Publicerad November 23, 2017

Ett offer, den som anpassar sig eller den som erbjuder lösningar?

Finlands eventuella roller i den globala hållbarhetskrisen
Författarna
Expert, Circulär ekonomi, Sitra
Expert, Circulär ekonomi, Sitra
Expert, Resursklok medborgare, Sitra
Expert, Circulär ekonomi, Sitra
Ledande Expert, Resursklok medborgare, Sitra
Direktör, Kolneutral cirkulär ekonomi, Sitra
Projektledare, Sitra
Expert, Circulär ekonomi, Sitra

1. Jordens begränsade bärkraft utmanar det nordiska välfärdsbegreppet

Välfärd kan i fortsättningen inte bygga på att naturresurser överkonsumeras och att fossila bränslen används. Den globala hållbarhetskrisen är rentav en existentiell utmaning för mänskligheten om de värsta hotbilderna besannas. Eftersom hållbarhetskrisen har uppstått till följd av människans handlingar måste å andra sidan människorna också kunna lösa den, åtminstone delvis. Lösningen är att gå över mot koldioxidneutral cirkulär ekonomi. Hållbara lösningar måste dock skapas och införas snabbt – det är redan väldigt bråttom. Det skulle vara en fördel för Finland att vara en föregångare här.

Den nordiska välfärdsmodellen grundar sig på paradigmen med ökad konsumtion och antagandet att vi har obegränsat med naturresurser och att den energi vi använder kan produceras med billiga fossila bränslen utan några bieffekter. Till följd av detta är vår ekonomi uppbyggd kring en energi- och naturresursintensiv tillverkningsindustri och fossil ekonomi. Även människors upplevda välmående har i stor utsträckning varit bunden till att äga produkter och till förmögenhet.

Den globala hållbarhetskrisen med klimatkrisen, överexploatering av naturresurser och ekosystemens försämrade funktionsförmåga i centrum, tvingar oss att uppdatera vår uppfattning av ekonomi och välfärd. 1900-talets samhällsutveckling och ekonomiska utveckling har i hög grad uppnåtts tack vare fossila bränslen – olja, stenkol och naturgas. Dessa gjorde det möjligt att tillverka mycket fler produkter än tidigare. Nu befinner vi oss dock i ett läge där nackdelarna med denna verksamhetsmodell har blivit större än fördelarna.

Vi behöver en radikal kursändring från de nuvarande sätten att producera och förbruka energi och naturresurser. Samtidigt behöver vi ta hand om funktionsförmågan hos våra ekosystem som är viktiga för att hejda och anpassa oss till klimatförändringen och som producerar naturresurser.

Bakgrunden till hållbarhetskrisen är befolkningsökningen och den rådande välfärdsuppfattningen som bygger på ägande och materiell konsumtion. På 1850-talet fanns det mindre än en miljard människor på jorden. Nu, cirka 170 år senare, finns det cirka 7,5 miljarder människor. Folkmängden förutspås öka till cirka 8,5 miljarder fram till 2030 och till 9,7 miljarder fram till 2050. År 2100 förutspås det redan finnas över 11 miljarder människor. Dessutom har människor hela tiden eftersträvat en högre levnadsstandard och velat äga mer än tidigare.

Hållbarhetskrisen har två sidor: hot och relativ möjlighet. Den globala hållbarhetskrisen kan rentav bli en utmaning som hotar mänsklighetens existens om de värsta effekterna av krisen blir verklighet. Om och när krisen först börjar saktas ner och sedan lösas genom att övergå till hållbara tillvägagångssätt, medför den också möjligheter. Ekonomiskt kan åtminstone de relativa vinnarna vara de stater som finns bland föregångarna som griper de möjligheter övergången ger och utnyttjar den globala marknadspotential den skapar. Förlorarna bland de nuvarande industriländerna är de som försöker upprätthålla och bevara gamla modeller.

Vi måste gå över från slit-och-slängkulturen som belastar klimatet mot koldioxidneutral cirkulär ekonomi, och det måste ske mycket snabbt.

Eftersom hållbarhetskrisen har uppstått till följd av människans handlingar, har vi också möjlighet att lösa krisen med våra egna handlingar – åtminstone delvis. Det här kräver dock nytänkande och förändring av hela samhällets verksamhet. De antaganden och modeller som vår ekonomiska tillväxt och vår välfärdsuppfattning har grundat sig på de senaste decennierna fungerar inte längre. Vi måste gå över från slit-och-slängkulturen som belastar klimatet mot koldioxidneutral cirkulär ekonomi, och det måste ske mycket snabbt.

När klimatkrisen ska lösas handlar det inte bara om hur och med vilka bränslen energin ska produceras. Förutom energiproduktionen måste samhället snabbt bli koldioxidsnålt och resursklokt. Förändringen gäller så väl produktion, städer, landsbygd, mobilitet, byggande och finansieringssektorn som staternas beslut. Individernas livsstil måste också ändras betydligt: konsumtionskulturen måste förändras.

Den andra sidan av hållbarhetskrisen är att den och försöken att lösa den har gett upphov till en av världens största och snabbast växande marknader. Finland och de andra nordiska länderna har en utmärkt möjlighet att få en ansenlig andel av den här marknaden – förutsatt att vi vill vara de som löser krisen och bli en av föregångarna med att skapa hållbara lösningar och skapar en uppmuntrande verksamhetsmiljö och en fungerande hemmamarknad.

 

 2. Hållbarhetskrisen syns redan nu

De negativa följderna av klimatförändringen är redan verklighet. Mångfalden i naturen minskar också med fart. Vi kan inte vänta längre med att lösa det.

 Mänskligheten är beroende av naturresurser och naturens funktioner. Ekosystemtjänster är immateriella och konkreta fördelar från naturen som människan värderar. De är bland annat näring, läkemedel, byggnadsmaterial, rekreationsmöjligheter och annan naturverksamhet, såsom den ekologiska växelverkan mellan pollinerare och växter samt rening av grundvattnet och andningsluften.

Ekosystemtjänsterna håller på att försvagas i och med den globala hållbarhetskrisen. Samtidigt har mångfalden i naturen redan utarmats dramatiskt. Organismsamhällen med få arter har sämre förmåga att stå emot störningar och återhämta sig från dem än vad ett samhälle med mångfald har.

Den viktigaste faktorn som har den största effekten på organismernas utrotningshotning är förändringarna som sker i deras livsmiljö: byggande av städer och vägar, avverkning av skogar, gruvverksamhet, röjning av åkrar, användning av bekämpningsmedel, torrläggning av våtmarker, uppdämning av åar, spridning av främmande arter och de många typer av ofta oförutsebara effekter som klimatförändringen medför.

 De allvarliga risker som försvagade ekosystemtjänster och en kollaps av de globala ekosystemen medför är än så länge inte tillräckligt välkända. Konsekvenserna de kan ha på människors hälsa, välfärd, utkomst och till exempel matproduktionen kan dock vara dramatiska. I takt med biodiversitetens bortfall har många ekosystems förmåga att sköta om vår jord, till exempel svara mot klimatförändringen eller föroreningarna, försämrats.

I den finländska diskussionen om hållbar utveckling har den här saken inte framhållits, och den har inte systematiskt utnyttjats för att förstå de planetära villkoren. Nu behövs mer krismedvetenhet för att en snabb samhällelig övergång ska vara möjlig. Utvecklingen följs med genom olika slags indikatorer, men situationen och hur den utvecklas ställs inte ordentligt i relation till de planetära villkoren, som ändå tydligt fastställer gränserna för tryggt liv på jorden.

I framtiden måste mycket mer uppmärksamhet fästas vid ekosystemtjänsterna och naturens mångfald både i forskningen och i den offentliga debatten. Perspektivet måste vidgas från koldioxidavtrycket, det vill säga de negativa effekterna, till djupare biokapacitet. Med biokapacitet avses hur stort koldioxidavtryck vår jordglob klarar av. Ett motargument man ofta hör är att Finlands biokapacitet är mångdubbelt större än finländarnas ekologiska fotavtryck. I en värld med globalt ansvar får man inte invagga sig i det här, för våra egna konsumtionsval inverkar också på den försämrade biokapaciteten på andra håll i världen.

Hållbarhetskrisen, de bakomliggande orsakerna och följderna av den är väldigt komplex och alla fenomen från biokapacitet till ekosystemtjänster, klimatkrisen, överexploateringen av naturresurser och slutligen människans välfärd har ett samband med varandra.

I denna promemoria fokuserar vi på att behandla klimatkrisen och överexploateringen av naturresurser och de lösningar och möjligheter som finns för dessa.

 

Bråttom att minska utsläppen

Klimatförändringen beror på växthusgasutsläpp, i synnerhet av koldioxid, som mänsklig aktivitet ger upphov till. Uppvärmningen av klimatet inverkar direkt och indirekt på våra liv till exempel genom vädret, ekonomin och säkerheten. Det finns knappast någon sektor som ett förändrat klimat inte skulle inverka på.

De mest kända konsekvenserna av klimatförändringen är extrema väderfenomen. På vissa håll i världen ökar den tryckande hettan och torka som försvårar matproduktionen. På andra håll medför översvämningar och stormar och högre havsnivåer allvarliga svårigheter. Klimatförändringen kan också öka spridningen av smittsamma sjukdomar. När klimatförändringens extrema fenomen blir verklighet kan det också bli fler krig, konflikter och flyktingströmmar i vissa områden i världen när människor kämpar om avtagande utrymme, mat och rent vatten.

I Finland blir klimatet varmare en och en halv eller två gånger snabbare än det globala genomsnittet, och ännu snabbare på de arktiska områdena.  Förändringen i de arktiska områdena snabbar å andra sidan upp förändringen överallt i världen, när istäckena smälter, den mörka markytan blir bar och binder mer värme, och metan kan frigöras i luften. I Finland blir klimatet varmare i synnerhet på vintern. Växtsäsongen blir längre, men skadedjur och sjukdomar rör sig också längre norrut.

Inget land kan blomstra i en värld som är mörbultad av klimatförändringen.

Många globala fenomen som klimatförändringen orsakar har också indirekt inverkan på Finland. Ett varmare klimat kan på det södra halvklotet göra det omöjligt att leva på stora landområden och orsaka klimatlandsflykt som också märks hos oss. I Finland har en förlängd växtsäsong setts som ett positivt fenomen, vilket tyder på ett snävt perspektiv. Inget land kan blomstra i en värld som är mörbultad av klimatförändringen.

Den kanske mest omfattande undersökningen av de världsomfattande ekonomiska konsekvenserna av klimatförändringen har gjorts av Världsbankens före detta chefsekonom Lord Nicholas Stern och hans arbetsgrupp. Sterns rapport[1] publicerades 2006 och utkom som bok ett år senare. Enligt den hotar klimatförändringen bli mänsklighetens största och mest omfattande marknadsstörare. För att undvika de värsta effekterna av klimatförändringen krävs årliga investeringar på cirka en procent av världens bruttonationalprodukt. Om de motåtgärder som dessa investeringar möjliggör inte genomförs, skulle klimatförändringen orsaka en permanent sänkning av bruttonationalprodukten med cirka 5–20 procent. Även om rapporten kritiserades i vissa kretsar för att den överskattade klimatförändringens konsekvenser, anser många naturvetare att klimatförändringens konsekvenser är betydligt värre än vad Stern uppskattat.

