Korrigerande åtgärd

Finlands klimatåtgärder på vägen mot 1,5-gradersmålet

Kuva: Topias Dean, Sitra

Författarna

Mariko Landström, Alexander Kohl, Samuli Puroila, Rasmus Sihvonen och Saara Tamminen

Publicerad

Förord

Att lösa klimatkrisen är nödvändigt såväl för finländarna som för hela mänsklighetens ekonomi och välbefinnande. Klimatkrisen är också nära sammanlänkad med naturförluster. De primära orsakerna till kriserna är i hög grad de samma, och klimatuppvärmningen påskyndar naturförlusterna.

I Parisavtalet förband sig världens länder till strävan att begränsa klimatuppvärmningen till 1,5 grader, vilket skulle hjälpa till att undvika de mest förödande följderna av klimatkrisen. Utsläppsmålen hos världens länder är ännu inte tillräckliga, men man går i rätt riktning. Över hundra länder och många städer och företag har slagit fast ett koldioxidneutralitetsmål, inklusive alla G7-länder. De mest ambitiösa målen finns hos Finlands jämförelseländer: Danmark strävar efter att minska sina utsläpp exklusive markanvändningen med 70 procent och Storbritannien med 68 procent före år 2030.

Finland strävar efter koldioxidneutralitet och en utsläppsminskning på 70 procent fram till år 2035 enligt klimatlagförslaget som är ute på remiss till och med september 2021. Enligt den nyaste klimatårsberättelsen behövs beslut om ytterligare åtgärder för 11 miljoner ton (Mt), medan Finlands utsläpp år 2019 var 53 Mt.

För att korrigera situationen håller man som bäst på att uppdatera Finlands klimat- och energistrategi samt klimatplanen på medellång sikt. En klimatplan för markanvändningssektorn utarbetas för första gången. Olika industribranscher har redan utarbetat branschspecifika färdplaner för koldioxidsnålhet.

Även klimatpolitiken på EU-nivå ska omarbetas för att man ska kunna uppnå EU:s etappmål att minska utsläppen med minst 55 procent före år 2030. Detta innebär också att Finlands skyldigheter skärps, men det hjälper Finland att även uppnå det nationella målet.

I Finland förutsätter klimatpolitiken i enlighet med 1,5-gradersmålet avsevärd kolnegativitet efter år 2035. En kolbudget eller ett kvantitativt mål för kolnegativitet har emellertid inte fastställts. Hittills har man också haft väldigt begränsade diskussioner om att uppnå mer långsiktiga mål.

För att uppnå koldioxidneutralitet krävs avsevärda ytterligare åtgärder. Det finns även orsak att beakta kolnegativitet i beslut som fattas redan nu, eftersom koldioxidneutralitet endast är ett etappmål. Förståelse för lösningar som krävs på lång sikt främjar kostnadseffektiviteten, förutsägbarheten och rättvisan kring övergången.

I denna utredning har vi haft som mål att förtydliga helhetsbilden: vad koldioxidneutralitet och därefter kolnegativitet förutsätter samt var och hur nödvändiga utsläppsminskningar bäst kan uppnås. Därtill har vi samlat ihop hinder som står i vägen för att lösningarna ska kunna uppnås och presenterat möjliga sätt för att överkomma dem – dvs. hur man i Finland kan utföra korrigerande åtgärder för att uppnå klimatpolitik i enlighet med 1,5-gradersmålet.

Utredningen baserar sig på tidigare litteratur och över hundra intervjuer med experter. Vi tackar alla experter som deltog i utredningen och kommenterade arbetet.

I denna utredning ligger fokus på klimatet, men vi har även försökt iaktta villkoren som fastställs av naturförlusterna. Vi har betonat lösningar som kan lösa båda kriserna – eller i alla fall inte försämrar naturens tillstånd ytterligare. Naturförlusterna förtjänar emellertid en egen utredning – utöver klimatkrisen bör även naturförlusterna få en central plats i beslutsfattandet.

Helsingfors 19.8.2021

Mari Pantsar
ledare, Hållbarhetslösningar
Sitra

Mariko Landström
expert, Klimat- och naturlösningar
Sitra

Sammanfattning

Vad gjordes?

Syftet med denna utredning är att förtydliga helhetsbilden av de lösningar med vilka koldioxidneutralitet 2035 och kolnegativitet därefter kan uppnås och vilka är de största hindren för att implementera lösningarna. Vi presenterar även möjliga åtgärder för att bryta ner hindren – dvs. med hurudana korrigerande åtgärder Finlands utsläpp kan nå stigen till 1,5-gradersmålet.

Vi hoppas att utredningen ska främja diskussionen om den nödvändiga övergången på lång sikt och att den beaktas i kommande beslut. Förutseende beslut främjar kostnadseffektiviteten, förutsägbarheten och rättvisan kring övergången.

