Kuva: Minna Hemmilä, Sitra

Publicerad 30.12.2019

#2 Sant eller falskt? Fem påståenden om investeringar i samhällsutveckling

Investeringar i samhällsutveckling och resultatbaserade finansieringsavtal (SIB) är nya verksamhetssätt. Eftersom resultaten och erfarenheterna inte är så många än så länge, förekommer många fördomar om dem. Den här artikeln går igenom om de fem vanligaste påståendena stämmer.
Författare
Författarens profilsida: Anna Niemelä
liiketoimintakonsultti, osakas, HNY Group Oy
Anna Niemelä on liiketoimintakonsultti ja HNY Groupin perustajaosakas. Hän on seurannut vaikuttavuuden ja tiedolla johtamisen teemoja etenkin sote-sektorilla yli 15 vuoden ajan. Vuosina 2016-2018 hän toimi Mediuutisten päätoimittajana ja toimitusjohtajana.

1. Resultatbaserade avtal ger inte upphov till innovationer, utan serviceproducenterna tar det säkra före det osäkra och tyr sig till traditionella metoder.

Påståendet är både sant och falskt.

Att betala för resultat är ingen innovationsautomat. Serviceproducenterna ansvarar alltid för innovationerna. Om det är resultatbaserat kan dock serviceproducenterna leta efter nya sätt att göra saker och få resultat till stånd.

En bra resultatbaserad modell är uppbyggd så att serviceproducentens affärsverksamhet bara är lönsam när arbetet ger önskade resultat, till exempel så att någon som deltar i en sysselsättningsutbildning får ett arbete. När finansieringen bygger på resultat, behöver serviceproducenten gå igenom alla olika sätt att få till stånd resultat och skapa nya verksamhetssätt.

Men vad är innovativt med att man kräver resultat av tjänsterna? Ska inte alltid en tjänst kommunen eller staten köper producera resultat? Jo, men många tjänsters resultat mäts inte numera och serviceproducenterna premieras inte för resultaten.

Det är vanligt till exempel i sysselsättningstjänsterna att serviceproducenten får betalt för att lärare som fått en viss utbildning ger ett visst antal timmars undervisning i utrymmen som är lämpade för det. Serviceproducenten får inte ersättning enligt om människor lyckas få sysselsättning med hjälp av utbildningen.

I den resultatbaserade modellen får serviceproducenterna ersättning för hur bra resultat deras service har gett. Modellen kan också sporra genom att de serviceproducenter som fått bäst resultat får fler kunder och att de som fått sämre resultat får färre kunder.

Även i en resultatbaserad modell kan serviceproducenten givetvis följa den traditionella prestationsbaserade modellen, om det ger resultat. I en väl konstruerad modell borde inte affärsverksamhet vara lönsam som bara bygger på prestationer och inte ger några omfattande resultat.

2. Resultatbaserade avtal är ett nytt sätt att privatisera den offentliga servicen.

Påståendet är falskt.

I ett resultatbaserat avtal är det alltid den offentliga sektorn som ansvarar för verksamheten. Om det skulle vara fråga om privatisering, skulle tjänsterna ordnas och skötas av privata företag.

I SIB-projekten är de olika deltagarnas roller tydligt avgränsade. Kommunen äger projektet och förhandlar om genomförandet med projektadministratören. Investerarna blandar sig inte i verksamheten överhuvudtaget och förhandlar inte ens med kommunerna. Kapitalförvaltare företräder investerarna i projekten. Kapitalförvaltaren FIM fungerar som projektadministratör och kapitalförvaltare för de SIB-projekt som pågår i Finland för tillfället.

Mest diskussion om det här påståendet har uppkommit inom projektet Barn-SIB. I det utvecklas tjänsterna för barn och barnfamiljer och målet är att minska användningen av omfattande barnskyddstjänster. Det har funnits en oro för att investerare gör pengar på barns problem.

Oron förklaras av att resultatbaserade finansieringsavtal är ett nytt verksamhetssätt i Finland. Till exempel kan förtroendevalda i kommunerna kunnat ha svårt att förstå att investerarna i projektet har samma mål som alla andra, det vill säga att förbättra tjänsterna för barn. Investerarna får bara avkastning om projektet uppnår sitt mål.