Under de kallaste perioderna av den senaste istiden för 20 000 år sedan var jordens medeltemperatur uppskattningsvis 6 grader lägre än i dag.  Nu förväntas i värsta fall en förändring som är lika stor som vid istiden, men åt det varmare hållet.  Skillnaden är också att förändringen nu sker på mycket kort tid, det vill säga på några hundratals år.

Klimatet har naturligtvis växlat så länge världen har funnits, men förändringarna har skett långsamt. Under de kallaste perioderna av den senaste istiden för 20 000 år sedan var jordens medeltemperatur uppskattningsvis 6 grader lägre än i dag.  Nu förväntas i värsta fall en förändring som är lika stor som vid istiden, men åt det varmare hållet.  Skillnaden är också att förändringen nu sker på mycket kort tid, det vill säga på några hundratals år.  Klimatuppvärmningen har gått snabbare under de senaste 35 åren. Av de 17 varmaste åren har 16 varit under 2000-talet.[2] När förändringen i klimatet är för snabb eller för stor, hinner jordens ekosystem och mänskligheten inte anpassa sig till den förändrade situationen.

Den globala kolbudgeten är redan nu begränsad. Med kolbudget avses den mängd klimatutsläpp som mänskligheten kan låta bolma ut i atmosfären utan att orsaka bestående skador. För att vi inte ska gå över en klimatuppvärmning på två grader, måste vi begränsa alla kommande koldioxidutsläpp till under 700 gigaton koldioxid. För närvarande är de globala koldioxidutsläppen cirka 40 gigaton per år. Om utsläppen inte börjar minska snabbt, kommer kolbudgeten att överskridas på mindre än 18 år.[3] I praktiken innebär det att de nuvarande utsläppen måste minska till noll redan innan halva århundradet har gått, och därefter måste utsläppen snabbt bli negativa, det vill säga lika mycket koldioxid måste avlägsnas från atmosfären under det här århundradet som den återstående kolbudgeten är.[4] Parisavtalet förutsätter också negativa utsläpp av Finland de kommande decennierna.[5]

I juni 2017, strax innan G20-toppmötet, drev världens ledande klimatexperter på stater och företag genom en text i vetenskapstidningen Nature att omedelbart ta tag i förebyggandet av klimatförändringen. Enligt dem har man tre år på sig för åtgärderna för att uppnå målen i Parisavtalet.[6]

 

Överexploatering av naturresurser kan även få ekonomin att krisa

Samtidigt som jordens befolkning ökar med cirka 1,5 miljarder människor under de kommande 15–20 åren, kommer tre miljarder nya konsumenter upp i medelklassen. Det har även förutspåtts att 70 procent av världens befolkning bor i städer med över tio miljoner invånare före 2050. Dessa faktorer ökar betydligt efterfrågan på råvaror under de kommande 20 åren, vilket återspeglas i tillgången och priserna på råvaror.

Jordens befolkning använder redan nu för mycket naturresurser i förhållande till jordens bärkraft. För den nuvarande konsumtionen skulle vi behöva 1,5 jordklot. Om befolkningsmängden ökar och konsumtionen stiger enligt prognoserna, behöver vi 2050 redan 2,5–4 jordklot för att producera den mängd naturresurser som behövs, för att hålla oss inom gränserna för bärkraften.

Under de kommande 20 åren kommer världen enligt prognoserna att behöva 32 procent mer energi, 57 procent mer stål, 139 procent mer rent vatten och rentav 178–249 procent mer odlingsmark än under den föregående 20-årsperioden, för att tillfredsställa den växande befolkningens behov.[7] Vi har hamnat i en situation där vi hela tiden äter upp mer och mer av kommande generationers naturresurslager.

Man kunde dock redan nu svara på den ökade befolkningsmängden och levnadsstandarden utan att utöka odlingsarealen och öka användningen av gödsel, om man i matproduktionen skulle övergå till smartare lösningar och producera sådan näring som ger den bästa avkastningen i förhållande till insatsen. Till exempel krävs det mer vatten och odlingsareal för ett kilo kött än för motsvarande mängd växtprotein.

Till följd av överexploateringen av naturresurser blir det en fråga om självförsörjning och konkurrenskraft för olika länder och områden att säkerställa tillgången på råvaror. Till exempel produceras cirka 90–95 procent av en mycket ovanlig jordmetall som behövs i vissa högteknologiska produkter i vissa områden i Kina. Om Kina skulle besluta sig för att begränsa exporten av dessa ovanliga jordmetaller, skulle bland annat världens elektronikindustri kunna hamna i svårigheter. Det är en av orsakerna till att många länder redan nu noterar värdet av att ta tillvara värdefulla ämnen och återvinna.

Fosfor är också en livsviktig naturresurs. Det är huvudsakligen tre länder som står för fosforproduktionen: USA, Kina och Marocko. De fosforreserver man känner till uppskattas ta slut redan om cirka 50 år. Det kan innebära en katastrof för det nuvarande jordbruket som konsumerar mycket fosfor och kan innebära att matproduktionen rentav halveras.

En höjning av priset på råvaror har även negativa effekter för en ekonomi som den som Finland har. Den kan leda till att tillväxtpotentialen från den teknologiska utvecklingen minskar och att vår levnadsstandard försämras.

 

3. Två sidor av hållbarhetskrisen

 Lösningen på hållbarhetskrisen och ekonomin går hand i hand. Åtgärder borde vidtas snabbt, i synnerhet om vi åtminstone vill behålla den nuvarande ekonomiska nivån, för att inte tala om att uppnå ekonomisk tillväxt. Vi borde snabbt lösa de skadliga externa effekterna av den ekonomiska tillväxten, såsom klimatkrisen, överexploateringen av naturresurser och biodiversitetbortfallet. Det skulle också möjliggöra en ny typ av ekonomisk tillväxt i och med att det skulle uppstå en marknad för rena lösningar.

 Lösningen på hållbarhetskrisen och strävan efter en ny slags ekonomisk tillväxt är dock inte det enda alternativet för mänskligheten när hållbarhetskrisen utmanar världen. Alternativen har tagits upp bland annat i Aleksi Neuvonens promemoria Framstegets nya koppling som Sitra publicerade i juni 2017.

I den offentliga diskussionen har det framkommit ett alternativ som innebär att vi kunde begränsa befolkningstillväxten och konsumtionen till en låg nivå.  Det skulle innebära att befolkningstillväxten skulle dämpas och att den ekonomiska tillväxten skulle avstanna åtminstone i industriländerna. Detta alternativ är dock väldigt svårt, om inte omöjligt, att förverkliga. Det är mycket osannolikt att konsumenterna i industriländerna skulle vara beredda att begränsa sin konsumtion som bygger på naturresursanvändning, åtminstone inte tillräckligt snabbt. Genomsnittsmedborgarens konsumtionsmängder torde förbli desamma inom den närmaste framtiden, även om konsumtionens tyngdpunkter skulle förändras lite. För att miljökonsekvenserna av konsumtionen ska kunna tyglas, behövs nya, mer hållbara produkter och tjänster. Sådana finns inte i tillräcklig utsträckning på marknaden, men företag har ändå börjat utveckla dem i all snabbare takt. Å andra sidan är staterna inte heller redo att ge upp sin strävan efter ekonomisk tillväxt. Dessutom skulle det vara moraliskt fel att förhindra utvecklingsländernas utveckling och hindra dem som bor där från att få sina basbehov tillgodosedda eller få tillgång till basvaror.

Ju längre man skjuter upp lösningen av de problem de externa effekterna medför, desto dyrare blir det att lösa dem.

Ett alternativ är också att den nuvarande mänskligheten fortsätter leva och konsumera som hittills och låter kommande generationer lösa de skadliga externa effekterna av den gångna och den nuvarande ekonomiska tillväxten. Även om vi med den nuvarande operativa modellen är på väg i den riktningen, är det etiskt fel. På längre sikt är det även en ohållbar väg ekonomiskt. Ju längre man skjuter upp lösningen av de problem de externa effekterna medför, desto dyrare blir det att lösa dem.  Då kan det också framkomma oåterkalleliga förändringar i såväl klimatet som i biodiversiteten, som inga pengar i världen kan rätta till.

Den ekonomiska tillväxten och välfärden kan i framtiden bara grunda sig på att de inte har någon som helst koppling till överexploatering av naturresurser och klimatutsläpp.

Eftersom det är vi människor som har orsakat hållbarhetskrisen, kan vi också lösa den om vi så vill. Det bästa alternativet är att snabbt ta tag i att lösa hållbarhetskrisen. I fortsättningen skulle det också möjliggöra global ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten och välfärden kan i framtiden bara grunda sig på att de inte har någon som helst koppling till överexploatering av naturresurser och klimatutsläpp.

Vid en riktig frånkoppling måste man också så långt det är möjligt undvika den så kallade rebound-effekten . Det avser ett fenomen där man å ena sidan fattar bra, hållbara beslut, men å andra sidan utnyttjar den nytta som uppnåtts för ogynnsamma saker. Till exempel kan en del av de pengar man sparar på energibesparingar läggas på ny konsumtion, som å sin sida orsakar nya utsläpp. När kostnadseffektiviteten hos de förnybara energilösningarna förbättras kan energikonsumtionen också öka märkbart, när vi invaggar oss i att den förnybara energin är förhållandevis utsläppsfri. Rebound-fenomenet kan motverkas genom att granska helhetskonsekvenserna på miljön av vår verksamhet i stället för konsekvenserna av enskilda saker.

 

Utmaningen med befolkningstillväxt och ökad konsumtion

Vikten av att lösa hållbarhetskrisen blir större när vi tittar på befolkningsprognoserna. Enligt FN:s rapporter kommer över hälften av befolkningsökningen fram till 2100 från Afrika, där befolkningsmängden väntas fördubblas fram till 2050. Samtidigt förväntas urbaniseringen vara fortsatt kraftig. År 1950 bodde cirka 30 procent av världens befolkning i städer, 2014 var siffran redan cirka 54 procent och den förväntas stiga till två tredjedelar av världens befolkning före mitten av det här seklet.

Det är problematiskt att befolkningsökningen förutspås ske till stora delar i områden där klimatförändringsriskerna har bedömts vara störst, det vill säga i Afrika söder om Sahara samt i Syd- och Sydostasien.

Enligt olika uppskattningar bor redan nu 45–60 procent av jordens befolkning i kustområden, och den största delen av megastäderna med över 2,5 miljoner invånare ligger i kustområden. Om klimatförändringen kraftigt försämrar levnadsförhållandena nära ekvatorn eller om det blir svårare att leva vid kusterna på grund av att havsytan stiger och extrema väderfenomen ökar, ökar hotet av obeständighet och både de ekonomiska och de mänskliga förlusterna ökar.

Av världens ekonomiska tillväxt förväntas en betydligt större del än tidigare komma från utvecklingsekonomierna i Asien och Afrika. Utvecklingsekonomiernas (E7) tillväxttakt förutspås bli rentav dubbelt så stor som den ekonomiska tillväxten i de utvecklade ekonomierna (G7).  Utvecklingsekonomiernas ekonomiska tillväxt understöds naturligt av en ökning av ung befolkning i arbetsför ålder, medan befolkningstillväxten i industriländerna mattas av betydligt eller blir rentav negativ, vilket höjer försörjningskvoten och minskar den ökade arbetskraftens andel som faktor bakom ekonomisk tillväxt.