Utredningen baserar sig på över hundra intervjuer med experter och omfattande litteraturöversikter. De framförda slutsatserna är författarnas egna och representerar inte nödvändigtvis de intervjuade personernas eller deras organisationers åsikter.

Klimatlösningarnas potential har gestaltats på ett övergripande sätt och utredningen innehåller ingen ny modellering. Man har inte heller försökt att förutse kommande utveckling. Utredningen omfattar inte heller alla nödvändiga korrigerande åtgärder. Vi har emellertid försökt att inkludera de viktigaste åtgärderna.

Med kolneutralitet avses här och i Finlands klimatmål en situation där antropogena växthusgasutsläpp och antropogena kolsänkor är i balans. I kolnegativitet är sänkor större än utsläpp.

Utsläppsutveckling för att uppnå 1,5-gradersmålet

Klimatpanelen har bedömt Finlands rättvisa andel av världens återstående utsläppsbudget till 79 Mt för åren 2020–2050. Jämförelsevis var Finlands nettoutsläpp[1] år 2019 38 Mt. Med nuvarande utsläpp skulle budgeten för tre årtionden alltså uppslukas redan inom dryga två år.

Man kan emellertid hålla sig till budgeten om utsläppen minskas i enlighet med koldioxidneutralitetsmålet och det ackumulerade underskottet täcks senare med negativa utsläpp[2]. År 2045 och framåt borde man nå cirka –17 Mt nettoutsläpp per år.

Lösningar för att uppnå klimatmål

Figur: Topias Dean, Sitra. Observera att utsläppen från markanvändningen i denna utredning har inkluderats i de totala utsläppen och i utsläppen från varje enskild sektor, eftersom de kan påverkas av sektoriella åtgärder. År 2019 var utsläppen exklusive markanvändningssektorn 53 Mt, medan markanvändningens utsläpp och sänkor sammanlagt var –15 Mt.

År 2019 stod jordbruket för nästan en fjärdedel av utsläppen, el- och fjärrvärmeproduktionen samt industrin stod båda för en femtedel och inrikestrafiken för en sjättedel. De direkta utsläppen från den bebyggda miljön, avfallshanteringen och övrig bränsleanvändning stod sammanlagt för 10 procent. Användningen av skogar och våtmarker, dvs. skogsbruket och torvproduktionen orsakade en åttondedel av utsläppen. Samtidigt utgjorde skogarna emellertid en sänka, som kalkylmässigt upphävde nästan hälften av Finlands totala utsläpp.

Sektorerna påverkar även varandra. Till exempel använder industrin och byggnader el och fjärrvärme, den bebyggda miljön skapar ramarna för mobilitet och industrins produktplanering påverkar hurudant avfall som uppstår. I sin helhet orsakade energiförbrukningen 55 procent av de totala utsläppen, markanvändningen 28 procent och industrins processutsläpp 8 procent. Av markanvändningen utgjorde användningen av torvmarker 90 procent av utsläppen.

För att uppnå klimatmålen krävs grovt taget tre slags lösningar: ökad effektivitet och produktivitet, ersättning av funktioner som orsakar utsläpp med utsläppssnåla alternativ samt stärkta sänkor.

Effektivitet och produktivitet har nyckelrollen vad gäller kostnadseffektiv minskning av utsläpp inom alla sektorer. Med cirkulär ekonomi effektiviseras materialanvändningen, vilket minskar utsläppen från produktions- och avfallshanteringsprocesserna. Att förbättra industrins, byggnadernas och trafikens energieffektivitet minskar behovet av energi som producerar utsläpp, underlättar implementeringen av rena energilösningar och sänker energisystemets kostnader. En övergång till vegetarisk och fiskbaserad kost samt ökade skördenivåer frigör utrymme från livsmedelsproduktion inom jordbruket för utsläppsminskningsåtgärder såsom till exempel skogsodling. Utöver utsläpp besparar effektivitet och produktivitet naturresurser, vilket även minskar trycket på naturen.

Efter effektiviseringen bör bränsle, processer och råvaror som orsakar utsläpp ersättas med utsläppssnåla alternativ. Elektrifiering är den viktigaste lösningen för att göra uppvärmningen, trafiken och industrin renare. Nödvändig el kan produceras på ett rent sätt, i huvudsak med vindkraft. Flexibel förbrukning och energilagring möjliggör ökad väderberoende produktion och förbättrar systemets kostnadseffektivitet. Det finns endast en begränsad tillgång till hållbart producerad biomassa, men den kan ersätta fossilbaserade råvaror och erbjuda flexibel energiproduktion och bränslen till områden som är svåra att elektrifiera. Ett alternativ för användningen av biomassa är ofta indirekt elektrifiering, där elen omvandlas till väte och i vissa fall vidare till syntetiskt bränsle.

