så länge håller diskussionen om algoritmer och artificiell intelligens och deras inverkan på samhället bara på att väckas bland beslutsfattarna. I Tyskland har man till exempel krävt ökad transparens i algoritmer på internetplattformar, för att användarna ska veta på vilka grunder de får visst innehåll framför sina ögon. I samband med presidentvalet i USA diskuterade man den roll fake news spelade i röstningsresultaten. Dessutom har Facebook och Google lovat försöka tygla spridningen av fake news.

Många tror inte att det bara räcker med egenkontroll för att åtgärda problemen. Det har framförts att oberoende forskare borde få undersöka internetplattformarnas algoritmer och data trots upphovsrätterna för att man bättre ska kunna förstå effekterna artificiell intelligens har på samhället. Till exempel är det bara Facebook själv som har exakt information om spridningen av fake news på Facebook under presidentvalet. Situationen kan jämföras med om bara tobaksbolag skulle ha tillgång till patientuppgifter.

En ny intressant sak är den användarprofilering som sker via sociala medier. Psykologisk användarprofilering bygger på hur människor beter sig på sociala medier. På så sätt kan man få enorma mängder information om individer för till exempel personifierad politisk påverkan. Efter presidentvalet i USA har det spekulerats om användningen av den här typen av data och profilering och dess koppling till valresultaten, men hittills finns ingen säker uppfattning om det.

Viktor Mayer-Schönberger och Kenneth Cukier skriver i sin bok Big Data: A Revolution that Will Transform How We Live, Work and Think, att övervakningen av algoritmer borde överlåtas helt till en ny yrkeskår, algoritmiker. När samhällena blivit mer komplexa i och med att tekniken utvecklats har även tidigare krävt effektiverad övervakning. På samma sätt som det i tiderna uppstod ett behov för att granska företags verksamhet med hjälp av utomstående revisorer, behöver man ny yrkesfolk som kan bedöma big data-analyser och prognoser på ett neutralt och pålitligt sätt. När det gäller sociala medier skulle algoritmikernas huvuduppgift vara att skydda det offentliga intresset. På samma sätt som justitieombudsmän kunde de också behandla klagomål från konsumenterna. Det blir allt mer troligt att aktörerna på internet inte kommer att slippa undan skärpt reglering. Politiska beslutsfattare runt om i världen tvingas i fortsättningen fundera på hur problem som nya kommunikationskanaler medför kan lösas utan att för den skull begränsa yttrandefriheten. Det här är ingen enkel uppgift. Internetjättarna är starka lobbyister och håller hårt på sin publiceringsfrihet. Dessutom kunde reglering lätt leda till oavsiktliga bieffekter. Det finns en risk för att en uppstädning av de största sociala medierna leder till att obevakade alternativa medier eller dolda nät ökar i popularitet.

I framtiden kommer personliga data säkert att också vara en politisk fråga. Ju fler människor det samlas in data om, desto mer tvingas man fundera på hur, av vem och på vilka villkor den kan användas. My Data-rörelsen väcker upp folk att fundera på de här frågorna. Rörelsen anser att människor borde ha tillgång och central beslutanderätt när det gäller data om dem själva. Problem som har att göra med integritetsskyddet löser man genom att stärka individernas möjligheter att själva utnyttja sin egen data. Människor borde få kontrollera hur den samlas in, förädlas, utnyttjas och delas. Den avgörande skillnaden ligger i om man utvecklar mekanismerna för och lagstiftningen om hur uppgifterna samlas in och utnyttjas ur människornas eller organisationernas perspektiv.

Det kan vara svårt att effektivera regleringen, men oavsett behövs det mer forskning om den artificiella intelligensens effekter och hur etisk den är. Beslutsfattarna måste också få insikt om ämnet. Människor har rätt att veta hur algoritmerna inverkar på deras beteende eller deras kunskaper om den verklighet som omger dem, vem som drar nytta av system som följer med användarnas beteende och vilka målen är som främjas med hjälp av dessa nya tekniska metoder.