Det finns också en nära koppling mellan befolkningsökningen och den ekonomiska tillväxten i utvecklingsländer och den förutspådda ökningen av växthusgasutsläpp och förbrukning av naturresurser. Växthusgasutsläppen har förutspåtts ungefär fördubblas under de kommande 50 åren, och den största orsaken till det är de kolintensiva industribranscherna i utvecklingsländerna.[8]

 

Marknaden för lösningar

Det finns också enorma möjligheter med de befolkningsmässiga och ekonomiska utvecklingsförlopp som beskrivs ovan. Övergången till ett utsläppssnålt samhälle skapar en enorm ekonomisk potential och utvecklingsekonomierna behöver inte nödvändigtvis gå samma naturresursslösande och utsläppsintensiva väg som industriländerna har gått.

Världsbanken har uppskattat att en dämpning av klimatförändringen med hjälp av intelligent design inom trafik och energieffektivitet kunde ge en ökning av bruttonationalprodukten till uppskattningsvis cirka 1 800–2 600 dollar år 2030 (jämfört med en situation där inga åtgärder har gjorts). Det skulle även medföra att 94 000 fall av för tidig död skulle undvikas.[9]

Gruppen New Climate Economy som består av ekonomiska experter och politiska opinionsbildare har å sin sida bedömt att det vid normal ekonomisk utveckling kommer att göras investeringar på global infrastruktur för omkring 89 000 miljarder dollar åren 2015–2030. Om man vill att den nya infrastrukturen ska stödja övergången mot ett koldioxidsnålt samhälle, bör 4 100 miljarder dollar läggas till den summan.[10]

I en utredning som publicerades 2015[11] bedömde Sitra och konsultbolaget Frost & Sullivan framtidsutsikterna för cleantech-marknaden som är viktig för Finland. En omfattande analys av den globala marknaden för cleantech och intelligenta lösningar fram till 2050 talar om att de viktigaste megatrenderna för koldioxidsnål affärsverksamhet är klimatförändringen, förnybar energi, intelligenta gröna lösningar, utsläppssnål framtidskommunikation, urbanisering och utveckling av infrastrukturen (se bild 1 och rutan nedan).

Bild 1. Prognos som konsultbolaget Frost & Sullivan gjort upp åt Sitra (2015) om den koldioxidsnåla marknaden som megatrenderna ger upphov till fram till 2050.

 

En gemensam nämnare för de nämnda megatrenderna är intelligenta städer. I storstäder går det att få enorma mängder människor på en mindre yta med på nya, utsläppsnåla modeller. Dessa städer kan fungera som försöks- och utvecklingsplattformar för utsläppssnåla och resurseffektiva lösningar.

Framtida global marknad för cleantech och intelligenta lösningar

  • Marknadsvärdet som de intelligenta städerna kommer att ge upphov till stiger till fenomenala 1 600 miljarder dollar redan fram till 2020.
  • Det finns redan 26 intelligenta storstäder i världen 2026, hälften av dem i Asien. Intelligenta produkter och tjänster ersätter traditionella produkter och ger därmed möjlighet till koldioxidsnål tillväxt.
  • Runt om i världen kommer det att spenderas enorma summor på att utveckla infrastrukturen. Användning av miljövänliga byggnadsmaterial kombinerat med återvinning av material är ett viktigt utvecklingssteg mot en koldioxidsnål framtid.
  • Det är livsviktigt med ett trafiknät som är mer intelligent, långt integrerat och som i stor utsträckning fungerar med hjälp av el och bränslen som ger låga utsläpp, för att det i framtiden ska gå att förhindra att koldioxidutsläppen ökar i framtiden. Till den utsläppssnåla trafiken hör en årlig marknad på cirka 4 700 miljarder dollar före 2050.
  • Systemen som gör det möjligt med automatisk körning och förarlösa bilar kan fram till 2050 ge en omsättning på 3 600 miljarder dollar årligen.
  • Före 2050 förväntas marknaden för förnybar energi täcka över 40 procent av världens energiutbud och uppnå en marknadsstorlek på 800 000 miljarder dollar per år.
  • Marknaden för trafiksektorns biobränslen förutspås också få en betydande del av marknaden i energibranschen, och det årliga värdet 2050 förutspås vara 757 miljarder dollar.
  • Teknologin för att ta tillvara, sortera och förädla avfall är hörnstenen i cirkulär ekonomi och har en avgörande ställning i världen 2050 genom att hantera 2,8 miljarder ton kommunalt avfall.
  • Hanteringen av det fasta kommunala avfallet och skötseln av vattennätverken utgör sammanlagt en miljardmarknad före 2050.

Storleken på cleantech-marknaden – om man inte tar med den utsläppsnåla trafiken – förväntas bli enorm före 2050, med en årlig marknad på nära 3 000 miljarder dollar. Norden och Finland kan vara föregångare och ha en stor roll i utvecklingen och utbudet av koldioxidsnåla, resurseffektiva och intelligenta lösningar för den här marknaden. Den globala marknaden för utsläppssnål trafik och elbilar är ännu större. Enligt vad som framgår i rutan ovan förväntas den växa till en marknad på 4 700 miljarder dollar per år. År 2014 var värdet på marknaden i fråga 597 miljarder dollar, men den förväntas alltså mångdubblas de kommande decennierna.

Dessa enskilda prognoser visar på storleksklassen på de investeringar som mänskligheten står inför för att hantera hållbarhetskrisen och för att uppnå en ekonomisk tillväxt som är anpassad till jordklotets bärkraft. De länder och företag som klarar av att utveckla intelligenta, koldioxidsnåla och resurskloka lösningar kommer att uppnå de största fördelarna på den snabbt växande marknaden. De länder och företag som står emot och dröjer med förändringen blir åskådare.

 

4. Byggklossar för koldioxidneutral cirkulär ekonomi

Om man inte gör något för att lösa hållbarhetskrisen snart, kommer prislappen för att åtgärda skadorna att stiga. 

Övergången mot en koldioxidneutral cirkulär ekonomi måste inledas i rask takt, det finns ingen tid att förlora. Om man inte gör något för att lösa hållbarhetskrisen snart, kommer prislappen för att åtgärda skadorna att stiga.  Till följd av passiviteten kommer vi att uppnå en brytpunkt och efter den kommer inga pengar i världen att räcka till för att reparera skadorna.

För att lösa hållbarhetskrisen måste nivån på ambitionerna i de internationella avtalen höjas och de saker som överenskommits genomföras i rask takt, en hemmamarknad för koldioxidneutral cirkulär ekonomi skapas på nationell nivå och befintliga lösningar snabbt skalas samtidigt som nya disruptiva lösningar utvecklas. Dessutom måste markanvändningen planeras om så att den maximerar bindningen av koldioxid från atmosfären, det vill säga så kallade negativa utsläpp.

Problemet med hållbarhetskrisen är knappast det att den inte erkänns. Det är snarare fråga om att hållbarhetskrisen inte tas på tillräckligt stort allvar och att man sölar med åtgärderna. Just nu saknas krismedvetenhet i världen.

 

Ambition i det internationella avtalet

Under det 21:a partsmötet för FN:s klimatkonvention i Paris kom man den 12 december 2015 överens om ett nytt, täckande klimatavtal. För första gången meddelade som så gott som alla länder i världen att de är redo att vidta åtgärder för att begränsa klimatförändringen. USA meddelade dock 2017 att de frigör sig från Parisavtalet när president Trumps administration hade tagit makten. Det här ledde till en het debatt runt om i världen. Det viktigaste budskapet i reaktionen var dock att de andra länderna fortsätter att agera för att begränsa uppvärmningen av klimatet i enlighet med Parisavtalet. Framtiden kommer dock att utvisa vad de andra ländernas, exempelvis Saudi-Arabiens, verkliga reaktion på USA:s avhopp blir.

Målet med Parisavtalet är att begränsa höjningen av jordens medeltemperatur till klart under två grader i förhållande till den förindustriella tiden och sträva efter åtgärder för att begränsa uppvärmningen till under 1,5 grader. Förutom mål för minskade utsläpp innehåller avtalet ett långsiktigt mål för anpassning till klimatförändringen samt ett mål att rikta finansieringen mot en koldioxidsnål utveckling som är hållbar för klimatet. Med fem års mellanrum kontrolleras parternas framsteg i förhållande till avtalsmålen, och den första helhetsöversynen sker 2023.

Internationella klimatavtal, även Parisavtalet, har kritiserats eftersom verkställandet av dem har varit för långsam. Internationella avtal är dock den enda vägen att gå för att världen ska kunna ha ett gemensamt mål och en gemensam tidtabell för att minska utsläppen tillräckligt snabbt. Just nu är de olika ländernas åtaganden att minska på utsläppen inte tillräckligt ambitiösa för att uppnå målen i Parisavtalet.

Även om Europeiska unionen är känd som en föregångare när det gäller införandet av utsläppssnål energi, måste även EU uppdatera sina klimatmål så att de överensstämmer med Parisavtalet. I en utredning[12] som Sitra och Ecofys publicerade 2016 granskade man hur ambitiösa EU:s och Finlands mål att minska på utsläppen för att nå målen i Parisavtalet är. I granskningen användes både en modell som strävar efter rättvisa och en modell som är ekonomiskt optimerad. I den modell som är ekonomiskt optimerad granskas utsläppsalternativ som går att genomföra ekonomiskt och tekniskt, och som minimerar de totala kostnaderna för världens länder. I den rättvisa modellen bedömer man utsläppsminskningarna i förhållande till andra länders åtgärder genom att använda en rad rättvisegrunder såsom historiskt ansvar för klimatförändringen och förmåga att minska på utsläppen.

Enligt utredningen måste EU i den rättvisa modellen istället för det nuvarande målet på 40 procent minska sina utsläpp med 75 procent fram till 2030 och med 164 procent fram till 2050. Enligt den ekonomiskt optimerade modellen måste EU:s mål för minskade utsläpp höjas till 50 procent före 2030.

Finlands rättvisa mål för minskade utsläpp 2030 skulle vara 60 procent istället för nuvarande 50 procent, och målet för 2050 skulle vara 152 procent! Det innebär att Finland då måste binda mer koldioxid ur atmosfären än vad vi släpper ut.[13] Negativa utsläpp kan uppnås bland annat genom att maximera kolbindningen i skog och mark eller genom att utveckla tekniska lösningar för att ta tillvara och använda koldioxid eller lagra det.  Enligt den ekonomiskt optimerade modellen bör Finland minska sina utsläpp med 60 procent fram till 2030 och med 130 procent fram till 2050.

I Finland är det fortfarande ganska vanligt med uppfattningen att ett litet lands utsläpp inte har någon betydelse på global skala. Man tänker att det bara är åtgärder i länder med stora utsläpp som har någon betydelse. Även om Finland har ett litet koldioxidavtryck, kan Finland genom en ambitiös hemmamarknad uppnå stor global betydelse genom att skapa lösningar för världsmarknaden (s.k. koldioxidhandavtryck). Ambitiösa klimatmål utmanar företag att tävla mot varandra med de mest effektiva koldioxidsnåla lösningarna som också kan säljas till andra länder.