På torvmarker bör man övergå till utsläppssnålare former av markanvändning. Uppodlade kärr och sumpskogar med låg avkastning kan återställas till kärr. Även att endast lämna torvodlingen utanför jordbruksanvändning hjälper till att minska utsläppen. På områden som fortfarande används för skogs- och jordbruk kan vattennivån hållas hög och utsläppen minskas med hjälp av kontinuerlig beståndsvård av skogar, våtmarksjordbruk samt fleråriga växter och kombinerat dränerings- och bevattningssystem.

Utöver utsläppsminskning bör sänkorna också öka. Därför är det viktigt att främja skogarnas tillväxt och förebygga skogsskador genom att stärka mångfalden. Även bearbetningen av skogar och mineraljordarnas odlingspraxis bör ändras för att binda mer kol. Utöver att bromsa upp klimatkrisen bekämpar lösningarna även naturförlusterna. Tekniska sänkor, såsom upptagningen och lagringen av koldioxid av organiskt ursprung, kompletterar den betydligt större skogssänkan.

En stor del av de nödvändiga lösningarna, särskilt olika teknikbyten, kräver betydande investeringar. Investeringarna medför också arbete och kan stöda hållbar återhämtning efter coronakrisen. Fastän man är medveten om lösningarna, har alla inte mognat helt, och föregångarskap möjliggör utveckling av lösningar för en växande världsmarknad. På så sätt kan man skapa export och jobb och Finland kan ha en större roll i att lösa klimatkrisen.

Hinder och korrigerande åtgärder

Sju genomgripande hinder gestaltades för implementeringen av lösningarna.

  1. Det finns en brist på positiva visioner och ledarskap såväl i hela samhället, i kommunerna som i företagen. Visioner behövs för att skapa en riktning och för att inspirera till verksamhet. Staten borde också fastställa nödvändiga långsiktiga mål, skapa en tydlig bild av den kommande förändringen och förbereda styrmedel i god tid.
  2. Ekonomiska incitament fattas av många nödvändiga lösningar. Incitament behövs för att minska användningen av naturresurser, ersätta fossila råvaror, för jordbrukets klimatåtgärder, negativa utsläpp samt hållbara konsumtions- och mobilitetsval.
  3. Nuvarande stöd styr till alltför stor användning av virke inom områden som ur klimatets synvinkel är ineffektiva. Det krävs styrning som inriktar begränsade hållbara bioresurser på bästa sätt med tanke på klimatet. Incitament behövs för användningen av virke som ersättare av fossila råvaror och som kolsänka istället för grundläggande värmeproduktion.
  4. Den nuvarande infrastrukturen ger ingen tillräcklig grund. En kostnadseffektiv övergång förutsätter en resurseffektiv samhällsstruktur som möjliggör hållbar mobilitet, byggnader kapabla till sparsam och intelligent energiförbrukning, tillräckligt distributionsnät för trafikens el och nya bränslen samt infrastruktur för överföring av väte och tillvaratagen koldioxid.
  5. Risken kring nya lösningar har inte fördelats tillräckligt. Starkare stöd behövs för produktutveckling, demonstration och kommersialisering av nya lösningar för att påskynda deras implementering.
  6. Kunskapen och kompetensen saknas. Förståelse behövs för klimatkrisens allvar och för att klimatåtgärderna kräver snabbt agerande, och den nya kompetens som övergången kräver bör utvecklas omfattande. Klimatkompetens borde integreras på alla utbildningsnivåer. Satsningar behövs såväl för spetsforskning och pilotförsök som för kompletterande utbildning av professionella inom byggbranschen och jord- och skogsbruk.
  7. Administrativa hinder. Hinder kring beviljande av tillstånd och andra administrativa hinder bör röjas ur vägen för klimatlösningar. Byggandet av vindkraft och territorialövervakning bör samordnas och beviljandet av tillstånd för kraftverk och elnät göras smidigare. Planeringen bör göras smidigare för att tillåta snabb utveckling av bebyggd miljö, och tydliga spelregler ska utarbetas för användningen av återvunnet material. Kärnkraftslagstiftningen bör förnyas för att underlätta ibruktagandet av små reaktorer.

Staten har en avgörande roll som den som fastställer regler och incitament, undanröjer administrativa hinder och representerar Finland i EU-beslutsfattandet. Kommunerna har en viktig roll när det gäller att genomföra praxis: deras beslut fastslår i hög grad samhällsstrukturen och närtrafikens infrastruktur, och de kan styra de energibolag som de äger mot koldioxidneutralitet. Företagen utvecklar däremot lösningarna och gör största delen av de praktiska investeringarna. Konsumenterna i sin tur beslutar slutligen hurudana produkter och tjänster det finns efterfrågan på.

Hur görs övergången rättvis?

Inom allt beslutsfattande bör man försäkra att människorna hänger med i förändringen. För detta kan man gestalta tre steg.