I Vanda har Barn-SIB pågått i knappt ett år. Enligt stadens erfarenhet har den i ett resultatbaserat projekt möjlighet att styra serviceproducenternas verksamhet bättre än i projekt som genomförs på traditionellt vis. Det lyckas för att resultatmålen är noga definierade och staden följer med hur de uppfylls samt hurdana metoder som används för att uppnå målen. Serviceproducenterna och kommunens anställda diskuterar även regelbundet frågor som hör ihop med projektet.

I traditionella barnskyddstjänster konkurrensutsätter staden serviceproducenterna och de producerar tjänster åt kommunen med vissa kriterier.

Påståendet att företagen får en ställning inom barnskyddet när det är resultatbaserat stämmer inte. Redan i nuläget är det företag som äger största delen av de omfattande tjänsterna inom barnskyddet, såsom barnskyddsanstalterna. Däremot är många företagsägare kapitalinvesterare. Företagens närvaro är redan nu stark inom barnskyddet.

Resultatbaserade projekt är ett sätt att styra verksamheten på ett mer effektivt sätt i en riktning som förebygger problem och stärker tjänsternas effektivitet.

3. Mätning är omöjligt. Resultatbaserade indikatorer förenklar problem och de justeras så att den offentliga sektorn betalar för onödiga saker.

Påståendet är både sant och falskt.

Mätning är inte omöjligt. I stället förenklar indikatorerna problemen, eftersom det är deras uppgift. Indikatorernas syfte är att göra ett problem mätbart och jämförbart. I vanliga fall kräver det en förenkling av problemet.

En bra indikator ger mätbar data. Bland annat är antalet sjukfrånvarodagar som använts i projektet TyHy-SIB en sådan. En bra mätare är också objektiv. Därför är antalet sjukfrånvarodagar en bättre mätare för att mäta arbetshälsan än till exempel arbetstagares uppskattning av sin egen arbetstillfredsställelse.

Dessutom är en bra indikator åtminstone för resultatbaserade avtal en sådan som går att uppskatta i euro. Även i det här avseendet är en sjukfrånvarodag en bra mätare, eftersom arbetsgivaren kan uppskatta kostnaderna för den. En fungerande mätare är också tillräckligt känslig för att beskriva den önskade förändringen, dess värde reagerar alltså på förändringar antingen positivt eller negativt.

Ur den här synvinkeln är sjukfrånvaro både en bra och en dålig mätare. Antalet sjukfrånvarodagar varierar i organisationerna av många olika anledningar under ett år. För variationen kan det vara svårt att veta vilka saker som har minskat mängden sjukfrånvaro. Har sjukfrånvaron ökat på grund av en värre influensaperiod än föregående år eller på grund av problem i arbetsgemenskapen?

I resultatbaserade projekt får man det man mäter. Om till exempel resultaten från ett projekt som utvecklar arbetshälsan mäter en minskning av sjukfrånvarodagar, kunde serviceproducenten börja minska sjukfrånvaron på bekostnad av arbetshälsan, till exempel genom att alltid bevilja så kort sjukledighet som möjligt.

I resultatbaserade projekt bedöms serviceproducenternas framgångar utifrån resultaten. Ofta kan bestämningen av lönenivån också vara resultatbaserad. Därför är det en nödvändig förutsättning för ledning och framgång att välja rätt mätare. Mätaren bestämmer om resultatet har uppnåtts.

I resultatbaserade projekt är det bra att få med alla deltagare när mätarna ska fastställas redan i projektets planeringsskede. Dessutom kan det vara nyttigt att ta utomstående experter till hjälp när mätarna byggs upp.

Projektets ägare avgör slutligen om de föreslagna mätarna godkänns. Den offentliga sektorn betalar bara ut resultatpremier om de mål som ställts upp uppfylls. Om mätarna och deras målnivå är rätt justerad, betalar inte den offentlig sektorn för något onödigt.

4. Investerarna och de som arbetar inom barnskyddet står så långt ifrån varandra till sina tänkesätt, verksamhetssätt och sätt att tala, att det inte kan uppstå gemensam motivation och gemensamma mål.

Påståendet är falskt.