 

Befintliga lösningar bör användas bättre

Brådskan med att lösa klimatförändringen är uppenbar, och det finns ingen tid att förlora. Därför måste alla metoder som finns användas för att uppnå målet. För att minska på utsläppen behövs både nya inkrementella och disruptiva innovationer. Inkrementella innovationer hjälper oss minska på utsläppen och förbrukningen av naturresurser med hjälp av de operativa modeller som finns. Disruptiva innovationer förändrar å sin sida helt vårt sätt att handla. För att utveckla båda typerna av innovationer behövs satsningar på forsknings- och utvecklingsarbete.

Eftersom det brådskar med att bekämpa klimatförändringen är det en utmaning att satsningar på forskning och utveckling inte börjar bära frukt förrän flera år senare, medan den kritiska tiden för att bekämpa klimatförändringen är nu. Tidsspannet från forskning till omfattande förverkligande är irriterande långt med tanke på klimatförändringen. Därför är det också oerhört viktigt att vi förutom att utveckla nya lösningar också till fullo utnyttjar de lösningar som redan finns för att minska på utsläppen.

I utredningen Green to Scale[14] som Sitra publicerade 2015 granskades potentialen hos befintliga lösningar att minska utsläppen. I utredningen analyserades 17 lösningar som har konstaterats fungera för att minska utsläppen, och det konstaterades att man genom att kopiera lösningar som tillämpas i olika länder till motsvarande förhållanden kunde uppnå en årlig minskning av CO2-utsläpp fram till 2030. Det motsvarar den fjärdedel av utsläppen i världen. Att till fullo skala upp lösningar som redan konstaterats fungera i ett land till andra lämpliga länder skulle spara på kostnaderna med tiden.

De nordiska länderna har också möjlighet att hjälpa andra länder att minska på utsläppen. I utredningen Nordic Green to Scale [15]som var en uppföljning till utredningen Green to Scale som fokuserade på Norden och publicerades 2016 analyserades exempel på tillämpningen av lösningar som minskar utsläppen i Norden. I utredningen konstaterade man att genom att skala upp användningen av 15 nordiska klimatlösningar i lämpliga länder kunde minska utsläppen med fyra gigaton fram till 2030, vilket motsvarar alla EU-länders nuvarande utsläpp. Förutom minskade utsläpp skulle omfattande användning av dessa 15 lösningar också medföra andra märkbara fördelar. De skulle bland annat förbättra luft- och vattenkvaliteten, öka antalet lokala arbetsplatser, förbättra energisäkerheten, skära ner bränslekostnaderna, minska på trafikstockningarna och hjälpa till att bevara mångfalden i naturen.

Världen behöver också helt nya lösningar som snabbt minskar utsläppen, men samtidigt måste de lösningar som finns utnyttjas bättre. Behovet av innovationer och ny teknologi kan inte användas som ursäkt för att söla, utan de lösningar som finns att tillgå måste man ta tag i redan nu.

Det behövs offentliga satsningar på forsknings- och utvecklingsarbete och för att få ut nya lösningar på marknaden och främja pilotprojekt. Till det behövs inte alltid mer eller ny finansiering, utan de befintliga finansieringsinstrument som finns ska riktas in på ett nytt sätt. I Finland använder till exempel staten och kommunerna omkring 30 miljarder euro årligen på offentliga upphandlingar. Beklagansvärt ofta riktar sig upphandlingarna dock till gamla lösningar som belastar miljön, även om det redan finns nya och bättre lösningar att tillgå. Genom att främja nya koldioxidsnåla lösningar genom offentliga upphandlingar kan vi minska på växthusgasutsläppen, men också stödja verksamhetsförutsättningarna för och utvecklingen av cleantech-branschen. Det skulle också hjälpa till att skapa arbetsplatser i branschen och stödja företag med referenser från hemmamarknaden i deras strävan att komma ut på den växande världsmarknaden.

 

Finland och övriga Norden modelländer för cirkulär ekonomi

Cirkulär ekonomi som förhindrar överexploatering av naturresurser och främjar en övergång från fossil ekonomi, är åtminstone en dellösning för att lösa klimatkrisen. Cirkulär ekonomi är motsatsen till den nuvarande lineära ekonomiska modellen, där naturresurser ständigt används mer och av dem tillverkas produkter som för snabbt bränns upp eller hamnar på avstjälpningsplatsen. Genom den cirkulära ekonomins lösningar går det att rentav halvera klimatutsläppen i vissa branscher och öka välmåendet och främja förnyelsen i samhället och därigenom även konkurrenskraften.

I en cirkulär ekonomi används material mer sparsamt och produkter framställs som stannar kvar i omlopp och behåller sitt värde så länge som möjligt eller rentav ökar i värde medan de är i omlopp. Man försöker göra produkter med högre förädlingsvärde av avfall och sidoströmmar. Då uppstår det minimalt med spill och avfall. I en cirkulär ekonomi ersätts framställning av produkter av nya råvaror med underhåll, återanvändning och återvinning.

Intelligenta lösningar och digitaliseringen är centrala i cirkulär ekonomi. Med intelligens skapas ökat värde för produkterna och digitala lösningar gör det möjligt att utveckla affärsmodeller med produkter som tjänst. Då kan människor få den nytta en produkt ger som en tjänst utan att de själva behöver äga och underhålla produkter. Affärsmodellen med produkter som tjänst gör det möjligt att förbättra resurseffektiviteten, eftersom produkternas användningsgrad stiger och serviceproducentens intresse är att tillverka så långlivade och hållbara produkter som möjligt istället för engångsprodukter. Tillverkarens vinster uppkommer inte längre av att sälja stora mängder produkter utan genom att ansluta långlivade produkter till tjänsteutbudet.

I en cirkulär ekonomi försöker man även i tilltagande utsträckning ersätta icke förnybara råvaror och bränslen med förnybara. Den mest kända konceptbilden för cirkulär ekonomi är den ”fjäril” som Ellen McArthur Foundation publicerade 2011 och som presenterar omloppet och värdeökningslogiken för biologiska och tekniska material.

Bild 2: Cirkulär ekonomi värnar om att material och det värde som finns i dem ska vara i omlopp så länge som möjligt. Källa: Ellen McArthur Foundation.

En övergång till cirkulär ekonomi är oundviklig när befolkningsmängden och konsumtionen ökar, men den erbjuder också en möjlighet till en ny slags ekonomisk tillväxt. Den globala marknaden för cirkulär ekonomi har uppskattats till 1 800 miljarder euro per år. En procent av det är 18 miljarder euro, vilket inte är en omöjlig andel för Finland att få. För den europeiska industrin har det beräknats att cirkulär ekonomi skulle ge årliga besparingar på 600 miljarder euro.[16] Tjänsteaffärsmodellerna för cirkulär ekonomi som medför att material och deras värde hålls kvar i omlopp kunde ge upphov till så mycket som miljontals jobb i Europa och tiotusentals jobb i Finland.

Det återstår dock mycket arbete innan man uppnår en riktig fungerande cirkulär ekonomi. Det har uppskattats att cirka 70 procent av de material som globalt tas i bruk årligen (inklusive energiproduktionen) är så kallad genomströmning, de finns alltså inte kvar som till exempel produkter eller återvinns inte.[17]

Finland har goda chanser att kunna vara ett modelland för cirkulär ekonomi, eftersom en del principer för cirkulär ekonomi redan har iakttagits här länge, till exempel inom skogsindustrin. Dessutom gjorde Finland 2016 upp världens första nationella vägkarta för cirkulär ekonomi[18], vilket koordinerades av Sitra. Över 1 000 personer från olika sektorer i samhället deltog i processen med att framställa vägkartan. Utifrån Finlands styrkor valde man ett hållbart livsmeddelssystem, skogsbaserade kretslopp, tekniska kretslopp, trafik och mobilitet som tyngdpunkter för vägkartan. Vägkartan försöker förena både administrativa åtgärder och konkreta projekt på gräsrotsnivå. Vägkartan innehåller konkreta åtgärder för tillväxt, investeringar och export.

Verkställandet av vägkartan leds av styrgruppen för cirkulär ekonomi i Finland som koordineras av Sitra och tiotals organisationer deltar i genomförandet. Målet är att få den offentliga och privata sektorn att samarbeta för att sätta fart på den cirkulära ekonomin. För att ett cirkulärekonomiskt samhälle ska uppstå krävs ny slags kunskap, samarbete, utveckling av verksamhetsmiljön och en förändring av företagens attityder och tillvägagångssätt. Målet med vägkartan är att skapa minst 3 miljarder euro i mervärde åt Finland före 2030, ge upphov till tusentals nya cirkulärekonomiska jobb och snabba upp exporten och delningen av den bästa praxisen med andra länder.

Enskilda länders åtgärder och nationella planer, såsom Finlands vägkarta för cirkulär ekonomi, kan fungera som exempel i en global övergång mot koldioxidneutral cirkulär ekonomi. En global övergång kan snabbas upp genom internationella avtal, genom lagstiftning samt genom att skapa en hemmamarknad som uppmuntrar utveckling och skalning av nya lösningar.

Finland och de övriga nordiska länderna kan vara ett exempel för andra länder genom att skapa hållbara och övergripande operativa modeller för att förverkliga cirkulär ekonomi och försöka öka förståelsen för sambandet mellan hållbarhetskrisen och följderna av den, såsom klimatförändringen, utarmningen av naturresurserna och den sjätte massutrotningen. Hållbarhetskrisen är en följd av vårt sätt att producera och konsumera material och energi. Lika viktigt som att lösa konsekvenserna är att försöka lösa roten till dem: hur kan vi förändra vårt sätt att konsumera och producera produkter och energi? Den viktigaste frågan är kanske hur vi kan förändra människors uppfattning av välfärd så att den upplevda välfärden och lyckan inte bara är beroende av att äga produkter och ha möjligheter att konsumera.

 

Hållbar markanvändning grunden för kolets omlopp och resursklokhet

Markanvändningen och matproduktionen medför talrika miljöproblem från klimatförändring till försämrad biodiversitet. Konsumtionen av den mat som produceras är inte heller jämnt fördelad. I världen lider 800 miljoner människor av svält och 600 miljoner människor är överviktiga. Matsystemet berör hela samhället. Två miljarder människor arbetar i jordbruket, många av dem är fattiga kvinnor. Den växande befolkningen och den ökade levnadsstandarden ställer krav på markanvändningen och skogarna. Å andra sidan har tolv länder i världen (bland annat Algeriet och Kina) rentav lyckats öka sin skogsareal, samtidigt som medborgarnas matsäkerhet har förbättrats.

Den viktigaste frågan i matproduktionen är följande: Hur garanterar man säker och hälsosam mat åt konsumenterna så att miljökonsekvenserna av produktionen minimeras? Svaret är inte det som ofta citeras, ”det borde produceras mer mat”. På 60-talet skedde den så kallade gröna revolutionen där man med hjälp av konstgjort gödsel kunde få större skördar. Nu finns det ett behov av en mer äkta grön revolution, där man noggrant optimerar användningen av hållbara satsningar i matproduktionen och markanvändningen.