Först bör man se till att förändringen inte kommer som en överraskning. En rättvis övergång kräver att åtgärderna kan förutses. Därför är det viktigt att det långsiktiga målet och de sätt på vilka samhället uppnår målet efter övergången förtydligas för att styra verksamheten. Samtidigt måste man förhindra investeringar som kan låsa situationen för en lång tid i lösningar som försvårar övergången.

För det andra bör man sträva efter att minimera kostnaderna för övergången. Valet av kostnadseffektiva lösningar och styrmedel möjliggör vettig användning av gemensamma medel och en så liten belastning som möjligt på människor, företag och samhälle.

För det tredje bör man granska påfrestningens fördelning och försäkra att den inte är för stor för någon. Vid övergången försvinner ofrånkomligen gamla arbetsplatser, men samtidigt skapas nya. Konsekvenserna av besluten för olika människogrupper och områden bör redas ut och eventuella orimliga skador gottgöras. Människorna ska ha förutsättningar att framföra sina åsikter och delta i beslutsfattande som berör dem. Människor ska stödjas i utvecklingen av kompetens och ansökan om nytt uppehälle.

Härnäst går vi djupare in i lösningar, hinder och korrigerande åtgärder per sektor.

El och fjärrvärme

Utsläppens nuläge

Utsläppen från el- och fjärrvärmeproduktionen var år 2019 14,2 Mt, en femtedel av Finlands utsläpp. 75 procent av dessa utsläpp kom från användningen av stenkol och torv. 90 procent av utsläppen uppstod från kraftvärme, som i huvudsak drivs av behovet av fjärrvärme, och något mindre än 10 procent uppstod från separat värmeproduktion. Det huvudsakliga styrmedlet för att minska utsläppen från energiproduktionen är EU:s utsläppshandel.

Lösningar

Ett viktigt sätt för att minska utsläppen från värmeproduktionen är elektrifiering. Med el kan man producera värme särskilt med värmepumpar, som utnyttjar spill- och omgivningsvärme. Vindkraft är det förmånligaste sättet att bygga ny elproduktion för att besvara den växande efterfrågan och ersätta den nuvarande kraftvärmen. Även kärnenergi kan utnyttjas som en pålitlig och jämn produktion av el och fjärrvärme för städerna. Ackumulatorer och värmebehållare, flexibel konsumtion av el och värme samt stärkta internationella transmissionsförbindelser möjliggör ökad energiproduktion som inte baserar sig på förbränning. Flexibel produktion, till exempel bioenergi, vattenkraft och ren gas (såsom väte) behövs emellertid också.

Hinder och korrigerande åtgärder

Hinder: Försvarsmaktens territorialövervakning med radar begränsar byggandet av vindkraft speciellt i Östra Finland.
Korrigerande åtgärd: Staten och vindkraftsaktörer samarbetar för att hitta en lösning på radarfrågan. Åtminstone detta är värt att göra på områden där vindkraft skulle på ett anmärkningsvärt sätt förbättra energisystemets kostnadseffektivitet genom att balansera elproduktionen vid olika tidpunkter och regionalt, vilket främjar effektiv användning av elnätet.

Hinder: Planläggnings- och tillståndsprocesserna kring vindkraft och transmissionsnät är långsamma och stela.
Korrigerande åtgärd: Förvaltningsrätternas resurser ökas för att hantera klagomål, planläggningen görs flexiblare och tillståndsprocesserna görs smidigare. Den havsbaserade vindkraftens överlappande processer upphävs.

Hinder: En stor mängd begränsad hållbar biomassa styrs till primär värmeproduktion och ibruktagandet av lösningar som inte baserar sig på förbränning är långsamt.
Korrigerande åtgärd: Lönsamheten hos lösningar som inte baserar sig på förbränning i proportion till biomassa säkerställs till exempel genom att styra beskattningen av värmeproduktionen i rätt riktning. Stödet höjs för kommersialiseringen av ny teknologi. Kärnkraftslagstiftningen förnyas för att underlätta ibruktagandet av små reaktorer.

Hinder: En marknadsanpassad utveckling leder inte nödvändigtvis till ett kostnadseffektivt och leveranssäkert produktionssystem.
Korrigerande åtgärd: Energisystemets utveckling följs noga och vid behov utvecklas incitament till exempel för att öka flexibel elproduktion för att säkerställa leveranssäkerheten. Infrastrukturen för väte och överföring av elkraft planeras som en helhet för att göra överföringen kostnadseffektiv.

Industri

Utsläppens nuläge

Industrins direkta utsläpp var år 2019 13,3 Mt, en femtedel av Finlands utsläpp. Utsläppen uppstår vid energianvändning (industrins egen el- och värmeproduktion samt arbetsfordon) och till exempel vid framställning av stål, väte och cement. Industriproduktionen orsakar även utsläpp inom andra sektorer vid produktionen av inköpt energi (uppskattningsvis 7,5 Mt), vid transporter, avfallshantering samt via mellanprodukter utanför Finland. Det viktigaste befintliga styrmedlet är EU:s utsläppshandel.