Förslag L

Radikala sätt att förnya införs

Diskussionen om demokratins framtid är full av intressanta och radikala exempel på hur systemet kunde förnyas. Det finns ingen orsak att se ner på dessa metoder utan att granska dem utan fördomar. Om vi värderar demokrati, kunde en del av representationen genomföras genom lottning mellan de representanter som finns att välja på? Eller om vi numera litar så mycket på människor som är som oss själva, varför inte grunda ett kamratparlament? Eller skulle den artificiella intelligensen ändå fatta bättre beslut än människor? Idéer som känns radikala nu kan vara verklighet i framtiden.

Bakgrund:

Just nu är det svårt att förutse åt vilket håll politiken, delaktigheten och demokratin kommer att utvecklas. En del pratar om ett omfattande hot mot demokratin, som framför allt har att göra med populismens uppgång och internets makt. Andra påminner å sin sida om att utveckling alltid är en vågrörelse och den turbulens som demokratin upplever just nu kan handla om normal variation. Det är också osäkert att lista förslag på reformer av delaktigheten och demokratin. Dagens radikala förslag kan vara vardag imorgon – eller fortfarande lika utopiskt som tidigare. Trots denna osäkerhet finns det en lista nedan över radikala förslag på reformer av delaktigheten och demokratin. Bland dagens radikala förslag kan det gömma sig frön till värdefulla lösningar. Därför är det skäl att titta på dem utan fördomar.

Lottade representanter: I diskussioner om demokratins tillstånd har det upprepade gånger förts fram att medborgarna och den beslutande eliten har skiljts åt som egna grupper. Rädslan är att beslutsfattarna inte längre förstår sig på vardagsproblem och fattar beslut som är allt för långt ifrån människors vardag. Om en del av riksdagsledamöterna eller kommunfullmäktige skulle väljas genom lottning skulle problemet med fjärmande åtgärdas.

Kamratrepresentanter: Likhet har varit en växande trend på 2000-talet. Förtroendebarometrar visar att människor litar allt mer på sina jämlikar. ”En sådan person som du själv är” får i många förtroendemätningar bättre siffror än en expert eller tjänsteman. I representativa demokratier kunde det vid sidan om riksdagen byggas upp kamratparlament dit folk väljer sina jämlikar, inte representanter.

Begränsning av representation till en eller två perioder: En utmaning för representativ demokrati är de korta mandatperioderna. Ett viktigt långsiktigt beslut kan vara retsamt på kort sikt för väljaren. Om representanternas tid att representera väljarna skulle vara begränsad, skulle inte trycket på att bli omvald finnas och representanterna kunde friare fatta beslut som behövs långt fram.

Artificiell intelligens med i regeringens, riksdagens och kommunfullmäktiges arbete: Flera företag har infört artificiell intelligens i ledningsgruppens arbete, och det utnyttjas redan nu för svår problemlösning. Att införa artificiell intelligens i beslutsfattande kunde ge ett tydligare beräknat och rationellt alternativ till sentimental och mänsklig argumentation. I Finlands regering kunde artificiell intelligens till exempel utnyttjas för en ministers makt. I riksdagen kunde ett utskott bestå av artificiell intelligens. Detta utskott kunde ge rekommendationer om svåra och kontroversiella lagstiftningsfrågor.

Marginaliseringshämmande program om medborgarnas vardag för beslutsfattare: Om man är rädd för att beslutsfattarna fjärmar sig för mycket från medborgarnas vardag, kunde man skräddarsy en kurs åt dem som skulle besöka medborgarnas vardag på olika håll i Finland. Det skulle få beslutsfattarna att se saker ur vardagsperspektiv.

Medborgare på kurser för beslutsfattare: Finland har en lång tradition av olika kurser för beslutsfattare. Sitra har ordnat utbildning i ekonomisk politik i flera årtionden. Försvarskurserna är en egen institution. Även många intressegrupper har kurser för beslutsfattare och för på så sätt dem samman med de nationella frågor som de anser vara viktiga. Slumpmässigt utvalda medborgare kunde årligen lika bra gå samma kurser och få en känsla av vilka saker beslutsfattarna brottas med.

Ideella intressegrupper i valen istället för partier: Eftersom deltagandet i partiverksamheten har sjunkit i flera decennier nu, kunde ideella intressegrupper i valen liva upp deltagandet och förnya det politiska perspektivet. Dagens partikarta uppkom av människogrupperna i industrisamhället. Framtidens intressen kan vara faktorer som definierar den politiska kartan.