Matproduktionen medför omfattande miljökonsekvenser. Vid sidan om matsäkerheten och försörjningsberedskapen är det här en viktig faktor att fundera på när ett hållbart matsystem utvecklas. I det måste näringen användas på ett effektivt och återvinningsbart sätt. I och med klimatkrisen betonas förvaltningen av vatten mer än tidigare, eftersom torka blir vanligare i vissa områden, men å andra sidan ökar även extrema väderfenomen såsom skyfall på andra platser. När man följer principerna för cirkulär ekonomi kan mat produceras mer intelligent än nu på redan befintlig odlingsmark. Man måste undvika att röja nya åkrar. Det sker dock fortfarande, även i Finland.

För tillfället är den globala matproduktionen väldigt beroende av fossila bränslen. Den förnybara energins andel i produktionen måste öka. Det innebär mer organiska gödsel, förnybara energikällor i jordbruksmaskinerna och också för till exempel spannmålstorkning.

Köttproduktionen belastar miljön betydligt mer än produktionen av vegetabilier. I Finland och i många andra industriländer äter man för mycket animaliska produkter näringsmässigt. I synnerhet genom att minska på konsumtionen av rött kött och öka konsumtionen av hållbart producerade vegetabilier kan man minska miljöbelastningen från matproduktionen och förbättra folkhälsan.

Det är också en utmaning för det nuvarande matsystemet att en stor del av den mat som produceras (cirka 30 procent globalt) blir svinn. Då har de miljökonsekvenser som produktionen oundvikligen ger upphov till varit i onödan. Svinnet sker i de olika leden i matsystemet. I industriländerna sker största delen av svinnet i mattjänster och hushåll. På andra håll kan man förlora skörden som samlats in från åkrarna i samband med skörd, hantering eller lagring.

När folkmängden ökar bara ökar nödvändigheten av hållbara matlösningar. Å andra sidan kommer klimatförändringen att begränsa produktionen på många av de nuvarande produktionsområdena.

Jordbruket ses ofta som en syndabock för miljöföroreningarna och klimatförändringen. Å andra sidan är jordbruket, en välmående jordmån och kolbindningen i marken viktiga för att dämpa klimatförändringen och för att anpassa sig till förändringen. En välmående jordmån ger också större avkastning än en som inte är välmående. Jordmånens betydelse är redan välkänd och det har redan gjorts initiativ och inletts projekt beträffande den. Ett av dem är Frankrikes initiativ ”4per1000” under klimatmötet i Paris, vars syfte är att få kolreserverna i jorden att öka med fyra promille per år. Det motsvarar de koldioxidutsläpp som människan släpper ut i luften varje år.

Den roll trädbeståndet i skogen har som kolsänka är välkänd åtminstone i Finland. Skogarna är också mångformiga livsmiljöer och har en stor betydelse bland annat för vattnets kretslopp och jordmånens välmående.

Skogarna kan utnyttjas för att bekämpa klimatförändringen genom att utöka kolsänkorna och kolreservoarerna. Genom bra skogsvård och skogsvårdsmässig avverkning kan man öka kolbindningen och kolreservoarerna kan utökas med långlivade träprodukter. Ungefär hälften av de koldioxidutsläpp som Finlands årliga fossila energiproduktion orsakar binds i trädbeståndet, skogsmarken och träprodukter. Parisavtalet erkänner kolsänkor som ett sätt att bekämpa klimatförändringen. Enligt avtalet ska växthusgasutsläppen och kolsänkorna vara i balans globalt under den senare hälften av det här decenniet. I slutet av århundradet behövs en betydande mängd negativa utsläpp, och ett sätt att uppnå dem är att upprätthålla och utöka kolbindningen i skogarna.

86 procent av Finlands yta täcks av skogar, så skogarna och skogsindustrin har en mycket stor betydelse i det finländska samhället. Den offentliga diskussionen om skogarna handlar dock oftast bara om de kubikmeter virke som finns i skogarna. Finlands skogsbaserade produkter och tjänster och deras helhetsvärde borde tas med mer som ett strategiskt mål, inte maximeringen av virkesanvändningen. Det är också viktigt att trygga mångfalden i naturen när skogarna används. Det kan man påverka bland annat genom olika skogsvårdsmetoder.

 

5. Övergången döljer möjligheter

Eftersom övergången till hållbar ekonomi kommer att vara massiv, är det tydligt att det finns både förlorare och vinnare i den. Förlorarna är de traditionella branscher och aktörer som inte kan förnya sig tillräckligt snabbt. Vinnarna är de aktörer som skapar nya lösningar och det finns ofta också internationell efterfrågan på deras koncept och produkter. Statens uppgift är att uppmuntra branscher och aktörer att förnya sig snabbt.

Det är till exempel viktigt att gamla upprätthållande stöd dras in eller riktas in på reformer. Även i Finland används årligen ett par miljarder euro på stöd som är skadliga för miljön, som upprätthåller gamla modeller och sinkar den förestående övergången mot koldioxidneutral cirkulär ekonomi.

En övergång till en koldioxidneutral cirkulär ekonomi är oundviklig men kommer inte nödvändigtvis att bli smärtfri. Därför måste staten utveckla mekanismer för att övergången ska kunna underlättas till exempel i företagsfältet. Livslångt lärande kan vara en metod som skapar bättre förutsättningar för företag och för dem som arbetar i dem att skapa nya operativa modeller.

Oundviklig förändring ska man inte ens försöka förhindra eller sinka för mycket, eftersom det till exempel kan leda till felinvesteringar i trafik eller energiproduktion som kan bli mycket dyra för samhället. Övergången kan utjämnas genom att göra det på ett behärskat sätt och gradvis med långsiktiga bestämmelser och sporrar, som gör att alla har tid att anpassa sig till förändringen och planera den i förväg. Flackande bestämmelser och sporrar samt att förneka nödvändigheten i en övergång är ett gift för ekonomin, företagen och individerna.

 

Övergripande ändring av infrastrukturen

Övergången mot en hållbar ekonomi kräver stora förändringar i infrastrukturen. De mest betydande förnyelserna behövs i städerna, energiproduktionen och trafiksystemen. Nedan går vi snabbt igenom vilka slags förändringar som pågår och vad som fortfarande behövs.

1. STÄDERNA HAR EN AVGÖRANDE STÄLLNING

För närvarande förbrukar städerna över 70 procent av världens energi och producerar växthusgasutsläpp i samma omfattning. Det sägs ofta att städerna är avgörande för jordklotets framtid. För att lösa klimatkrisen och överexploateringen av naturresurser måste städerna snabbt ändra hela sin infrastruktur så att den blir koldioxidsnål och resursklok. De ska fungera som underlag för utvecklingen och införandet av nya lösningar och locka medborgare till åtgärder för att uppnå koldioxidneutral cirkulär ekonomi genom att göra hållbara val lätta för medborgarna.

Städer har också påskyndat övergången mot koldioxidneutral cirkulär ekonomi när staterna har sölat. Tusentals städer och kommuner har lyft fram sin koldioxidsnåla strategi och förbundit sig till minskade utsläpp.

2. ENERGIPRODUKTIONEN GÅR MOT NOLLUTSLÄPP

Den globala energiförbrukningen ökar fortfarande i rasande takt. Under de senaste 25 åren har världsekonomins storlek fördubblats och energiförbrukningen har ökat i motsvarande omfattning. Större delen av ökningen i energiförbrukningen har skett i utvecklingsländer, i synnerhet i Kina, där uppemot hundratals miljoner människor reser sig ur fattigdomen och går mot en västerländsk levnadsstandard.

Fossila bränslen kan dock inte användas ens i den nuvarande takten av två mycket enkla anledningar. För det första kommer olje-, naturgas- och stenkolsreserverna ta slut. För det andra vet vi ganska exakt att den största delen av de reserver man redan känner till inte kan användas om klimatförändringen ska stoppas. Det är en enorm utmaning, men vi har inget annat val än att försöka. Mänskligheten måste hitta mer hållbara sätt att producera energi.

Energiproduktionen är en central fråga när det gäller att hitta en lösning på klimatkrisen. Det system som matas av fossila bränslen producerar två tredjedelar av mänsklighetens växthusgasutsläpp. Den förändring energisystemet kräver är exceptionell historiskt både till sin omfattning och sitt tidsspann.

Förändringen håller redan på att börja. Många storföretag strävar efter förnybar energiproduktion, och företag och investerare vill starta en revolution av förnybar energi och cirkulär ekonomi. Icke-statliga åtgärder gör det lättare att uppnå de nationella utsläppsmål som staterna har fastställt och samtidigt höjer de klimatpolitikens ambition i sin helhet.

Förändringen stöds av snabbt fallande kostnader för utsläppssnåla energiproduktionsformer, i synnerhet vindkraft och solenergi. Enligt nya beräkningar har den vindkraft som byggts i Finland 2017 också blivit den billigaste energiproduktionsformen.

Enligt Internationella energiorganisationen IEA ger i synnerhet skalning av energieffektivitet och förnybar energi de största fördelarna för utsläppsminskningen de kommande decennierna. Vid sidan av dem behövs troligtvis också teknologi som tar tillvara och lagrar kol samt kärnkraft i synnerhet under en övergångsperiod. Förändringen förutsätter ändrad politik och finansiering som överensstämmer med klimatmålen.

Även om Finlands klimatmål inte ännu räcker till för att uppnå målet i Parisavtalet, är Finland och övriga Norden nästan de ledande länderna i världen när det gäller införandet av förnybar energi. Finland tänker bland annat som första land i världensluta använda stenkol före 2030 och förbjuda det i energianvändningen efter det. Finland borde dock satsa mer på solenergi och vindkraft och i synnerhet på att utveckla och införa lösningar för lagring av energi. En ökning av elbilar på marknaden i snabb takt skulle stödja utvecklingen av lagringen av el. I Finland bör man dessutom gå mer mot att utnyttja flexibiliteten i efterfrågan, vilket gör att man kan jämna ut toppar i elförbrukningen när elen är som dyrast.

3. TRAFIKEN BEHÖVER REVOLUTIONERAS

Hittills har även rörelse globalt sett grundat sig i huvudsak på användningen av fossila bränslen. Trafiken orsakar också cirka 20 procent av växthusgasutsläppen som förvärrar klimatförändringen i Finland och 14 procent av de globala klimatutsläppen. Enligt Bilbranschens informationscentral ökade antalet bilar mellan åren 1940 och 2016 från cirka 27 000 till över tre miljoner bara i Finland.

I Finland står vägtrafiken för över 90 procent av trafikens utsläpp. När det gäller hållbar välfärd är andra utmaningar för trafiken faktorer som har att göra med föroreningar, rusningstrafik och trivsel i städerna – en stor del av den värdefulla ytan i städerna är ju vigd åt bilismen – samt att mobiliteten är dyr och ineffektiv, olyckor och logistikens förlustkapacitet. En trafikrevolution eller en övergång till ett trafiksystem som fungerar med annat än fossila bränslen och resurser som fördelas på mobiliteten skulle möjliggöra ekologisk hållbarhet men också betydande fördelar för välfärd, tidsanvändning och ekonomin.