Lösningar

För att minska utsläppen från industrin bör man öka materialeffektiviteten med hjälp av cirkulär ekonomi och ökad energieffektivitet. Utsläppsrika produkter och råvaror (såsom F-gaser och den kemiska industrins råolja) bör ersättas, utsläppsfria framställningsprocesser bör tas i bruk (till exempel för stål och väte) och övergå till ren energi genom elektrifiering eller byte av bränsle. Med nuvarande teknik skulle det vara mycket svårt eller dyrt att undvika alla utsläpp. Vid stora punktkällor (såsom inom cementproduktion) kan man emellertid förhindra koldioxid från att försvinna ut i atmosfären genom upptagning och lagring. Inom andra områden kan utsläppen kompenseras genom att producera negativa utsläpp, speciellt genom att uppta och lagra koldioxid av organiskt ursprung.

Hinder och korrigerande åtgärder

Hinder: Omständigheterna kring industrins stora investeringar är inte tillräckligt stabila och förutsägbara.
Korrigerande åtgärd: Mer långsiktig klimatpolitik skapas genom att man utöver utsläppsmål även fastställer utsläppsbudgeter och mål för kolsänkor ända till åren 2040 och 2050. På statsnivå görs sektorspecifika långsiktiga vägkartor för minskade utsläpp, nödvändig infrastruktur och styrmedel. Nödvändiga styrmedel förbereds i god tid. Man påverkar inom EU för att klimatpolitiken ska motsvara 1,5-gradersmålet.

Hinder: Incitament och reglering för cirkulär ekonomi och ersättning av fossila råvaror, negativa utsläpp och väteekonomi saknas.
Korrigerande åtgärd: Man påverkar på EU-nivå för att skapa mål, incitament och reglering för effektivare användning av naturresurser, negativa utsläpp och väte. För dessa fastställs även nationella mål, man utarbetar en färdplan för ibruktagandet av lösningar och skapar incitament med hjälp av en skattereform för hållbar utveckling samt till exempel distributions- och blandningsskyldigheter.

Hinder: Kommersialiseringen och implementeringen av nya lösningar är långsam.
Korrigerande åtgärd: Offentliga FUI-insatser samt finansieringen av piloter och demonstrationer höjs. För utsläppssnåla produkter skapas föregångarmarknader till exempel genom offentliga uppköp, prissättningsstöd som är bundna till kolpriset eller distributionsskyldigheter.

Hinder: Kompetensen är bristande.
Korrigerande åtgärd: Kompetens- och utbildningsbehov förutses. Arbetskraftsinvandringen görs smidigare. Satsningar görs på högskolor, grundforskning, tvärvetenskaplighet och mångkunnighet. Kompetens om klimat och cirkulär ekonomi inkluderas omfattande på alla utbildningsnivåer samt i lärarutbildningen. Man satsar på åtgärder för en rättvis övergång, såsom omskolning.

Bebyggd miljö

Utsläppens nuläge

Direkta utsläpp från bebyggd miljö (3,9 Mt eller 6 procent av utsläppen) består av oljeuppvärmning, byggplatser och förändringar i markanvändningen på grund av byggande. Bebyggd miljö är också en betydande användare av material, el och värme, och man kan säga att bebyggd miljö med sin konsumtion orsakar sammanlagt cirka en fjärdedel av Finlands utsläpp. Därtill har bebyggd miljö en betydande inverkan på människornas möjligheter att välja hållbara mobilitetsformer. Miljöstyrningen kring byggande har hittills fokuserat på att förbättra byggnadernas energieffektivitet med hjälp av reglering och stöd.

Lösningar

Att slopa oljevärmningen avlägsnar en stor del av den bebyggda miljöns direkta utsläpp. Resursklok planering av områden samt höjd utnyttjandegrad av byggnader och varaktighet ökar resurseffektiviteten och minskar på så sätt utsläpp från produktionen av material och ofta energi, byggande samt människans mobilitet. Byggnadernas ökade energieffektivitet och klok energiförbrukning stödjer minskade utsläpp inom energiproduktionen. Utsläpp från byggande minskas också av noggrannare användning av material, val av mer utsläppssnåla material samt elektrifieringen av arbetsfordon och transporter eller byte av bränsle.

Hinder och korrigerande åtgärder

Hinder: Vid planering av områden väger klimatperspektivet inte tillräckligt, och den stela planläggningen gör det svårt att utveckla områdena.
Korrigerande åtgärd: En starkare nationell rekommendation utarbetas och i städerna fattas ett strategiskt beslut att bygga nya bostäder så långt som möjligt genom tillbyggnad intill goda förbindelser och omvandling av lokaler med låg beläggningsgrad. En avgift för förändrad markanvändning införs och ett krav på ekologisk kompensation. Planläggningen förs smidigare för att det vore enklare att ändra byggnadernas syfte.

