SItra. Photo: Miikka Pirinen

Publicerad February 15, 2018

När polisen kom till R-kiosken

Mitt pass gick ut och efter att fotot tagits förnyades passet digitalt. Mina personuppgifter seglade smidigt mellan olika datasystem. Välbekant och tryggt? Data samlas på många ställen under dagen och många kan bli oroade när de delar ut data om dem själva. Berätta din egen berättelse om digitala tjänster och delta i vår undersökning.
Författare
Projektledare, Människoorienterad dataekonomi, Sitra
Jaana Sinipuro är en erfaren ICT-freak som leder nyckelområdet Serviceoperatör för välfärd.

Det går enkelt att förnya passet på webben. Jag tittade på förteckningen över fotoateljéer på polisens webbplats och gick till en av dem för att ta mitt passfoto. Fotografen skickade fotot direkt till polisen. När jag betalade bilden använde jag närbetalning, och fick höra att den senaste formen av fickstölder är att använda en närbetalningsapparat med vilken ficktjuven behändigt kan göra tre engångsdebiteringar efter varandra på ditt kort endast genom att föra apparaten nära plånboken och kortet i din väska.
Jag blev oroad och gick nästan och skaffade ett skyddsfodral till korten.

När jag kom hem öppnade jag en Skypeförbindelse till ett distansmöte utan webbkamera. En av mina arbetskamrater berättade om en webbkamera i en hemmabioanläggning som kopplades på av sig själv när den upptäckte rörelse i rummet.
Det gjorde mig oroad.

Mellan mötena gjorde jag min passansökan på webben. Jag identifierade mig med mina bankkoder. Efter det laddades mina uppgifter som hämtats från Befolkningsregistercentralen ned på min dator. Jag kontrollerade uppgifterna och kryssade för rutan för att bekräfta att mina fingeravtryck som finns i polisens register är under sex år gamla. Jag laddade bilden och skickade ansökan. Om ett par dagar kan jag hämta mitt nya pass från R-kiosken nära mitt hem.

Digitala tjänster gör livet lättare, men å andra sidan kan de också göra oss bekymrade.

Vad gör man med min data, var sparas uppgifterna och är de i tryggt förvar?

Under den senaste tiden har digital utslagenhet behandlats i medierna, men samtidigt är många av oss mycket aktiva i de sociala medierna. De flesta, även jag, står någonstans däremellan. Jag använder gärna digitala tjänster när de lämpar sig för situationen, men vanligen vill jag uträtta mina ärenden ansikte mot ansikte. Jag är inte extremt aktiv i de sociala medierna men jag delar gärna mitt liv med Facebook. Facebook skapar enkelt berättelser av mina foton och uppdateringar, av mina kompisar och mitt liv, och jag vill gärna att andra får ta del av mina berättelser.

Och jag är också bara glad om jag får mer träffsäkra annonser i mitt nyhetsflöde. Är det helt rätt, trots allt? Borde jag ändå inte få en ersättning av något slag för de uppgifter som Facebook samlar in om mitt liv och använder, kanske till och med pengar i stället för statistik om gillningar? Allt som jag gör och upplever lämnar spår. Spåren är data, data är mitt liv.

Vill du berätta din berättelse om data och digitalisering i vår undersökning?

Just nu utreder vi digitaliseringens effekter på vardagen och samlar in berättelser med en öppen enkät. Berättelsen kan vara stor eller liten, kort eller lång. Små berättelser består av anekdoter, exempel och berättelser som återger minnen, erfarenheter och samtal i vardagen. Stora berättelser är legender och sagor (Shawn Callahan, Putting Stories to Work, 2015).

Vi använder enkätverktyget SenseMaker för att samla in berättelserna. SenseMaker kombinerar metoder för kvalitativ forskning med egenskaper hos mer traditionella enkäter. SenseMaker har utvecklats vid Bangors universitet i Wales och verktyget har använts i undersökningar av många olika slag runt om i världen.

Varje berättelse är nyttig eftersom berättelser hjälper människor att förstå varandra. Berätta din berättelse för oss! Enkäten är öppen fram till den 31 mars 2018. Klicka här för att gå till enkäten!

#isaacus

Vad handlar det om?