Sätten att röra sig och transportera saker på står på tröskeln till en ny epok. Brytningstiden för trafiken är en stor förändring som kan jämföras med när mobiltelefonerna och internet kom, och vi ser bara tidiga tecken på den än så länge. När nya slags trafiktjänster, automatisering och elbilar tas i ordentlig användning kan man tala om en revolution och inte bara om en successiv modernisering av bilar och utveckling av infrastrukturen. En betydande minskning av antalet bilar är också inom synhåll inom de kommande decennierna.

Enligt beräkningar från International Transport Forum som lyder under OECD kan antalet fordon i medelstora europeiska städer minska med så mycket som en tiondel i framtiden tack vare den nuvarande utvecklingen av automatisering och tjänster.[19] I det mest optimistiska scenariot kunde Helsingforsregionens trafik skötas med bara 3–4 procent av den nuvarande mängden fordon, om bilarna användes effektivt. Privatbilismen kommer att minska radikalt, eftersom servicebaserade och optimerade alternativ kommer att möjliggöra betydligt lägre kostnader, rentav 60–80 procent lägre kostnader än i nuläget.[20] Det är redan nu skäl att ta en betydande minskning av antalet bilar i beaktande i planläggning och rumsgestaltning.

Finland har en utmärkt chans att vara en internationell föregångare i mobilitetens brytningstid: vårt land är lagom stort för att testa och skala nya modeller. Möjliggörande lagstiftning, teknologikunskap och fördomsfria startup-tjänster inom mobilitet kunde och kan främja detta. Även det perspektiv de som använder trafiktjänsterna har blir allt viktigare och ger trafiken nya dimensioner.

För att minska växthusgasutsläppen från trafiken måste fordonens drivkrafter förändras så snabbt som möjligt. Det är ofrånkomligt att elektrifieringen fortskrider i världen, och det borde man stödja även i Finland genom att bland annat utveckla laddningsinfrastrukturen. Det är också viktigt att gynna annan alternativ drivkraft, såsom biogas. Det säkraste skulle vara att Finland skulle ha infrastruktur som bygger på många olika drivkrafter. Det räcker ändå inte med att bara förnya fordonen och byta drivkraft – det behövs en övergång till en ny typ av heltäckande trafiksystem.

Brytningstiden i trafiken kan ske mycket snabbt. Frågan är om vi är bland föregångarna eller bland de som får anpassa sig. Är vår gemensamma vision en rad små förbättringar av det vi är vana vid eller framtida mobilitet som har förnyats på ett heltäckande sätt? Istället för att vi utvecklar kollektivtrafiken och privatbilismen separat, måste vi tänka på persontransporter med delade resurser. Nya mobilitetstjänster smälter harmoniskt in som en del av kollektivtrafiken genom den sociala gemenskapen, delningen och digitaliseringen. Belöningen kan vara mindre utsläpp, mindre rusningstrafik och lägre kostnader, förbättrad säkerhet, mer trivsamma boendemiljöer och hälsofördelar.

 

Minimering av företags koldioxidavtryck och maximering av deras koldioxidhandavtryck

Näringslivet kan i allt större utsträckning skapa rena och effektiva lösningar både för staten, städerna och medborgarna. Näringslivet har också utmanat staterna till mer ambitiösa klimat- och miljömål och åtgärder genom att demonstrera nya lösningar.

Bakom ambitionen i Parisavtalet fanns ett starkt stöd och uppmuntran från föregångare inom näringslivet. Även när Donald Trump blev vald till USA:s president vädjade en stor skara storföretag och viktiga investerare att USA skulle vara kvar i klimatavtalet.  Företagens och investerarnas största oro var att företagen ska åsidosättas i en av de snabbast växande marknaderna i världen om USA drar sig ur Parisavtalet. Många betydande amerikanska företag har meddelat att de fortsätter utveckla cleantech-lösningar trots landets beslut att dra sig ur avtalet.

Företagen tävlar redan nu sinsemellan genom att skapa allt effektivare och renare konsumentorienterad teknologi och service. Samtidigt som föregångarföretagen försöker lösa en av de största utmaningarna i världen, hållbarhetskrisen, gör de lönsamma affärer och ger sitt hemland exportinkomster. Statens uppgift är att skapa en verksamhetsmiljö som uppmuntrar företag till förnyelse och att slopa upprätthållandet av gamla strukturer och modeller, vilket till exempel görs med hjälp av stöd.

Ett bra exempel på de möjligheter lagstiftning skapar är skyldigheten att blanda in förnybara bränslekomponenter. För några år sedan fastställde EU-kommissionen en skyldighet enligt vilken 10 procent av allt bränsle i trafiken ska vara förnybart bränsle. Finland ville ha ett ambitiösare mål och höjde skyldigheten till 20 procent. Till följd av det började inhemska företag utveckla sin egen produktionsteknologi för biobränsle. En uppmuntrande hemmamarknad lyfte Finland till en av de ledande producenterna av biobränsle i världen.

Företagen kan förutom att minska sitt eget koldioxidavtryck också öka sitt koldioxidhandavtryck. Koldioxidhandavtryck avser positiva klimat- och miljöeffekter av produkter och tjänster. Finländska företag har utmärkta förutsättningar att producera lösningar för den globala hållbarhetskrisen. I Finland har näringslivets miljöattityder förändrats mycket under de senaste åren. För 5–10 år sedan upplevde de flesta företag att stränga miljö- och klimatnormer bara var en kostnadsfaktor och en belastning, medan normerna nu ofta ses som en källa till konkurrenskraft. En sträng miljö- och klimatlagstiftning pressar företagen att tävla mot varandra med allt effektivare och renare lösningar, som också har stor exportpotential.

I Finland har framstående företag tillsammans med Sitra 2015 grundat Climate Leadership Coalition (CLC), där man tillsammans letar efter lösningar på den globala hållbarhetskrisen och uppmuntrar finska staten att skapa en uppmuntrande verksamhetsmiljö för detta. I början av 2017 var 35 organisationer redan med i CLC.

 

Ny inriktning på finansieringen snabbar upp övergången

1. OMFÖRDELNING AV OFFENTLIG OCH INSTITUTIONELL FINANSIERING

Minskade utsläpp och anpassning till effekterna av klimatförändringen kräver pengar. Klimatrelaterad finansiering från både offentliga och privata källor har börjat öka de senaste åren. Förändringen gäller både finansiering som har beviljats av stater och av utvecklingsfinansieringsinstitut. Staterna måste hitta sätt att minska de ineffektiva stöden till fossila bränslen och höja kostnaderna för förorening genom prissättningen på kol. Tillsammans hjälper dessa åtgärder till att föra över investeringarna från gamla förorenande verksamheter mot renare lösningar.

Den internationella energiorganisationen IEA bedömer att energibranschen under de kommande 20 åren kommer att göra investeringar på 48 000 miljarder dollar, det vill säga cirka 2 400 miljarder årligen. Bakom omfördelningen av de nuvarande investeringarna döljer sig en stor chans för en energirevolution. Tänk om pengarna skulle användas så att investeringar som ändå måste göras skulle riktas till koldioxidsnåla alternativ? Om investeringarna redan nu planeras på ett förutseende och klokt sätt, kan de ge upphov till ett framtida energisystem som är mer effektivt, ger mindre utsläpp och är mer intelligent utan några betydande tilläggskostnader. Det är frågan om ett val mellan två framtida vägar. Hur ska då den enorma summan pengar kunna styras mot koldioxidsnåla produktionsformer? Enligt IEA behövs åtminstone de steg som beskrivs i följande ruta .[21]

Fyra steg mot framtidens energisystem

1. Parisavtalet och klimatmålen. Investeringssignalen från energibranschen har blivit tydligare, men den är fortsättningsvis för svag. Målet med Parisavtalet och de nationella löftena om minskade utsläpp är en lovande början, men målens ambitioner måste höjas. Ett avtal som är tillräckligt ambitiöst och omfattande samt tydliga åtgärder för att begränsa jordens uppvärmning skulle vara en tydlig signal på vilka produktionsformer det lönar sig att satsa på de kommande åren.

2. Stöd och sporrar till rätt objekt. I den offentliga debatten diskuterar man ofta hur vettigt det är att stödja koldioxidsnåla lösningar och kostnaderna för dem. Det största problemet är dock att fossila bränslen för tillfället åtnjuter två typer av privilegier i förhållande till koldioxidsnåla lösningar. Länder stöder direkt produktionen av fossila bränslen (med uppskattningsvis över 500 miljarder dollar årligen). Samtidigt betalar de indirekt för de externa effekterna av utsläppen (uppskattningsvis över 5 300 miljarder dollar årligen).  Så länge de fossila bränslena åtnjuter dessa privilegier, har alternativa produktionsformer inte en likvärdig möjlighet att klara sig i investeringskonkurrensen. För att jämna ut priserna och marknadsläget måste länderna slopa förvanskande stöd och säkerställa att de som förorenar betalar för de externa effekterna av de produkter de säljer till exempel genom en koldioxidskatt eller utsläppshandel. Det låga oljepriset och den svåra ekonomiska situationen har redan fått många länder att minska på subventionerna till fossila bränslen.

3. Nya finansieringsmodeller. Energiinvesteringarna måste öka betydligt för att det globala energisystemet ska kunna bli koldioxidsnålt och mänskligheten undvika de värsta följderna av ett varmare klimat. Den fossila energiproduktionen har av tradition varit väldigt kapitalintensiv och koncentrerad. Denna situation förändras när världen går mot en mer decentraliserad och mindre energiproduktion (till exempel vindkraft och solenergi). Förändringen förutsätter åtgärder på finansieringsmarknaden, så att projekten kan samlas ihop och finansieringen ordnas på nya sätt. När det gäller hushållen kan olika innovativa servicemodeller möjliggöra en övergång till nya slags investeringar. Dessa är till exempel leasingtjänster för solenergi eller energieffektivitet. En av de mest centrala aktörerna i finansieringen av energirevolutionen kunde vara institutionella investerare, såsom investerings- och pensionsfonder, samt statliga fonder, eftersom deras verksamhet ofta styrs av en längre investeringshorisont och behovet av att skaffa jämn avkastning.

4. Rätt prissättning av externa effekter. Ett av de största hindren för koldioxidsnåla investeringar är att kortsiktighet betonas och att priset för de externa effekterna är för lågt. Avkastningen uppkommer de närmaste åren, kostnaderna för nackdelarna först om hundra år. För att åtgärda situationen måste investerarnas beslutsfattande innehålla kriterier som ger en bedömning av avkastningen och riskerna på lång sikt som bättre beskriver verkligheten. På en död planet betalas inga pensioner eller dividender ut. I planeringsskedet av investeringarna ska det även fastställas nyckelindikatorer och nyckelkriterier för miljömålen.

Det har gjorts talrika initiativ i världen som eftersträvar bättre kvantifiering av miljöfaktorer som en del av beslutsfattandet. Dessa är bland annat krav på institutionella investerare (divestment-rörelsen), talrika frivilliga initiativ för att mäta miljöeffekterna (Principles for Responsible Investment, Global Reporting Initiative, och Montreal Pledge), extern påtryckning från intressenter (bland annat medborgarorganisationer) samt konsumenters och ägares krav på företags etik och klimatåtgärder. Tillsammans tvingar dessa krav investerarnas beslutsfattande i en riktning som ska möjliggöra både avkastning och balans i de långsiktiga riskerna.