Hinder: Byggnadsregleringen och kraven är inte tillräckligt ambitiösa.

Korrigerande åtgärd: Regleringen utvecklas för att kräva en i princip 100 år lång planerad livslängd för byggnader, kraven på energieffektivitet skärps både för nybyggnad och ombyggnad och i kraven inkluderas även beredskapen för efterfrågeflexibilitet på el- och värmekonsumtion.

Hinder: Kompetens och kunskap om energismarta lösningar saknas.
Korrigerande åtgärd: Man satsar på utbildningen av yrkespersoner inom branschen och lärare och på ständig utveckling av kompetens. Fastighetsägare erbjuds rådgivning och verktyg. Man stödjer bildandet av sammanslutningar för informationsutbyte. Husbolagen kräver en fastighetsstrategi och en energieffektivitetsplan.

Hinder: Finansiering är inte alltid tillgängligt för energikorrigering.
Korrigerande åtgärd: Man stödjer områden som har problem med tillgång till marknadsanpassad finansiering, till exempel statsborgen för lån. Grupprenovering uppmuntras. Användningen av energieffektivitetsstöd möjliggörs även för energiinvesteringar som förverkligats med servicemodeller.

Trafik

Utsläppens nuläge

Utsläppen från den inhemska trafiken var år 2019 11,3 Mt, eller cirka en sjättedel av Finlands utsläpp. Den internationella trafikens utsläpp räknas inte med i utsläppsinventeringen eller -målen, men de värmer upp klimatet för cirka 8,7 Mt. 95 procent av utsläppen från den inhemska trafiken kommer från vägtrafiken. Staten har satt upp som mål att den inhemska trafiken är fossilfri år 2045 och ett etappmål om halverade utsläpp före år 2030. Trafikutsläppen styrs med reglering, skatter och stöd.

Lösningar

Persontrafikens energiförbrukning och dess utsläpp kan minskas genom att minska mobilitetsbehovet [1]och föredra gång, cykling och kollektivtrafik. Transporter kan effektiviseras med optimering som möjliggjorts tack vare digitaliseringen, genom att utnyttja nya, mer energieffektiva transportformer och genom att flytta transporter från vägarna till rälsarna. Den största utsläppsminskningen förväntas emellertid komma från övergången till nya drivkrafter såsom el, biogas och väte. Utsläpp kan också undvikas genom att byta ut fossila bränslen mot förnybara eller syntetiska bränslen i de tillämpningar där byte av drivkraft vore svårt eller dyrt.

Hinder och korrigerande åtgärder

Hinder: Transportsystemet är planerat på privatbilismens villkor.
Korrigerande åtgärd: Omständigheterna för hållbara transportformer förbättras genom investeringar i infrastrukturen, prioritering av hållbara transportformer i trafikanordningar och ökat stöd för kollektivtrafiken. I städerna sänks bostädernas parkeringskrav och vägavgifter möjliggörs.

Hinder: Ekonomiska incitament för att övergå till mer hållbara transportformer eller drivkrafter är svaga till en del.
Korrigerande åtgärd: En omfattande reform genomförs av skatter, avgifter och stöd som syftar till att minska utsläppen från trafiken. Rättvisan kring åtgärderna försäkras vid behov till exempel genom att anvisa ytterligare stöd till låginkomsttagare i glesbygden.

Hinder: Hållbara bränslen är dyra och deras råvaror begränsade.
Korrigerande åtgärd: Stöden för utvecklingen, demonstreringen och marknadsinföringen av hållbara bränslen ökas. Man undersöker om det i förnybara bränslens distributionsskyldighet skulle vara motiverat att ytterligare öka utvecklade bränslens delskyldighet.

Hinder: Flyg- och sjötrafikens klimatstyrning är bristfällig.
Korrigerande åtgärd: Man sätter upp ett mål om att den inhemska och från Finland avgående flyg- och sjötrafiken inte längre värmer upp klimatet och att försäljningen av fossila flygbränslen och marina bränslen upphör i Finland fram till år 2050. För flyg- och sjötrafiken fastställs en hårdare distributionsskyldighet för förnybart bränsle. Mål, distributionsskyldigheter och tillräcklig prissättning av kol främjas även på EU-nivå samt globalt.

Jordbruk

Utsläppens nuläge

Jordbrukets sammanlagda utsläpp år 2019 var 16,2 Mt eller cirka en fjärdedel av Finlands totala utsläpp. Av jordbrukets utsläpp kommer över hälften (8,8 Mt) från torvodlingar, trots att deras andel av den totala åkerarealen är endast 10 procent. Som helhet utgör jordmånen och gödslingen tre fjärdedelar av utsläppen, metangasen som uppstår vid djurens matsmältning och hanteringen av gödsel utgör en femtedel samt jordbruksmaskiner och övrig energiförbrukning utgör sex procent. Mot jordbruket riktas hittills ingen betydande utsläppsstyrning.