Kontinuerlig mobilröstning och deliberation: Den moderna mobilteknologin kunde ge möjlighet för medborgarna att kontinuerligt ta ställning till olika frågor till exempel på ett rådgivande sätt. Om modellen förädlades kunde den fungera så att ett slumpmässigt utvalt representativt urval av finländare skulle hamna i ett mobilråd i några månader, där de frekvent kunde rösta om olika ämnen och också betona dem som mycket viktiga till lite viktiga. De människor som står på tur skulle till exempel delta 1–3 gånger i en deliberativ workshop där de ansikte mot ansikte kunde dryfta ämnen på den politiska agendan.

Kontroll över robotar i politiken: Internet är redan fullspäckat av botinverkan framför allt genom krafter som står utanför det traditionella politiska systemet. Nutida partier, medborgarsamhällen och internationella institutioner borde förstå de om de vill vara handlingskraftiga i den här världen. I framtiden borde de också kunna använda botar för att driva sina egna målsättningar. Oidentifierade botar borde kunna verifieras och blockeras. Det skulle vara skäl att skynda på med lagstiftningen om botar så att spelplanen är rättvis för alla deltagare.

Vad mer? Vi vill höra intressanta förslag på nya sätt att delta. Berätta om din idé på blanketten (man kan välja mellan finska eller engelska språket och svara där på svenska). Vi utnyttjar det material vi får in i vår vision som vi publicerar i slutet av 2017.

5. En tid av nya löften

När denna promemoria skrivs lever vi i intressanta tider sett ur demokratins och delaktighetens perspektiv. Ingen vet med säkerhet hur västvärldens demokratier, institutioner och internationella organisationer ser ut ens om fem år. Därför är det ännu svårare än vanligt att måla upp konkreta framtidsbilder om människors delaktighet. Det kan hända att vi genom digitalisering, data och artificiell intelligens är på väg mot en superdemokrati, där alla människor lätt är en del av beslutsfattandet, och vid sidan av den representativa och direkta demokratin ser vi uppkomsten av nya sätt att påverka. På samma sätt kan vi vara på väg mot en tid där demokratier kämpar för sin existens inför auktoritär förvaltning. Det skulle förstås vara önskvärt att kommunikation, och tillhörande sensitivitet, respekt, delaktighet och gemensamt arbete skulle vara grunden för framtidens demokratitänkande.

I denna promemoria har de krafter som just nu förändrar demokratins och delaktighetens verksamhetsfält i samhällena i västvärlden tagits upp. I texten har vi försökt lyfta fram lösningsmodeller som kunde erbjuda material för en demokrati som fungerar utifrån ett nytt löfte och på erfarenhet av delaktighet.

Fram till dessa dagar har demokratiernas grundlöften haft att göra med arbete, social uppgång, ekonomisk tillväxt, tron på samhällenas framsteg och på folkvalda representanters förmåga att fatta beslut som betjänar deras väljare. Framtidens löften har för sin del att göra med att man i och med de föränderliga produktionsstrukturerna försöker fördela välstånd och skapa en upplevelse av rättvisa med hjälp av politiken. Tilliten och det sociala limmet måste hålla också under internets tidevarv. Minst lika mycket som vi behöver digital infrastruktur behöver vi också social infrastruktur: förmåga att möta olika slags människor, förstå varandras sätt att tänka och bygga förtroende mellan främlingar.

Kärnaktörerna i representativ demokrati, det vill säga de politiska partierna, borde våga förnya sina verksamhetssätt så att människor verkligen skulle ha möjlighet att främja saker som de upplever att är viktiga genom dem. Genom sitt medlemskap borde människor kunna forma partierna, inte tvärtom. I en digital värld som förändras snabbt måste man också klara av att göra politik med långsiktiga strategier. Här kan olika institutionella organisationer vara till hjälp. I Finland är riksdagens framtidsutskott, regeringens framtidsredogörelse, strategiskt regeringsarbete, det nationella framsynsnätverket och en högklassig framtidsforskning och framförhållning till hjälp. Dessa aktörer och redskap borde utvecklas ständigt och ambitiöst i beslutsfattandet. För institutionellt beslutsfattande behövs också gemensam inlärning, skapande och problemlösning.