2. PRIVAT FINANSIERING SOM DRIVER HÅLLBARHET

Investerarnas åtagande att bekämpa klimatförändringen har inte saktat av efter klimatmötet i Paris, tvärtom. I maj 2017, när USA hade hotat dra sig ur Parisavtalet, vädjade en grupp bestående av över 200 stora institutionella investerare, som sammanlagt förvaltar uppskattningsvis 15 000 miljarder dollar, till G7-ländernas beslutsfattare under deras möte om att de ska hålla sitt löfte att motverka klimatförändringen.  

Investerarnas engagemang i ansvarsfull investering har allmänt ökat och FN:s principer för ansvarsfull investering har redan undertecknats av över 1 700 organisationer, som förvaltar en förmögenhet på tiotals miljarder dollar.  Dessutom har många intressentgrupper[22] börjat producera information åt investerare om effekterna av klimatförändringen.

Investerarnas intresse av klimatförändringen märks också i att det blir vanligare att företag samlar in information om miljö- och klimateffekter och utvecklar det. Investerare behöver information för att bedöma klimatriskerna och -konsekvenserna av sina investeringar, och det har uppkommit en märkbar mängd aktörer som erbjuder sådana informations- och analystjänster på marknaden. En av de mest betydande är Carbon Disclosure Project (CDP). Dess antal investerarmedlemmar har ökat från ett tiotal medlemmar 2003 till över 800 investerare som förvaltar över 100 000 miljarder dollar. Enligt CDP rapporterar över 5 600 företag och 533 städer sin klimat- och miljöpåverkan till CDP.

När den allmänna vetskapen om klimatförändringen har ökat, har också bedömningen av effekterna av den blivit en del av investerarnas analysprocess. Samtidigt har det låga oljepriset och trycket på medborgarorganisationernas investerare och företag fått flera investerare att fundera på de fossila bränslenas framtid i investeringsportföljerna.  Enligt uppskattningar har investerare som representerar en förmögenhet på över 5 000 miljarder dollar förbundit sig att rensa bort fossila bränslebolag från sina investeringsportföljer.[23] Viktiga investerare har också på stenkols- och oljebolags bolagsstämmor krävt uppskattningar av konsekvenserna av klimatförändringen för affärsverksamheten och åtgärder för att motverka klimatriskerna.

Investeringarna i koldioxidsnåla lösningar håller på att öka. År 2016 gavs standardiserade ”gröna masskuldebrevslån” (green bonds) på 118 miljarder dollar och masskuldebrevslån enligt klimatmålen (climate-aligned bonds) för 694 miljarder dollar, och medlen från dem används för att finansiera koldioxidsnåla infrastrukturprojekt.

För investerare har även olika aktieindex och fonder utvecklats som gör det möjligt att till exempel investera i förnybar energi. När dessa klimatvänliga eller koldioxidsnåla investeringsprodukter blir vanligare, blir det lättare för investerarna att minska investeringarnas koldioxidavtryck och öka mängden tillgänglig finansiering. Enligt rapporten Global Climate Index 2017 beaktar för första gången en majoritet, mer än 60 procent, av världens 500 största investerare klimatförändringen i sina investeringar.

Investerare runt om i världen har gradvis börjat ta klimatförändringen på allvar. De risker klimatförändringen medför och å andra sidan de affärsmöjligheter motverkan av klimatförändringen och utvecklingen av koldioxidsnåla lösningar medför ses över systematiskt och är också en del av den normala analysen av investeringarna. Pengaflödena håller på att vändas bort från de fossila bränslena.

 

Medborgare drivande bakom hållbar konsumentmarknad

Det är också dags för medborgarna att se över sin uppfattning om framsteg och lära sig mer om anpassningen till jordens bärkraft. Hur människor bor, rör sig, äter och konsumerar har betydande miljökonsekvenser. Medborgarnas val motsvarar i slutändan den största delen av de globala klimatutsläppen. Därför är de den viktigaste drivkraften för konsumtionen av naturresurser. Det sägs att de konsumerande medborgarna inte ensamma kan lösa hållbarhetskrisen, men den kan åtminstone inte lösas utan dem. Å andra sidan visar talrika undersökningar att en livsstil som domineras av ökad konsumtion och ägande inte alltid ger välmående och lycka.

Enligt enkäten Resursklok medborgare[24] som Sitra låtit göra anser 72 procent av finländarna att det är viktigt att handla på ett sätt som skonar miljön, om inte annat så för att vara en förebild. Men endast färre än hälften har medvetet minskat konsumtionen av miljöskäl och strävar efter mer ansvarsfulla val. Människor är alltså mycket medvetna om sådant som har att göra med miljön och ekologisk hållbarhet, men attityder och värderingar förvandlas långsamt till handlingar.

Människor söker sig lätt till en livsstil som är trivsam och enkel. Psykologin och sociologin har visat att vi är benägna att fatta irrationella beslut och ha irrationella vanor, även om vi vet att vår livsstil belastar naturresurserna.  Priset för det enkla liv vi lever nu är dock ohållbart. Människor är mer beredda att ändra sina attityder enligt den rådande praxisen än tvärtom. Bara en bråkdel fattar konsumtionsbeslut enbart med tanke på miljöfrågor. Därför är det mer realistiskt att inspirera konsumenterna genom att också hänvisa till ekonomiska inbesparingar, hälsofördelar eller till exempel ökad fritid.

Förutom lagar, föreskrifter och skatter behövs lättare sätt att lösa problem som bygger på människors val. Enligt olika undersökningar har sätt som visat sig vara bra för att påverka till exempel varit följande ”knuffar”: miljövänliga standardinställningar, påminnelser och enkla anvisningar, att allmänt göra det lättare att göra ekologiska val samt dela information om andra människors exemplariska beteende.

Vägen till konsumenternas hjärtan går via de tjänster och varor som företag erbjuder i vår vardag. De företag som har haft mest framgång i cirkulär ekonomi och delningsekonomi har lyckats både kommunicera produkternas och tjänsternas miljöfördelar och tillfredsställa kundernas behov. Konsumenterna är allt mer medvetna om produkternas och tjänsternas etiska faktorer och belastningen på miljön, men det finns fortfarande utrymme för förändrade attityder. I Sitras enkät som nämns ovan berättar endast 15 procent av deltagarna att de oftare lånar ut saker till andra, medan fler än hälften samtidigt inte vanligtvis lånar eller hyr saker i stället för att köpa dem.

Bättre hälsa, den smakupplevelse bra mat ger, en mindre stressig vardagsmobilitet, besparingar och återvinning av material som en del av lönsam affärsverksamhet är exempel på faktorer som det lönar sig att hänvisa till när man främjar hållbar konsumtion och hållbara levnadsvanor. Bra sätt rotar sig ännu bättre när man berättar om dem och visar att andra också följer dem.

Företag och samfund måste också utmanas i att öva sig i att vara en förespråkare för en mer attraktiv och hållbar livsstil. Idealiseringen av överdriven konsumtion och i synnerhet engångskulturen och onödiga temadagar för att öka handeln kunde man sluta med. En smart konsument beaktar hur nödvändiga köpen är, hur lång livscykel produkterna har och hur miljövänliga de är.

 

6. Praktiska lösningar och framtida behov

Man måste omedelbart ta tag i den globala hållbarhetskrisen, för det är ont om tid. Om man inte klarar av det finns det en risk för att botten faller ur allt annat, såsom ekonomin, säkerheten och välfärden. Lösningen är internationellt bindande ambitiösa avtal och nationella åtgärder som sträcker sig till alla sektorer i samhället. De utmärks av en övergång mot koldioxidneutral cirkulär ekonomi, där man håller sig inom gränserna för jordens bärkraft och biokapacitet.

Hållbarhetskrisen är en av de största hoten mot jordklotet, men i bästa fall kan man genom att lösa den skapa en aldrig tidigare upplevd välfärd. I övergången mot koldioxidneutral cirkulär ekonomi måste alla sektorer i samhället förnyas på ett aldrig tidigare skådat sätt. I bästa fall kan samhällena bli mer samhälleliga och rättvisare, där alla individer och deras beslut har stor betydelse. För att uppnå en tillräckligt snabb övergång behövs åtgärder på alla nivåer, det vill säga både ”uppifrån och ner” och åtgärder från gräsrotsnivå.

Vid sidan om att införa lösningar på hållbarhetskrisen måste det produceras information och ökad medvetenhet om hur långsiktig krisen är. De direkta effekterna av hållbarhetskrisen tror man sig känna till ganska bra redan nu, men de långsiktiga, indirekta och multiplikativa effekterna kräver fortsatta undersökningar. Och vad händer om smittsamma sjukdomar och värmeböljor slår till samtidigt som naturens mångfald försvinner? Eller om Golfströmmen ändrar riktning, vilket skulle innebära kalla levnadsförhållanden i Finland, och den globala fosforproduktionen skulle sina samtidigt? De olika följderna av hållbarhetskrisen kan stärka varandra, och det måste man lära sig förstå bättre än i nuläget för att kunna förbereda sig på dem så väl som möjligt.

 

Tio förslag

Eftersom den globala hållbarhetskrisen är en systematisk utmaning, måste även lösningarna vara systematiska. För att skapa lösningar behövs alla sektorer i samhället: stater, städer, företag, forsknings- och utbildningsanstalter samt medborgare – och alla dessa måste samarbeta.

Härnäst presenterar vi tio åtgärder som Finland och övriga Norden kan använda för att ta sitt eget ansvar för att snabba upp den globala övergång som behövs. På det här sättet kan Finland vara ett exempel för övriga världen, gå mot koldioxidneutral cirkulär ekonomi och samtidigt skapa mer hållbar välfärd åt sina medborgare.

Tio lösningar för Finland att besegra den globala hållbarhetskrisen med

1. ÖVERGÅNG TILL HELTÄCKANDE STRATEGIARBETE

För att lösa hållbarhetskrisen behövs heltäckande förståelse av grundorsakerna till krisen men också förståelse för hur brådskande det är att hitta lösningar. Istället för att åtgärderna och strategierna bara riktar sig till en politisk sektor, bör statsförvaltningen gå över till ett heltäckande strategiarbete. Statsförvaltningen bör skapa en verksamhetsmiljö där man samtidigt skapar och inför lösningar för att lösa effekterna av hållbarhetskrisen och å andra sidan försöker lösa grundorsakerna till hållbarhetskrisen i synnerhet på nationell nivå. Det kan uppnås genom att lyfta upp frågan till statsförvaltningens högsta nivå och göra det till en central del av samarbetet stater emellan. Beslutsfattandet måste dessutom riktas in på vetenskaplig grund och måste bygga på kunskap och den friktion som för tillfället fortfarande delvis råder mellan beslutsfattare och forskare, måste avlägsnas. Staternas förvaltningsaktörer måste lära sig att förstå omfattningen av de värsta konsekvenserna av hållbarhetskrisen, de möjligheter marknaden skapar och hur brådskande det är med åtgärderna.