Lösningar

För att minska utsläppen kan jordbruksarealen minskas med hjälp av en vegetarisk och fiskbaserad kost, minskat matsvinn, nya metoder för livsmedelsproduktion[1] och höjda skördenivåer. Den frigjorda arealen möjliggör skogsodling av marker med låg avkastning, vad gäller torvodlingar även återställning, övergång till våtmarksjordbruk eller bara uteslutning från jordbruk. På torvodlingar som fortfarande används för jordbruksproduktion bör man övergå från ettåriga växter till fleråriga och vattennivån bör höjas med hjälp av kombinerat dränerings- och bevattningssystem. På mineraljordar kan man ta i bruk odlingsmetoder som binder kol. Behandling av gödsel till biogas och återvunna näringsämnen möjliggör ett slut för ny röjning av torvmarker. Utsläppen från energianvändningen kan avlägsnas genom elektrifiering eller genom att byta bränslen i arbetsmaskiner och uppvärmningen.

Hinder och korrigerande åtgärder

Hinder: Det finns inga incitament för utsläppsminskning inom jordbruket.
Korrigerande åtgärd: Incitament införs för klimatåtgärder. Våtmarksodling garanteras rätt till jordbruksstöd och gradvis avlägsnas jordbruksstöden från torvmarker där vattenytan inte hålls på hög nivå. Nya incitament utvecklas som belöning för utsläppsminskningar när åkern lämnas utanför jordbruksanvändning. Miljöersättningssystemets stöd inriktas på de mest effektiva åtgärderna som minskar utsläpp. Finland bör främja förändringen även på EU-nivå, särskilt vad gäller torvmarker.

Hinder: Röjning är lönsamt.
Korrigerande åtgärd: Skiftesomfördelning uppmuntras och resurserna för förverkligandet ökas. Ett miljötillstånd införs för röjning av torvmarker. En avgift införs för förändring av markanvändningen. Samarbete mellan gårdar och vallfodermarknaden främjas.

Hinder: Marknaden för återvunna näringsämnen och odlingssubstrat som ersätter torv är svag.
Korrigerande åtgärd: Satsningarna på produktutvecklingen och kommersialiseringen av återvunna gödslingsprodukter och odlingssubstrat som ersätter torv ökas. Produkternas efterfrågan och kostnadskonkurrenskraft stöds. Utvecklingen av incitament främjas även på EU-nivå.

Hinder: Konsumenterna är vana vid animaliska produkter, och de är förmånliga.
Korrigerande åtgärd: Offentliga upphandlingar, kostrekommendationer och skolornas näringsfostran utnyttjas för att styra till allt mer klimatvänligare val. Metoder för att införa obligatorisk märkning av klimatpåverkan på förpackningar och utsläppsbaserad prisstyrning av livsmedel utreds.

Användning av skogar och våtmarker

Utsläppens nuläge

År 2019 utgjorde skogarnas trädbestånd, hedskogarnas jordmån och trävaror en sänka på 32,9 Mt. Utsläppen från sumpskogarnas jordmån, våtmarker (dvs. torvtäkter och misslyckade skogsdikningsområden) och arbetsfordonen var sammanlagt 9,3 Mt. Sammanlagt var nettosänkan av användningen av skogar och våtmarker 23,6 Mt. Beräkningsmässigt minskade sektorn Finlands nettoutsläpp med cirka 40 procent. Hittills har man inte haft någon egentlig klimatstyrning inom skogssektorn, men till förbättring av skogstillväxten har man styrt på lång sikt.

Lösningar

Utsläppen från användningen av skogar och våtmarker kan minskas genom att man övergår till kontinuerligt beståndsvård i sumpskogar, återställer sumpskogar med låg avkastning, slutar röja nya torvtäkter och efterbehandling av torvtäkter som befriats från torvproduktion. Sänkan kan däremot ökas genom att stärka mångfalden, vilket främjar skogstillväxten och förebygger skogsskador, och genom att förändra skogsbruket att binda mer kol. Att minska avskogningen och odla skog på jordbruksmarker och torvtäkter som inte längre används hjälper också. Trävaror som ersätter användningen av fossila bränslen och har längre livslängd både ökar trävarornas sänka och hjälper till att minska utsläpper från övriga sektorer.

Hinder och korrigerande åtgärder

Hinder: Skogsägarna saknar incitament för att öka kolbindningen eller mångfalden.
Korrigerande åtgärd: Ekonomiska incitament skapas för kolbindning. Man börjar med att utveckla kunskapsunderlaget och testa ett kolersättningssystem, där skogsägaren betalas stöd för utökat kolförråd. Frivillig kolhandel främjas också. Skogsvårdsval som stöder mångfalden fastställs, såsom upprätthållande av ett mångsidigt trädartförhållande, som villkor för beviljande av Kemera-stöd. Kemera-stöden förnyas så att de behandlar kontinuerlig beståndsvård och likåldrig skogsodling på samma sätt.