Man måste ta tag i de globala utmaningarna för förvaltning och demokrati utan fördomar, eftersom det blir allt fler människor på vår lilla planet. Frågorna om ren luft, rent vatten, mat och framför allt varje människas rätt till fred gäller hela mänskligheten oavsett vilken politisk eller religiös inriktning människorna har.

I början av denna promemoria nämndes Mika Mannermaas rapport Demokratia tulevaisuuden myllerryksessä. I den rapporten som publicerades redan för tio år sedan funderar man omfattande på olika utvecklingsmöjligheter för demokratin och de frågor som hör till. I rapporten skapar Mannermaa fördomsfritt en vision om olika former av demokrati och identifierar brytningstiden som främst drivs av teknologins snabba utveckling och globaliseringen. Runt dessa fenomen utkristalliseras de frågor och utmaningar som demokratin måste kunna svara på för att förbli livskraftig. Mannermaa skriver:

Demokratin är kanske som bäst när samhället lever inom en paradigm (eller referensram); stora brytningar i referensramen, såsom övergången från det industriella tidevarvet till informationssamhället, är däremot mer problematiska. Det är lättare att liksom upp nya versioner av samma mentala modell än att på ett omstörtande sätt förändra grundläggande tänkesätt.

När man lever i en verklig brytningstid, kräver det enligt Mannermaa att alla som understöder demokratin tänker på ett nytt sätt. Mannermaa konstaterar dock att det är viktigare att ta hand om de bästa möjliga förutsättningarna för att människor själva ska kunna kanalisera demokratin i önskad riktning som fullvärdiga medlemmar av medborgarsamhället, än att försöka avgöra vilken demokratisk modell vi kommer att ha år 2057. Ändå fyller visionerna sin funktion. I den här promemorian har lösningar sammanställts som kan användas för att stärka förutsättningarna för demokrati och människors delaktighet. Vi hoppas att den också ska uppmuntra till visioner och idéer som går betydligt längre än det som har tagits upp här. Samtidigt har man utnyttjat rätten och skyldigheten att hoppas på en bra framtid.

Källmaterial

Alhanen, Kai (2016). Dialogi Demokratiassa. Gaudeamus.

Brynjolfsson, Eric & McAfee, Andrew (2014). The Second Machine Age. WW Norton.

Grönlund, Kimmo & Wass, Hanna (toim. 2015). Poliittisen osallistumisen eriytyminen. Eduskuntavaalitutkimus oikeusministeriö. http://www.oikeusministerio.fi/fi/index/julkaisut/julkaisuarkisto/1468219625672.html

Heckscher, Charles (2015). Trust in a Complex World: Enriching Community. Oxford University Press.

Jousilahti, Julia (2016). Individualisoitunut kollektiivinen toiminta ja arjen tekijyys epämuodollisen osallistumisen muotoina – tapaustutkimus Kallio –liikkeestä. Pro gradu –tutkielma. Helsingin yliopisto.

Mair, Peter (2013). Ruling the Void. The Hollowing of Western Democracy. Verso.

Mannermaa, Mika (2007). Demokratia tulevaisuuden myllerryksessä. Eduskunta, tulevaisuusvaliokunta. https://www.eduskunta.fi/FI/tietoaeduskunnasta/julkaisut/Documents/tuvj_1+2007.pdf

Putnam, D. Robert (2015). Our Kids. The American Dream in Crisis. Simon & Schuster.

Rodrik, Dani (2011). The Globalization Paradox: Democracy and the Future of World Economy. W. W. Norton & Company.

Council of Europe: Green Paper The Future of Democracy in Europe 2004. http://www.coe.int/t/dgap/democracy/activities/key-texts/02_Green_Paper/GreenPaper_bookmarked_en.asp#P1193_269049

Edelman: Trust Barometer 2017. http://www.edelman.com/trust2017/

Elinkeinoelämän valtuuskunta: Pelastakaa puolueet. http://www.eva.fi/wp-content/uploads/2016/05/EVA_Pamfletti_Pelastakaa_puolueet.pdf

Freedom House: Freedom of the Press Index 2016. https://freedomhouse.org/report/freedom-press/2016/finland

Fund For Peace: Fragile State Index 2016. http://fsi.fundforpeace.org/

Kalevi Sorsan säätiö: Kenen demokratia? 2016. http://sorsafoundation.fi/fi/kenen-demokratia/