2. ÅTSTRAMNING AV UTSLÄPPSMINSKNINGSMÅLEN

Den första helhetsgranskningen av Parisavtalet och en åtstramning av utsläppsminskningsmålen borde göras redan 2018, eftersom klimatkrisen framskrider så snabbt. Den första avtalade granskningen 2023 kommer hopplöst för sent. Påskyndandet av cirkulär ekonomi bör redan nu lyftas upp som en central del av de internationella klimatavtalen. Samtidigt måste EU:s och Finlands klimatmål uppdateras så att de motsvarar målen i Parisavtalet. Ambitiösa klimatmål påskyndar uppkomsten av en uppmuntrande hemmamarknad, vilket å sin sida främjar minskade koldioxidavtryck från företag och ökar koldioxidhandavtrycken.

3. KOLDIOXIDSNÅLA LÖSNINGAR FÖR CIRKULÄR EKONOMI INFÖRS

För att lösa hållbarhetskrisen behövs både snabb skalning av befintliga lösningar och nya lösningar. Eftersom tidsspannet från forskning till omfattande genomförande är smärtsamt långt i förhållande till hur snabbt hållbarhetskrisen framskrider, är det viktigt att fullt ut utnyttja de lösningar som redan finns för att minska utsläppen. Statens och kommunernas verksamhet är extra viktig, eftersom de till exempel står för den största delen av de offentliga upphandlingarna.

4. DISRUPTIVA LÖSNINGAR OCH TILLTRÄDE TILL MARKNADEN FRÄMJAS

Innovationsmiljön måste byggas upp så att den bättre än i nuläget stödjer en övergång mot koldioxidneutral cirkulär ekonomi. Den måste stödja utvecklingen av nya disruptiva lösningar.  Offentliga upphandlingar ska riktas både till befintliga hållbara lösningar och till införandet av nya intelligenta lösningar. För att stödja det måste det skapas olika slags riskhanteringsmekanismer som sänker risken för de upphandlande enheterna att tillämpa innovativa och målinriktade upphandlingsförfaranden, i synnerhet inom cirkulär ekonomi.

5. ÖKAD BEREDSKAP OCH MÖJLIGHETER TILL LIVSLÅNGT LÄRANDE

Övergången till koldioxidneutral cirkulär ekonomi kommer att omintetgöra gamla, kända verksamhetsmodeller och yrken, men på grund av hållbarhetskrisen är övergången oundviklig. Därför måste man sträva efter att göra övergången ärlig och rättvis, så att så många medborgare som möjligt hittar sin plats i ”den nya ekonomin”.  Livslångt lärande och beredskap för det måste utvecklas och stödjas kraftigt.

6. SATSNING PÅ STÄDERNAS INFRASTRUKTUR

Städernas infrastruktur bör stödja övergången till koldioxidneutral cirkulär ekonomi. De ekonomiska styrmetoderna ska riktas om, inklusive prissättningen av bränslen. Man bör skapa sporrar som ökar användningen av kollektivtrafiken och mobilitetstjänster och nyttomotion. En möjlighet är också att gradera utsläppsmålen och åtgärdsskyldigheterna för trafiken till exempel till landskapsnivå. Städernas energiproduktion måste bli utsläppsfri genom att främja införandet av förnybar energi bland annat genom offentliga upphandlingar.

7. VI STÄRKER ATMOSFÄRENS KOLBINDNING

Skogarna ska utnyttjas bättre än i nuläget för att bekämpa klimatförändringen genom att utöka kolsänkorna och öka kolreservoarerna, såsom långlivade träbaserade produkter. I spetsen för den nationella skogsstrategin ska man lyfta upp virkets värde och kolreservoarernas maximering istället för virkesanvändningens kvantitet. Dessutom ska man säkerställa att skogarnas mångfald bevaras och ökar. Vid sidan om skogarna ska man främja forskning och åtgärder för att maximera jordmånens kapacitet som kolsänka. Samtidigt förbättras jordbrukets produktivitet.

8. ETT HÅLLBARARE MATSYSTEM

Ett hållbart matsystem förverkligar principerna för koldioxidneutral cirkulär ekonomi och producerar mer mångsidig vegetarisk mat. Förnybar energiproduktion, återvinning av näringsämnen, avskaffande av svinn, förvaltning av vatten och digitalisering är kärnan i ett hållbart matsystem. Ett hållbart matsystem kan byggas upp bit för bit genom at utveckla regionala hållbara lösningar, som sedan utifrån det man lärt sig kan skalas upp till något större. För att skapa ett hållbart matsystem krävs det att åtminstone en del av jordbruksstöden stegvis bli innovationsstöd. Genom jordbrukspolitiken ska också i synnerhet införandet av digitala lösningar stödjas.

9. MEDBORGARNA LYFTS FRAM SOM DEM SOM LÖSER HÅLLBARHETSKRISEN

Enskilda hushåll och konsumenter stödjs till att göra mer ansvarsfulla val och det rapporteras om dessa val. Mer hållbara levnadsvanor lyfts fram som en del av undervisningsinnehållet och inlärningsmålen på alla utbildningsnivåer. Kommuner, statsförvaltningen och företag uppmuntras delta i att skapa förutsättningar för mer hållbara levnadsvanor, till exempel webbaserade plattformar där vanliga människor själva kan vara med och utveckla en hållbar vardag. Medborgarna inspireras att delta i lösningen av hållbarhetskrisen genom kommunikation och försök.

Skolelevers och studerandes medvetenhet om hållbarhetskrisen och lösningarna på den utökas genom att skapa nya undervisningshelheter som behandlar hållbarhetskrisen och cirkulär ekonomi. Nya typer av undervisningssamarbete uppkommer mellan den privata och offentliga sektorn samt mellan företag och skolor.

10. STATENS STÖDMEKANISMER ÄNDRAS TILL ATT STÖDJA FÖRNYELSE

De externa effekterna av miljö- och klimatkonsekvenserna ska beaktas i prissättningen av energi och produkter: staterna ska hitta sätt att minska på de ineffektiva stöden till fossila bränslen och öka kostnaderna för förorening genom att prissätta koldioxidutsläpp. Stödmekanismerna och beskattningen ska ses som en helhet. I beskattningen ska det man vill ha mindre av beskattas mera, såsom förorening och exploatering av klimatet och miljön, och det man vill ha mer av mindre, såsom tjänsteaffärsverksamhet och hållbara vardagsval för medborgarna.

 

Referenser

Furtado et al: Shared Mobility Simulations for Helsinki. ITF, October 2017. 95 s.

[1] Stern, N.H.: The economics of climate change: the Stern review. Cambridge University Press, 2007.

[2] NASA, NOAA Data Show 2016 Warmest Year on Record Globally, NASA, 2017. (hämtat 26.9.2017).

[3] Rockström, J., Gaffney, O., Rogelj, J., Meinshausen, M., Nakicenovic, N., Schellnhuber, H.: A roadmap for rapid decarbonization. Science, Vol. 355, Issue 6331, s. 1269­1271, 24.3.2017.

[4] Peters, G. P. & Geden, O.: Catalysing a political shift from low to negative carbon. Nature Climate Change 7, 619–621, 2017.

[5] Rocha, M., Sferra, F., Schaeffer, M., Roming, N., Ancygier, A., Parra, P., Cantzler, J., Coimbra, A., Hare, B.:What does the Paris climate agreement mean for Finland and the European Union? Climate Analytics & Sitra, 2016

[6] Figueres, C., Schellnhuber, H.J., Whiteman, G., Rockström, J., Hobley, A. & Rahmstorf, S.: Three years to safeguard our climate. Nature 546, 593–595, hämtat 29.6.2017.

[7] Sitra: Kiertotalouden mahdollisuudet Suomelle. Sitran selvityksiä 84, Sitra, 2014.

[8] Robinson, J.,Bruton, R., Wernicke, M. & Price­Walker, O. / Frost & Sullivan: Benefits of Carbon Neutrality in a Rapidly Changing Business Environment. Sitra studies 102, Sitra, 2015.

[9] Akbar, S., Kleiman, G., Menon, S. & Segafredo, L.: Main report, World Bank Group, 2014.

[10] Global Commission on the Economy and Climate: Better Growth, Better Climate, The New Climate Economy Report, 2014.

[11] Robinson, J., Bruton, R., Wernicke, M. & Price­Walker, O. / Frost & Sullivan: Benefits of Carbon Neutrality in a Rapidly Changing Business Environment. Sitra studies 102, Sitra, 2015.

[12] Rocha, M., Sferra, F., Schaeffer, M., Roming, N., Ancygier, A., Parra, P., Cantzler, J., Coimbra, A., Hare, B.:What does the Paris climate agreement mean for Finland and the European Union? Climate Analytics & Sitra, 2016

[13] Rocha, M., Sferra, F., Schaeffer, M., Roming, N., Ancygier, A., Parra, P., Cantzler, J., Coimbra, A., Hare, B.:What does the Paris climate agreement mean for Finland and the European Union? Climate Analytics & Sitra, 2016

[14] Tynkkynen, O. (red.): Green to Scale: Low-carbon success stories to inspire the world. Sitran selvityksiä 105, Sitra, 2015.

[15] Tynkkynen, O. (red.): Nordic Green to Scale: Nordic climate solutions can help other countries cut emissions. Nordic Council of Ministers & Sitra, 2016.

[16] Ellen MacArthur Foundation & McKinsey Center for Business and Environment: Growth Within: A Circular Economy vision for a competitive Europe, 2015.

[17] Haas, W., Krausmann, F. Wiedenhofer, D. & Heinz, M.: How Circular is the Global Economy? A Sociometabolic Analysis. i verket Social Ecology: Society-nature Relations across Time and Space. Toim. Haberl, H., Fischer­Kowalski, M., Krausmann, F. & Winiwarter V., Springer, 2016.

[18] Sitra: Kierrolla kärkeen – Suomen tiekartta kiertotalouteen 2016–2025. Sitran selvityksiä 117, Sitra, 2016.

[19] OECD/ITF: Urban Mobility System Upgrade: How shared self-driving cars could change city traffic, 2015.

[20] Ellen MacArthur Foundation & McKinsey Center for Business and Environment: Growth Within: A Circular Economy vision for a competitive Europe, 2015.

[21] IEA: World Energy Investment Outlook, 2014.

[22] Till exempel Institutional Investors Group on Climate Change (IIGCC), vars 140 medlemmar förvaltar över 18 000 miljarder dollar, eller Global Investor Coalition on Climate Change (GIC).

[23] Arabella Advisors: The Global Fossil Fuel Divestment and Clean Energy Investment Movement, 2016.

[24] Sitra & Kantar TNS (Jaakko Hyry): Resurssiviisas kansalainen, enkätresultat 24.5.2017.

Publikationens baskunskaper

Rubrik

Ett offer, den som anpassar sig eller den som erbjuder lösningar?

Undertitel

Finlands eventuella roller i den globala hållbarhetskrisen

Författarna

Laura Järvinen, Matti Kahra, Daniel Kaufmann, Sari Laine, Hanna Mattila, Anu Mänty, Mari Pantsar, Janne Peljo och Heikki Sorasahi. Toimittajat Vesa-Matti Lahti ja Tuula Sjöstedt

Publiceringsplats

Helsingfors

Publiceringsåret

2017

Utgivare

Sitra

Publikationsserie

Promemoria

Vad handlar det om?