Trots skillnaderna samarbetar investerarna och de som arbetar inom barnskyddet i Barn-SIB och arbetet går bra. De som arbetar i investeringsbranschen företräds av en fondförvaltare, i Barn-SIB av kapitalförvaltaren FIM.

Kommunernas barnskyddsarbetares perspektiv förmedlas till fondförvaltaren via anställda hos projektadministratörens samarbetspartner Centralförbundet för Barnskydd. Centralförbundets uppgift är att få in förståelse för barnskyddet i projektet och att fungera som tolk mellan kommunerna och fonden.

Investerarna i SIB-fonden diskuterar inte projektets innehåll till exempel med de kommuner som äger projektet. På så sätt har man velat säkerställa att investerarna inte kan påverka det praktiska genomförandet av projektet och kommunerna har fått en stark ställning som projektets ägare.

Samarbetet mellan yrkesfolk i olika branscher fungerar i SIB-projektet eftersom det har ett tydligt mål. Alla deltagare vill förbättra servicen för barn och familjer och införa effektiva verksamhetssätt.

Det gemensamma målet uppmuntrar till att bekanta sig med en annan yrkeskårs perspektiv och sätt att tala. Personal i båda branscherna har kunnat lära sig om delar av de andras värld och har också varit modiga att ställa frågor om sådant de inte förstår.

För de som arbetar i investeringsbranschen har det blivit tydligt att det är svårt att hitta en patentlösning för barn och familjer, eftersom alla situationer är individuella.

Personalen i socialbranschen har fått se hur de som arbetar med pengar är. Det har visat sig att projektadministratören har gjort det som avtalats, hållit tidtabellerna och tagit socialarbetarnas perspektiv i beaktande på ett bra sätt.

5. Investeringar i samhällsutveckling gör vinst på människors nöd, annars är det ren välgörenhet.

Påståendet är falskt.

Investeringar i samhällsutveckling och i synnerhet resultatbaserade finansieringsavtal eller SIB-modellerna får investerare att finansiera välfärdstjänster och ger nya möjligheter till utveckling. Eftersom skattepengarna i nuläget går till lagstadgade tjänster som åtgärdar problem, är det bra att leta efter nya sätt att finansiera främjande och förebyggande tjänster. I investering i samhällsutveckling eftersträvas samhällsnytta men även ekonomisk avkastning, så det är inte fråga om välgörenhet.

Men hurdan vinst på ett resultatbaserat finansieringsavtal är godtagbart? Svaret beror lite på vilket perspektiv man har. Den offentliga sektorn vill begränsa den vinst investeraren får för att få större nytta av investeringar i samhällsutveckling. Investerare vill å sin sida se till att de får en tillräcklig vinst på de kapital de har investerat.

Hur ser då en vettig vinstnivå ut ur investerarens perspektiv? Resultatbaserade finansieringsavtal är riskinvesteringar ur investerarnas perspektiv. Investerarna tar ofta hela eller delar av den ekonomiska risken för dem. Dessutom är investeringsformen ny, det saknas erfarenhet av vinsterna och riskerna och vinsterna går inte att jämföra med andra investeringsprodukter. Ju fler risker en investering medför, desto större vinst förväntar sig investeraren.

Ur investerarens perspektiv kan resultatbaserade finansieringsavtal jämföras med investering i företag i tillväxtskedet. I båda dessa är riskerna med investeringen stora. Som en jämförelse eftersträvar investerare i ett tillväxtföretag upp emot flera tiotals procent i årlig avkastning.

I resultatbaserade finansieringsavtal måste projektets ägare, det vill säga den offentliga sektorn, och investerarna tillsammans hitta en resultatpremiemodell där projektets förväntade vinst och riskerna är i balans och projektet kan genomföras.

Följande experter har intervjuats för artikeln: Anna Cantell-Forsbom, chef för familjetjänster, Vanda stad; Juuso Janhonen, ledande expert, Sitra; Samir Omar, programdirektör, FIM; projektchef Ulla Lindqvist och projektkoordinator Riikka Westman, Centralförbundet för Barnskydd; senior advisor Irmeli Pehkonen och specialsakkunnig Jarno Turunen, Arbetshälsoinstitutet.

Vi rekommenderar

Läst den än?

Vad handlar det om?