OECD: Government At A Glance 2015. http://www.oecd-ilibrary.org/governance/government-at-a-glance-2015_gov_glance-2015-en

OECD: How Was Life? Global Well-being Since 1820. http://www.keepeek.com/Digital-Asset-Management/oecd/economics/how-was-life/summary/english_7eeabaee-en#.WKbbg_JPpD8#page1

SAK: Aikuiskoulutus on rikki – korjataan se 2016. https://www.sak.fi/aineistot/julkaisut/kalvot/aikuiskoulutus-on-rikki–korjataan-se-2016-12-09

Sitra & Demos Helsinki: Katse ylös kuopasta mahdollisuuksiin. Uuden ajan työ ja toimeentulo 2017. https://www.sitra.fi/julkaisut/uuden-ajan-tyo-ja-toimeentulo/#esipuhe-katse-kuopasta-ylos-mahdollisuuksiin

Sitra: Megatrendit 2016. http://www.sitra.fi/julkaisu/2016/megatrendit-2016

Social Progress Imperative: Social Progress Index 2016. http://www.oecd-ilibrary.org/governance/government-at-a-glance-2015_gov_glance-2015-en

Tilastokeskus: Aikuiskoulutus 2015. http://tilastokeskus.fi/til/oaiop/2015/oaiop_2015_2016-12-08_fi.pdf

Transparency International: Corruption Perceptions Index 2016. https://www.transparency.org/news/feature/corruption_perceptions_index_2016

United Nations: The International Migration Report 2015. http://www.un.org/en/development/desa/population/migration/publications/migrationreport/migreport.shtml

United Nations: World Urbanisaton Prospects 2014. http://esa.un.org/unpd/wup/Highlights/WUP2014-Highlights.pdf

World Economic Forum: The Inclusive Growth and Development Report 2017. https://www.weforum.org/reports/the-inclusive-growth-and-development-report-2017

Deliberatiivinen instituutti: Deliberatiiviset kansalaisfoorumit – kohti uusia avauksia Suomessa, seuraavaera.fi

Harvard Busienss Review: Understanding New Power. https://hbr.org/2014/12/understanding-new-power

Helsingin Sanomat: Asuntopolitiikka ei estä alueiden eriytymistä. http://www.hs.fi/paakirjoitukset/art-2000002503394.html

Internetix oppimateriaalit Otavan opisto: Kansalaisvalta http://opinnot.internetix.fi/fi/muikku2materiaalit/lukio/et/et3/5._kansalaisvalta/5.2_kolme_erilaista_demokratian_mallia?C:D=hNgy.gW3s&m:selres=hNgy.gW3s

Nuorisotutkimusseura:  Hyppää voltti! Nuoret ja palvelujärjestelmä hallituksen toimenpidesuunnitelmassa. http://www.nuorisotutkimusseura.fi/nakokulma12

Points Data & Society:  Why America Is Self-Segregating. https://points.datasociety.net/why-america-is-self-segregating-d881a39273ab#.rbzmi8kxc

Sitra & Demos Helsinki Seuraava erä: Algoritmidemokratiaa, https://www.sitra.fi/julkaisut/algoritmidemokratiaa/

Sitra & Demos Helsinki Seuraava erä: Kohti pitkän aikavälin hallintoa, seuraavaera.fi

Sitra & Demos Helsinki Seuraava Erä: Mitä elefanttikäyrä oikeastaan kertoo? https://www.tulevaisuustalo.fi/artikkelit/populismin-nousu-ei-selity-globalisaation-haviajilla-mita-elefanttikayra-oikeasti-kertoo/

Sitra & Demos Helsinki Seuraava erä: Populismin aikakausi – kausivaihtelua vai pysyvämpi muutos? https://www.sitra.fi/artikkelit/populismin-aikakausi-kausivaihtelua-pysyvampi-muutos/

Publikationens baskunskaper

Rubrik

Från svårigheter med demokratin mot framtidens delaktighet

Författarna

Elina Kiiski Kataja

Publiceringsplats

Helsingfors

Publiceringsåret

2017

Utgivare

Sitra

ISBN (tryckt)

978-951-563-994-3

ISBN (PDF)

978-951-563-994-3

publication_subject

Memorandum

Vad handlar det om?