Hinder: Kemera-stöden styr mot likåldrig skogsodling även i sumpskogar.
Korrigerande åtgärd: Stöden och regleringen förnyas för att uppmuntra till kontinuerlig beståndsvård i sumpskogar, och för sumpskogar slopas stöden för underhållsdikning, plantskogsskötsel och skötsel av ungskog. Fler stöd införs för att återställa utsläppsrika sumpskogar till våtmarker.

Hinder: Regleringen av torvtäkter är bristfällig.
Korrigerande åtgärd: Torvtäkter borde efterbehandlas på ett sätt som minimerar klimat- och naturpåverkan. Efterbehandlingen av torvtäkter stöds så att det blir ekonomiskt lönsamt, eller så införs en skyldighet för efterbehandling. Ett beslut fattas om att stegvis slopa användningen av torv.

Hinder: Virket styrs till produkter med låg hållbarhet och utsläppsminskning.
Korrigerande åtgärd: Politik som ökar efterfrågan på virke granskas kritiskt och regleringen revideras. Till exempel säkerställer man att värmeproduktion som inte utgår från förbränning är i princip lönsammare än förbränning av virke. Samtidigt kan man fastställa blandningsskyldigheter för material där ersättning med träbaserade alternativ är rimligt. Man utreder hur en omfattande klimatstyrning av virkesanvändningen kunde förverkligas.

Avfallshantering

Utsläppens nuläge

De direkta utsläppen från avfallshanteringen var år 2019 1,8 Mt eller tre procent av de totala utsläppen. De mest betydande utsläppen uppstår när biologiskt avfall förmultnar i syrefria omständigheter på avstjälpningsplatsen (1,4 Mt). Därtill uppstår utsläpp vid hanteringen av avloppsvatten (0,2 Mt) samt vid kompostering och rötning av biologiskt avfall (0,1 Mt). Avfallshanteringens utsläpp (0,7 Mt) rapporteras inom energisektorn. Avfallshanteringen styrs med EU:s avfallsdirektiv och avfallslagen som baserar sig på den och som från och med år 2016 förbjöd deponering av biologiskt nedbrytbart avfall.

Lösningar

För att avsevärt minska mängden utsläpp bör man minska mängden avfall. Därför bör cirkulär ekonomi – i praktiken till exempel produkternas materialeffektivitet, hållbarhet och återanvändbarhet – observeras redan vid planeringen av produkter (se industri). Även konsumtionsvalen bör bli mer hållbara. När avfall emellertid uppstår, bör det sorteras bättre än tidigare. Därtill bör man ta i bruk bearbetningsprocesser som gör det möjligt att utnyttja nya avfallskomponenter som material.

Hinder och korrigerande åtgärder

Hinder: Incitament saknas för resurseffektiv produktplanering, och efterfrågan på återvunnet material är otillräckligt.
Korrigerande åtgärd: Incitament och reglering skapas för resurseffektivitet inom industrin (se industri). Avfallsförbränningens proportionella lönsamhet försvagas genom att avfallsskatten utvidgas till avfallsförbränningen och dess nivå höjs eller genom att överföra avfallsförbränningen till utsläppshandeln.

Hinder: Incitamenten för konsumenternas klimatvänliga val är svaga.
Korrigerande åtgärd: Rådgivning erbjuds om konsumtionsvalens klimatpåverkan och tjänster för cirkulär ekonomi. Miljöcertifikat som är anpassade till cirkulär ekonomi utvecklas. Koldioxidskatt för konsumtionsvaror och obligatorisk märkning av koldioxidavtryck på förpackningar utreds. Användningen av reparationstjänster stöds. På EU-nivå främjas konsumentens rätt till att få information om varornas hållbarhet och reparationsmöjligheter.

 

Publikationens baskunskaper

Rubrik

Korjausliike

Undertitel

Suomi kohti 1,5 asteen tavoitteen mukaisia ilmastotoimia

Författarna

Mariko Landström, Alexander Kohl, Samuli Puroila, Rasmus Sihvonen och Saara Tamminen

Publiceringsplats

Helsingfors

Publiceringsåret

2021

Utgivare

Sitra

Sidantal

145 s.

ISBN (PDF)

978-952-347-236-5

ISSN (PDF)

1796-7112

Ämne

klimatpolitik, klimatförändringar, utsläpp, kolneutralitet, energiproduktion, elektricitet, fjärrvärme, industri, byggd miljö, trafik, lantbruk, skogsbruk, skogar, avfallsbehandling, cirkulär ekonomi

Publikationsserie

Sitra utredningar

Publikations nummer

193

Vi rekommenderar

Läst den än?

Vad handlar det om?